Den här perioden av fattigdom jag nyss lämnat, i och med den efterlängtade lönen, gav mig en insikt.
I fredags när jag åkte för att handla basgrejer (Pålägg som var annat än ost! Yoghurt! Bacon! Grönsaker! Konserver! Wiho!) som jag använt upp den senaste tiden märkte jag att jag snurrade in mig bland hyllorna där butiken säljer andra saker. Ni vet, konservöppnare, nylonstrumpor, sällskapsspel, duschdraperier och trädgårdsredskap. Och sånt.
Tittade på grejerna med tindrande ögon och försökte övertyga mig själv om att handla. Behöver jag inte ha ett till rivjärn? Titta vilken fin badrumsmatta, behöver jag inte en sådan? Kolla på de här barnstrumporna, de kan jag väl köpa? Ja, en grilltång behöver jag väl?
Svaret på alla frågor var förstås nej. Jag behöver ingenting. I alla fall inte nu.
Men beteendet fick mig att tänka efter lite. Tre veckor utan att handla någonting onödigt, eller för den delen nödvändigt, gjorde att jag bara ville handla. Något. Något litet litet. Unna mig något. Ge mig själv en present. Handla för bövelen!
Jag ville bara handla för handlandets skull.
Är det inte ganska sjukt att jag har ett behov av att köpa saker och får kli i fingrarna när jag inte handlat någonting på några veckor? Varningsflaggen i mitt huvud började i alla fall vaja. Skrämmande.
Och nej. Jag köpte ingenting. Eftersom jag i alla fall var så klok att jag insåg att jag inte behöver någonting.
5 kommentarer:
Du kanske behöver bli inlagd på jobbet ett par veckor för ditt beroende av shopping? ;)
Det kanske jag behöver. Har ni god mat?
Jag känner helt klart igen mig i beteendet. Sen jag flyttade ut på landet blir jag som en kalv på grönbete när jag kommer inte till stan och affärsutbudet. Igår skulle jag bara köpa en bok till bokcirkeln men råkade visst få med mig ytterligare tre böcker (har redan en hel hylla med olästa böcker), två fina pennor och ett par byxor (visserligen välbehövligt). Blev lite trött på mig själv när jag kom hem. Jävlar vad jag måste läsa i vinter för att kompensera detta!
Nja men du får den serverad.
Jojjo: Skönt att inte vara ensam om det här störda beteendet. Haha!
Och du, du var säkert värd böckerna, pennorna och byxorna!
Hanna: Ja men ja! Det är gott nog.
Skicka en kommentar