I alla tider har jag önskat mig lycka. Ni vet när klockan visar 22.22, när en stjärna faller osv. Är visserligen inte ett dugg vidskeplig och tror inte att sånt funkar, men har liksom gjort det ändå. Som en grej. Önskat att jag ska bli lycklig.
I helgen när jag åkte hem från hem-hem och höll andan i tunnlarna märkte jag att jag plötsligt inte önskade att jag skulle bli lycklig längre. För jag är redan lycklig. Jag är lycklig!
5 kommentarer:
Så härligt att höra, Matilda! Jag känner samma sak efter att jag träffade Stefan. Kanske du också har landat rätt? SÅ skön känsla att kunna slappna av och inte vara så sökande längre.
Åh, så underbart att läsa <3
Linda: Kanske jag har gjort det? Fast jag tror inte enbart att det beror på A, även om han förstås är en stor del. Har det senaste året kommit underfund med så mycket saker om mig själv som säkert också bidragit. Men håller med, skön känsla!
Erica: Vad söt du är! Puss!
Ah, jo. Inte var det enbart Stefan heller. Jag jobbade mycket med mig själv. Men man måste ha någon stadig (behöver inte vara en partner) bredvid sig för att orka gå till djupet med sig själv, TROR jag. Och där var Stefan till stor hjälp.
Ja så kan det nog vara. Jag klarade av rätt mycket redan innan jag träffade A också. Var ju under den tiden som jag gick i terapi och försökte utkristallisera vad jag egentligen ville och vem jag var. Det i kombination med att vara löjligt kär – it's the shit!
Skicka en kommentar