I lördags kväll på efterfesten spelades den här gamla 90-talsdängan. Manic street preachers med Motorcycle Emptiness. Sedan dess har den förföljt mig. Jag har vaknat med den på morgonen, nynnat den när jag har diskat, skrikit den högljutt i duschen och slagit på den på jobbet för att få skrivflow.
Och jag tror faktiskt att jag älskar den.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar