fredag, september 28, 2012

Löjligare än löjligast

Jag vänder mig om i sängen. Yrvaken, sömndrucken och dåsig. Knuffar honom i sidan och säger att han ska stänga av sin mobil som ettrigt ligger och ringer i sängen. Han öppnar ögonen, fånflinar när hans blick möter min. Stänger av mobilen med ena handen och lägger den andra om mig.
Påpekar för sjuttimiljonte gången att jag är lika varm som ett element och kryper under mitt täcke. Jag fånflinar lika mycket som han just gjorde. Flinar över att jag är kär. Så jävla sinnessjukt kär i den där människan som ligger och värmer sig på mig.

Jag ligger kvar i sängen och drar mig. Börjar senare än vad han gör. Hör hur han skramlar i köket, hur kylskåpsdörren öppnas och hur vattenkokarens läte blir allt hetsigare.
Så kommer han in i sovrummet. Rotar runt i fåtöljen som liksom fungerar som avstjälpningsplats för alla kläder som vi någon gång har provat, använt en gång eller bara inte orkat lägga in i garderoben efter de kommit ur torktumlaren. Han hittar tröjan han letar efter och drar den över huvudet.
Jag ligger och smygtittar under tiden. Fylls av en sådan extrem värme inombords. Jag är kär. Kär i han som står i mitt sovrum och klär på sig.

När han är på väg ut från toan stoppar jag honom. Sträcker ut min arm i ett försök att nå honom från min sängliggande position. Gör förstås inte det, men han fattar vinken ändå. Kom, kom och ge mig en kram, gnäller jag. Som att det vore synd om mig, som om jag behövde tröst.
Han sätter sig på sängkanten och böjer sig ned. Som en hungrig varg sliter jag tag i honom, drar honom närmare och tvingar honom till liggläge. Lindar mina ben kring hans ben och borrar in huvudet i hans än så länge hängande långa lockiga hår. Hjärtat löper amok. Hoppar nästan ut ur bröstet. Gud vad jag är kär i han här, han som kramar mig.

En kväll har vi modevisning. Han provar nya skor som han fyndat på loppis, utbrister visst skulle de vara snygga till skinny jeans och tittar på mig för att få ett medgivande. Han byter byxor och kommer tillbaka med ett barns förväntan i blicken. Jag föreslår hängslen, han byter till skjorta, provar nya kavajen och sträcker fram armarna för att jag ska vika upp den åt honom.
Jag sitter på sängkanten och tittar på när han framför spegeln knäpper en knapp till i skjortan, hur han rättar till kavajen och vrider sig för att se hur han egentligen ser ut i outfiten bakifrån. Och igen sköljer den över mig, värmen. Kärleken.
Jag ber honom posera så att jag kan föreviga tillfället. Så att jag aldrig någonsin glömmer hur det kändes där inne. Hur jävla kär jag är i den här mannen som poserar i mitt sovrum.

4 kommentarer:

ida sa...

usch vad fint skrivet matilda!

Matilda sa...

Ja usch. Så löjligt kär är jag!

Jojjo sa...

Åh va härligt, jag blir så glad! Och är ungefär precis lika kär även om det är nyare. Underbara, underbara känsla!

Matilda sa...

Ja! Så underbart! Och ännu mer underbart att det håller i sig så himla länge. Jag är fortfarande lika vansinnigt kär, åtta månader efter att vi träffats.