I dag är det för femte gången den här veckan så kallat lockigt-hår-väder. Väder som gör mitt självfallshår lockigt alltså. Mongolockigt. Inte så där fint, jämnt och bra, utan bångstyrigt, ojämnt och dåligt. Lockar vid öronen likt en cocker spaniel, vågor i luggen likt modet 1992 och platt-rufs-grejs vid bakhuvudet likt ... ja, likt någon som inte bryr sig. Med andra ord: Förjävla fult hår.
Varje morgon har jag svurit över att jag stod och kämpade med plattången på morgonen. Det tjänar ju inget till när allt ändå blir kaos efter den en och en halv minut långa cykelturen till jobbet. Resultatet är ju ändå det som jag började med, godmorgonfrisyren alltså.
Funderar därför på att skita i att ens försöka få någon form av frisyr över huvud taget. Låta lockarna, hur fula de än är, härja fritt på skalpen. Skulle ni fortfarande tycka om mig då? Pudel-Matilda.
2 kommentarer:
Jag tok gillar halv tokigt hår som står åt alla håll.
Ja jag med. Men jag ser ibland ut som en tant/pudel vilket inte är riktigt lika härligt. Du om någon borde ju veta hur hemsk jag kan se ut ibland!
Skicka en kommentar