Det är hösten. Det kyligare vädret och pissregnet som liksom letar sig in under kläderna.
Det är tristessen. Inget att göra men ingen ork att göra något.
Det är stressen, som trots tristessen och känslan av att inte ha något att göra, kryper närmare inpå. Saker som man måste göra. Eller som i alla fall ger känslan av att vara måsten. Hjälpa här, hjälpa där, jobba över, tvätta, diska, städa. Bajs.
Det är huvudet. Dunket där inne som liksom inte vill ge med sig. Trots överkonsumtion av tabletter och flera liter vatten.
Det är förkylningen. Som gör att jag vaknar utan att kunna andas genom näsan. Som gör att det bultar i öronen och gör mig så yr att jag måste sätta mig ner när jag intervjuar, rädd för att trilla ihop och svimma.
Det är tröttheten. Jobba, umgås, måsten, resa, tidig morgon, sen kväll, lite sömn och så jävla mycket röda siffror i slutet av sömnbokslutet. Drömmen om sovmorgon som i dagsläget känns som en utopi.
Det är allt det här som tillsammans gör att livet inte är så jävla roligt för tillfället. Som gör att jag vaknar och gråter på morgonen. Som gör att jag bråkar med A. Som gör att jag går med nedsjunkna axlar och mungipor som närmar sig golvet snarare än ögonen. Som gör att jag inte ens orkar stå i duschjävlen när jag tvättar håret. Som gör att mitt hem är ett kaos av skit. Som gör att jag bara vill dra täcket över huvudet och aldrig dra bort det, fasen inte ens när det blir svårt att andas där inunder.
Jag har haft bättre tider i mitt liv, om man säger så.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar