Ingen ”survivor of the fittest”

När dokusåpan Robinson började sändas någon gång i slutet av 1990-talet drömde jag lite i smyg om att vara med. Funderade ut vad jag skulle ta med mig för sak som kunde komma till nytta och tänkte på hur jag skulle fungera i grupp i en sådan extrem situation.
Jag trodde att det skulle gå bra, ja rent av att jag skulle kunna vinna hela tävlingen.
I dag vet jag bättre.

Jag är nämligen inte anpassad efter att leva i extrema situationer. Om jag skulle ha levt på stenåldern skulle jag inte ha blivit långvarig på jorden, till exempel.
För det första saknar jag det skyddande lagret av underhudsfett. Tjugo minusgrader och snöstorm utan trippla långkalsonger, vindtät jacka, en halsduk lika stor som en filt och framför allt möjligheten att gå inomhus och jag är chanslös. Inte ens sälskinn skulle kunna ha hållit mig varm.
För det andra har jag för snabb ämnesomsättning. Om jag mot förmodan skulle ha överlevt kylan skulle jag ha svultit ihjäl. När inte jag får mat i mig blir jag först grinig (med andra ord omöjlig att leva med), sedan börjar jag frysa och om det går tillräckligt länge så börjar kroppen skaka av utmattning. Ibland går det så långt att jag blir yr och orkeslös och måste sätta eller lägga mig ner.
Och för det tredje skulle jag aldrig bli accepterad som en partner. Om vi säger så här: Mina höfter är inte anpassade för barnafödande och upprätthållande av mänskligheten helt enkelt.

Eftersom min kropp helt uppenbarligen har brister som borde ha gjort att jag sållats bort i evolutionen undrar jag vad som ändå har gjort att jag har överlevt?
Det måste ju, lite önsketänkande, vara så att evolutionen märkte att min hjärna var något utöver det vanliga. Visst måste det ha varit så? Säg ja, säg ja, säg ja.

Publicerad i Ålandstidningen.