I dag har jag varit på språkvård. Det sker ungefär en gång i halvåret då en kvinna som är språkvårdare kommer hit. Hon tittar på våra texter, går igenom dem, analyserar dem, pekar på fel, pekar på bra saker och ger konstruktiv kritik av typen ”tänk på att knyta ihop de två meningarna bättre”, ”här hade du kunnat lyfta upp något mer spännande i ingressen” och så vidare.
Det är grymt lärorikt och nyttigt. Lite boost och lite pisk liksom.
Vad som var underligt den här gången var att mitt språk hade ändrats en aning den senaste tiden. Hon sa det inte rätt ut, men jag tolkade det som att jag hade blivit trött. Slarva, göra klassiska dumma fel, ta den enkla vägen. Strunta i att sätta in ordet ”att” efter ordet ”kommer”. Eller för den delen över huvud taget skriva ”kommer att bli” i stället för att helt enkelt skriva ”blir”. Och överanvända onödiga utfyllnadsord, som ”dock”. Fel jag i stort sett aldrig tidigare har gjort.
När jag tänker på det så känns det som att min själ och hjärta kanske inte riktigt har varit på jobbet den senaste tiden. Egentligen inte sedan i höstas då jag separerade efter ett tio år långt förhållande. Jag har inte gjort mitt allra bästa utan bara ”gjort mitt jobb”. Överlevt.
Och det var himla intressant att märka det. Att livets bergochdalbana också påverkar språket. Nu hoppas jag bara att jag blir såpass frisk och hel att jag även kan återfå glädjen för att skriva igen. Och dessutom göra det bra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar