Bubblan, eller livet?

Jag har stickiga ben och känslan av att livet rinner mellan fingrarna. Otillräcklig och oansvarig. Precis så känner jag mig.
Jag är så uppe i mig själv att jag inte hinner med att leva, att bry mig, att stanna upp. Hinner inte med vardagen.

Och jag gillar det inte.
Jag har dödat alla blommor jag fick från mamma och pappa senast de var här. Och skäms över det.
Skäms också över att jag knappt har hunnit vara med dem, närvarande, sedan de kom. Tankarna är all over the place. Mest på "knarket", som han jag träffar har blivit.

Jag vet inte inte om jag gillar det. När mamma och pappa kom var det som om de stack hål på en bubbla. Bubblan jag levt i den senaste månaden. Bubblan som gjort att jag dödat mina blommor och har stickiga ben.
Jag vet inte längre vad jag gör, var jag står, hur jag mår.

Den senaste tiden, senaste månaden, har det varit mycket alkohol, lite sömn och uppe i det blå. Det är klart att det någon gång skulle komma ifatt mig.
Det är klart att jag skulle se mig i deras utomstående ögon, att jag skulle se hur jag lever. Oansvarigt och otillräckligt. Även om de förstås aldrig sagt så, eller känner så, så fick jag den känslan.

Det här är inget liv, det är förnekelse. En bubbla. Som precis nyss sprack med en jävla smäll.

Eller så är jag bara sinnessjukt trött och sliten. Och behöver lite ro, lite tid, lite reflektion. Och sömn. Så mycket sömn.