söndag, juni 20, 2010

Den värsta skräcken

Jag är fortfarande lite skakig. Har haft den värsta natten på länge.

Vaknade vid tretiden och hörde inte att pojkvännen andades. Normalt sett skulle jag inte ha reagerat. Nu slog hjärtat ett frislag och jag blev orolig.
Jag böjde mig över honom men kände inte att han andades. Han hade munnen lite halvöppen och såg rofylld ut. Det gick kalla kårar genom mig. Kände på hans ansikte och det kändes kallt.

Hjärtat slog så snabbt så snabbt i mitt bröst. Jag började gripas av panik. Han levde inte. Kände på halsen men kände ingen puls. Kände på hans axlar som var utan täcke och de var också kalla. Paniken växte.
Jag ropade förtvivlat hans namn. Då slog han upp ögonen.

Jag grät. Blev så glad. Pojkvännen levde. Jag trodde att han hade dött. Jag var helt övertygad om att han knall och fall hade avlidit. Utan förvarning. Trots att han bara sov, alldeles levande.
Tillbringade resten av natten med min hand på hans hjärta. För att känna att han levde.

Jag tror att min kollegas plötsliga oväntade dödsfall kommer att påverka mig en lång tid framöver. På så många sätt.

5 kommentarer:

egoistiska egon sa...

äh fyfan vad hemskt. usch. kram!

Fia sa...

hosch... vilken tur! Obehaglig känsla

Matilda sa...

Egon: Ja, det var hemskt. Lustigt hur hjärnan kan ställa till det. Sorg tar väl tid att bearbeta gissar jag.

Fia: Ja, tur. Det var ju liksom aldrig någon fara med honom (tänkte bara vara övertydlig). Han låg ju och sov i godan ro, det var bara jag som trodde att han hade dött. Riktigt obehagligt var det i alla fall!

Linda.E sa...

Usch och fy! Jag har varit med om att jag har drömt liknande saker och vaknat med kudden alldeles dyblöt. Har varit tvungen att knuffa lite på S för att höra honom röra på sig.
Kan bara tänka mig vilken panik jag skulle fått om jag hade trott samma sak fast i vaket tillstånd. Ujuj!
Sorg är en tung börda att böra! Prata,prata och prata igen! Ut med alla tankar så kanske hjärnan får ro om ett tag.

Matilda sa...

Linda: Ja, det var verkligen inte trevligt. Har dessutom vaknat en gång till och trott samma sak sedan jag skrev det här. Men jag hoppas att jag slipper det i framtiden.
Sorg är en tung börda. Det är bara att konstatera.