Det är tråkigt att vara ensam

Jag har aldrig bott ensam. Aldrig någonsin.
Jag vet att jag nog inte skulle klara det särskilt länge heller. Jag är inte tillräckligt tillfreds med mig själv för att umgås, leka, busa med mig själv. Det fungerar helt enkelt inte.

Jag gillar inte att umgås med mig själv. Jag är alldeles för lat för min egen smak. Jag är alldeles för odiciplinerad och får ingenting vettigt gjort. Dessutom är jag tråkig och får mig själv att ha tråkigt.

Så fort mamma och pappa lämnade mig och min semester åt mitt öde har jag gått runt i morgonrock. Typ. Jag har suttit framför datorn och glott. Gjort om layouten här för 17 gången.
Inte ett enda spår finns kvar av den energi som jag hade när de var här. Sällskapet fick mig att vakna pigg och utvilad redo att göra både det ena och andra.

Nu ser det annorlunda ut. Symaskinen står fortfarande på köksbordet. Vem vill sy på den utan sällskap? Inte jag. Vem vill läsa bra böcker utan att någon annan sitter bredvid och gör samma sak? Inte jag. Vem vill dricka kaffe på uteplatsen ensam? Knappt ens jag.

Det är tråkigt att vara ensam. Pojkvännen, kom hem! Ta lite semester du också! Snälla...