Jag och A pratade i går om faktumet att han ska lämna sin gamla lilla lägenhet och flytta in till mig. Och jag frågade hur det kändes, på riktigt liksom. Han sa att det kändes bra och positivt, även om han kan få ett skov med nostalgi när han kliver in genom sin lägenhetsdörr, liksom minnen som bubblar upp.
Men så sa han också att han trivdes så bra i min lägenhet, att han gillade den. Både på läget och på hur jag inrett den.
”Jag gillar vad du har gjort med den. Jag ser så himla mycket av dig i den, den speglar din personlighet. Din lägenhet är precis som du!”
Jag vet dock inte riktigt hur jag ska tolka det.
Är jag verkligen så brokig i personligheten, så stökig där inne, så omatchande och så kaotisk som min lägenhet är? I så fall vet jag inte om det är en komplimang att jag är som min lägenhet.
torsdag, oktober 18, 2012
onsdag, oktober 17, 2012
It's all about the money
Mycket i mitt liv handlar om pengar för tillfället. Eller ja, egentligen har det gjort det sedan jag flyttade in i en alldeles för stor lägenhet för snart ett år sedan. Stor lägenhet plus dyra vanor plus en medioker lön gör att man (jag i det här fallet) tänker mycket på pengar. Eller avsaknaden av dem.
Det är lustigt, när man har pengar går inte alls lika mycket tankeverksamhet åt. Då flyter allt på problemfritt. Men när man inte har det tänker man på det konstant. Räknar dagarna till lön, kollar saldot minst en gång per vecka och funderar på hur man ska kunna överleva till nästa månad. Tänka tänka tänka.
Riktigt så illa är det inte den här månaden, jag har pengar kvar och kommer att överleva, även om jag eventuellt kommer att behöva nalla från sparkontot.
Dessutom har jag börjat sälja bort en massa saker jag har hemma. Saker som står i köksskåpen och aldrig används, gamla väskor som inte använts på många år och kläder som bara ligger och tar plats i garderoben. Och det går ganska bra, folk köper mina saker. Två euro här, tre euro där och vips så har jag fått ett litet förråd med pengar. Eller ja, en liten burk snarare.
Men trots att jag har ont om kapital tänker jag inte köpa cigg eller något annat tråkigt för de slantarna jag fått för sålda saker. Tanken är att alla pengar ska sparas till något roligt.
En ny vinterjacka, en resa, en riktig kalasmiddag eller något annat där jag känner att jag unnar mig. För unna mig saker var det fasen riktigt länge sedan jag gjorde.
I kväll ska fasen rota fram fler saker att sälja!
Det är lustigt, när man har pengar går inte alls lika mycket tankeverksamhet åt. Då flyter allt på problemfritt. Men när man inte har det tänker man på det konstant. Räknar dagarna till lön, kollar saldot minst en gång per vecka och funderar på hur man ska kunna överleva till nästa månad. Tänka tänka tänka.
Riktigt så illa är det inte den här månaden, jag har pengar kvar och kommer att överleva, även om jag eventuellt kommer att behöva nalla från sparkontot.
Dessutom har jag börjat sälja bort en massa saker jag har hemma. Saker som står i köksskåpen och aldrig används, gamla väskor som inte använts på många år och kläder som bara ligger och tar plats i garderoben. Och det går ganska bra, folk köper mina saker. Två euro här, tre euro där och vips så har jag fått ett litet förråd med pengar. Eller ja, en liten burk snarare.
Men trots att jag har ont om kapital tänker jag inte köpa cigg eller något annat tråkigt för de slantarna jag fått för sålda saker. Tanken är att alla pengar ska sparas till något roligt.
En ny vinterjacka, en resa, en riktig kalasmiddag eller något annat där jag känner att jag unnar mig. För unna mig saker var det fasen riktigt länge sedan jag gjorde.
I kväll ska fasen rota fram fler saker att sälja!
tisdag, oktober 16, 2012
Internet suger
Nej, jag är fortfarande trött på internet. Ingen lust med någonting som har med det att göra. Inte Facebook, inte bloggen, inte Twitter. Ingenting.
Lämnar till och med min telefon liggandes i väskan nuförtiden. Den som jag i evigheters evighet hållit i handen vart än jag gått.
Hoppas att det över övergående.
Lämnar till och med min telefon liggandes i väskan nuförtiden. Den som jag i evigheters evighet hållit i handen vart än jag gått.
Hoppas att det över övergående.
måndag, oktober 15, 2012
Sova igen sig
Jag tror att jag hade rejält mycket sömn att ta igen i går efter en sinnessjukt stressig vecka och bröllop på lördagen.
Veckan bestod nämligen av 1) kvällsjobb med massor massor att göra på jobbet. 2) städning, diskning, tvättning och diverse åtaganden i hemmet innan jobbet. 3) planerande och ommöblerande i lägenheten för att få rum med A:s alla grejer som han så smått börjat flytta till mig. 4) massa måsten och borden som jag var tvungen att ta tag i.
Och så var det lördag med tidig morgon eftersom jag skulle fotografera bruden medan hon fixade i ordning sig på morgonen, hem och duscha och välja kläder (typiskt mig att aldrig vara i god tid) och sedan i väg på bröllop. Med god mat, dans helahalva natten och alldeles för mycket alkohol. Tror jag landade i sängen vid halv fem på söndagsmorgonen.
Så i går bestod alltså av sovande.
Vaknade, åt frukost, somnade igen. Vaknade, duschade, somnade om igen. Vaknade, åt pizza, somnade om igen. Vaknade, drack en kopp te och gick och lade mig för natten. Sammanlagda timmar jag var vaken i går var cirka sex stycken.
Inte helt otippat är jag därför rätt pigg i dag. Underbar känsla!
Veckan bestod nämligen av 1) kvällsjobb med massor massor att göra på jobbet. 2) städning, diskning, tvättning och diverse åtaganden i hemmet innan jobbet. 3) planerande och ommöblerande i lägenheten för att få rum med A:s alla grejer som han så smått börjat flytta till mig. 4) massa måsten och borden som jag var tvungen att ta tag i.
Och så var det lördag med tidig morgon eftersom jag skulle fotografera bruden medan hon fixade i ordning sig på morgonen, hem och duscha och välja kläder (typiskt mig att aldrig vara i god tid) och sedan i väg på bröllop. Med god mat, dans helahalva natten och alldeles för mycket alkohol. Tror jag landade i sängen vid halv fem på söndagsmorgonen.
Så i går bestod alltså av sovande.
Vaknade, åt frukost, somnade igen. Vaknade, duschade, somnade om igen. Vaknade, åt pizza, somnade om igen. Vaknade, drack en kopp te och gick och lade mig för natten. Sammanlagda timmar jag var vaken i går var cirka sex stycken.
Inte helt otippat är jag därför rätt pigg i dag. Underbar känsla!
lördag, oktober 13, 2012
onsdag, oktober 10, 2012
Hjärta Spotify
Alltså Spotify, gud vad det är bra! Bästa uppfinningen någonsin gissar jag. Tänk vad den underlättar musiklyssnandet, tänk vad den minskar nedladdandet, tänk vad den hjälper till att hitta ny musik, tänk vad den ser till att man håller sig uppdaterad. Och tänk vad klok den är som precis vet vad jag vill lyssna på och rekommenderar musik i samma genre som jag senast lyssnat på.
I dag till exempel stod det på första sidan att jag rekommenderades att klicka in och lyssna på Tame Impalas nya platta. Mycket klok som sagt. Gör det ni också vetja, lyssna på nya plattan Lonerism.
I dag till exempel stod det på första sidan att jag rekommenderades att klicka in och lyssna på Tame Impalas nya platta. Mycket klok som sagt. Gör det ni också vetja, lyssna på nya plattan Lonerism.
Åtta år
I dag, jag tror att det var den 10 oktober i alla fall, så firar jag åtta år på tidningen. Åtta år!
När jag i somras sa till en av sommarreportrarna att jag hade jobbat snart åtta år blev han väldigt fundersam och sa: ”Men hur går det ihop? Du är väl bara 24?”
Den kommentaren lever jag gott på. Länge.
När jag i somras sa till en av sommarreportrarna att jag hade jobbat snart åtta år blev han väldigt fundersam och sa: ”Men hur går det ihop? Du är väl bara 24?”
Den kommentaren lever jag gott på. Länge.
Skrämmande fakta!
I Sverige finns det flera vd:ar för börsnoterade företag som heter Göran än det finns kvinnliga vd:ar.
Uppdatering: Okej, numera heter de Anders, men det ser fortfarande lika illa ut.
Läs mer här.
Uppdatering: Okej, numera heter de Anders, men det ser fortfarande lika illa ut.
Läs mer här.
tisdag, oktober 09, 2012
När trenden vänder
För ett år sedan var jag en ganska nyfrälst twittrare. Jag skapade kontakter, skojade friskt om nyheter, delade med mig av länkar på roliga klipp och framförallt berättade vad jag hade på hjärtat. Eller hjärnan snarare. Varje tanke som poppade upp hamnade på Twitter.
För två år sedan var jag långt ifrån nyfrälst Facebookanvändare men i alla fall en väldigt ivrig sådan. Jag lade upp bilder på när jag unnade mig en fredagsöl, på när jag plaskade med fötterna i vattenbrynet, på när jag hade lagat skaldjursgryta. Jag statusuppdaterade när jag fick en skön tanke och tryckte gilla än här, än där.
För tre år sedan var jag en väldigt ivrig bloggare. Jag lusläste en massa massa bloggar och skrev själv anekdoter från mitt liv. Skrev långa inlägg om ämnen som berörde mig, lade ut recept på mat jag lagade, skrev ner roliga dialoger från jobbet.
I dag är jag mätt på allt. Jag är mätt på att fläka ut mig, mina känslor, mitt liv, mitt allt. Less på att sitta på en härlig strand och tänka ”det här är en bild jag måste lägga ut på Facebook”. Less på att sitta och skratta vid ett köksbord och tänka ”det här blir en rolig anekdot till bloggen”. Less på att känna ett sug efter korv och genast känna behovet av att ”det måste jag fråga på Twitter vad det kan bero på”.
Jag vill faktiskt inte dela med mig av allt. Jag vill att det jag berättar när jag träffar mina vänner faktiskt ska vara något nytt, inte att det ska mötas av ”ja, jag läste det på Twitter/bloggen/Facebook”.
Jag vill hellre uppleva det jag upplever i verkligheten. Njuta av tillfället. Skratta så länge att jag får ont i magen utan att avbryta det för en Facebookuppdatering. Jag är mätt på det.
I mitt liv har trenden vänt. Från en långsamt stigande kurva av sociala medier till en akut rasande dito.
Publicerad i Ålandstidningen.
För två år sedan var jag långt ifrån nyfrälst Facebookanvändare men i alla fall en väldigt ivrig sådan. Jag lade upp bilder på när jag unnade mig en fredagsöl, på när jag plaskade med fötterna i vattenbrynet, på när jag hade lagat skaldjursgryta. Jag statusuppdaterade när jag fick en skön tanke och tryckte gilla än här, än där.
För tre år sedan var jag en väldigt ivrig bloggare. Jag lusläste en massa massa bloggar och skrev själv anekdoter från mitt liv. Skrev långa inlägg om ämnen som berörde mig, lade ut recept på mat jag lagade, skrev ner roliga dialoger från jobbet.
I dag är jag mätt på allt. Jag är mätt på att fläka ut mig, mina känslor, mitt liv, mitt allt. Less på att sitta på en härlig strand och tänka ”det här är en bild jag måste lägga ut på Facebook”. Less på att sitta och skratta vid ett köksbord och tänka ”det här blir en rolig anekdot till bloggen”. Less på att känna ett sug efter korv och genast känna behovet av att ”det måste jag fråga på Twitter vad det kan bero på”.
Jag vill faktiskt inte dela med mig av allt. Jag vill att det jag berättar när jag träffar mina vänner faktiskt ska vara något nytt, inte att det ska mötas av ”ja, jag läste det på Twitter/bloggen/Facebook”.
Jag vill hellre uppleva det jag upplever i verkligheten. Njuta av tillfället. Skratta så länge att jag får ont i magen utan att avbryta det för en Facebookuppdatering. Jag är mätt på det.
I mitt liv har trenden vänt. Från en långsamt stigande kurva av sociala medier till en akut rasande dito.
Publicerad i Ålandstidningen.
Angående bilden
Är vi förresten inte lite lika på bilden i förra inlägget?
Har aldrig tänkt på det förut men ju mer jag tittar desto mer lika tycker jag att vi är. Liknande näsa, hans mer krokig än min men väldigt lika näsvingar. Och liknande ansiktsform, lika mycket panna och haka i förhållande till ansiktet liksom. Och liknande käklinje, inte extremt markant men ändå så att den syns. Och kinderna, de påminner också.
Säger man inte att kaka söker maka?
Har aldrig tänkt på det förut men ju mer jag tittar desto mer lika tycker jag att vi är. Liknande näsa, hans mer krokig än min men väldigt lika näsvingar. Och liknande ansiktsform, lika mycket panna och haka i förhållande till ansiktet liksom. Och liknande käklinje, inte extremt markant men ändå så att den syns. Och kinderna, de påminner också.
Säger man inte att kaka söker maka?
Sommar och kärlek
Hittade den här bilden när jag bläddrade igenom mitt bildarkiv från i somras. Pappa smygfotograferade mig och A när vi var på väg ut till en skärgårdsö för några dagars semester.
Och jag gillar den skarpt. Vi ser så härliga ut. Bruna, kära och drömmande.
Den här sommaren regnade till stora delar bort, men fasen vilka fina stunder den hade emellanåt.
måndag, oktober 08, 2012
Badkaret (och huset)
Mycket av min tankeverksamhet den här tiden på året kretsar kring just badkarsbadande. Jag längtar efter att bada badkar säg i snitt fem gånger på en vecka. Ibland mer förstås. Jag svär cirka tre gånger i veckan över faktumet att den förra hyresgästen i min lägenhet bad hyresvärden att kasta ut det gamla lejontassade badkaret till förmån för världens minsta duschkabin. Jag slår huvudet i väggen ungefär en gång per vecka över att jag inte tog med mig badkaret från huset när jag flyttade därifrån även om jag vet att jag inte skulle kunna använda det. Och jag försöker på något vis minst två gånger i veckan försöka komma till någon som har badkar för att lura till mig ett spontanbad (har dock inte lyckats hittills).
Som sagt, mycket av min tankeverksamhet går åt till badkar.
Jag är besatt av badkarsbadande.
En sak som jag brukar tänka på ibland är min sista dag i huset. Den där dagen då jag och mitt ex hade separerat redan men alla mina saker var kvar, när jag fortfarande bodde på mina kompisars soffa. Då åkte jag till huset en ledig dag och bara var. Gosade med hunden och katten extra mycket eftersom jag inte visste nästa gång jag skulle få se dem, låg på soffan i vardagsrummet och bara tittade på alla saker eftersom jag visste att jag skulle lämna dem och förstås badade badkar. Lååångt jävla bad i badkaret som jag hade trilskat till mig att vi skulle köpa.
Och grät. Grät över att jag skulle lämna allt, att det var över.
Det var en fin sista dag trots allt. Ett fint minne av huset som jag kommer att bära med mig. Huset, mitt hus. Det hus som jag var med och byggde, inredde, målade, tapetserade. Mitt hus. Det hus som hade ett badkar. Det huset som inte längre är mitt hus. Ibland gråter jag fortfarande över det, huset.
Som sagt, mycket av min tankeverksamhet går åt till badkar.
Jag är besatt av badkarsbadande.
En sak som jag brukar tänka på ibland är min sista dag i huset. Den där dagen då jag och mitt ex hade separerat redan men alla mina saker var kvar, när jag fortfarande bodde på mina kompisars soffa. Då åkte jag till huset en ledig dag och bara var. Gosade med hunden och katten extra mycket eftersom jag inte visste nästa gång jag skulle få se dem, låg på soffan i vardagsrummet och bara tittade på alla saker eftersom jag visste att jag skulle lämna dem och förstås badade badkar. Lååångt jävla bad i badkaret som jag hade trilskat till mig att vi skulle köpa.
Och grät. Grät över att jag skulle lämna allt, att det var över.
Det var en fin sista dag trots allt. Ett fint minne av huset som jag kommer att bära med mig. Huset, mitt hus. Det hus som jag var med och byggde, inredde, målade, tapetserade. Mitt hus. Det hus som hade ett badkar. Det huset som inte längre är mitt hus. Ibland gråter jag fortfarande över det, huset.
Svar till mig själv
För ett år sedan var jag inte särskilt lycklig. Frågade mig själv Är inte livet mer än så här? och låg sömnlös på nätterna och grubblade. Eller drömde konstiga drömmar om frustration och död när jag väl lyckades somna. Eller funderade på om det inte var bättre om jag var död för att slippa grubbla.
Och så kände jag mig ensam. Ensam i själ och hjärta och visste att någonting var tvunget att göras. Något. Något som jag egentligen visste, men som jag inte var kapabel till att göra.
Oktober 2011 kan ha varit den värsta månaden i mitt liv faktiskt och jag såg ingen ljusning. Jag trodde på riktigt att jag skulle gå under.
Nu, ett år senare är det en annan jag. En glad jag. En som inte längre tänker tanken att livet borde ha mer att erbjuda. För nu vet jag att livet har det, mer att erbjuda. Lycka till exempel. Och kärlek. Och glädje.
Och en insikt av att jag inte alls är ensam. Jag har faktiskt fått tillbaka mig själv. Och när jag har mig själv kan jag aldrig bli ensam.
Och så kände jag mig ensam. Ensam i själ och hjärta och visste att någonting var tvunget att göras. Något. Något som jag egentligen visste, men som jag inte var kapabel till att göra.
Oktober 2011 kan ha varit den värsta månaden i mitt liv faktiskt och jag såg ingen ljusning. Jag trodde på riktigt att jag skulle gå under.
Nu, ett år senare är det en annan jag. En glad jag. En som inte längre tänker tanken att livet borde ha mer att erbjuda. För nu vet jag att livet har det, mer att erbjuda. Lycka till exempel. Och kärlek. Och glädje.
Och en insikt av att jag inte alls är ensam. Jag har faktiskt fått tillbaka mig själv. Och när jag har mig själv kan jag aldrig bli ensam.
Breaking news
A har sagt upp sin lägenhet. Det betyder att han kommer att flytta in till mig så småningom. Lagom tills jag firar ettårsdag i konsten att bo ensam.
Det ni! Sambo minsann.
Det ni! Sambo minsann.
fredag, oktober 05, 2012
Dumt huvud osv
Efter en resa, sjukt långa arbetsdagar, lite sömn och tidiga morgnar hade man ju kunnat tro att jag skulle somna på soffan vid sju i går kväll. Det var också planen faktiskt.
Men vid niosnåret, när jag fortfarande inte hade somnat, blev jag övertrött och ville hitta på något. Så jag och A drog till en vän och satt där, drack två glas vin och snackade skit till halv två.
Status i dag: Om möjligt ännu tröttare än i går.
Men vid niosnåret, när jag fortfarande inte hade somnat, blev jag övertrött och ville hitta på något. Så jag och A drog till en vän och satt där, drack två glas vin och snackade skit till halv två.
Status i dag: Om möjligt ännu tröttare än i går.
Strandbar eller mitt hem
Ibland undrar jag varför jag sitter med en hög hyra och ett jobb som kräver mycket av mig när jag egentligen skulle kunna flytta till Karibien, jobba i en strandbar och bo i bungalow på lånad säng? Ett billigare och säkert mer harmoniskt liv.
Samtidigt vill jag ju ha ett hem, mitt hem, och ett stimulerande jobb som ger mig utmaning. Vill ha någon sorts trygghet i vardagen och en stadig inkomst så att man kan spara pengar (as if!) och kanske unna sig resor och saker. Och nära till vänner och familj. Och kanske en egen familj någon gång?
Äsch. Jag vet inte vad jag vill säga egentligen. Funderar mest på vilket av alternativen som egentligen lockar mest så att jag någon gång kan bestämma mig vad jag vill göra i framtiden. Det känns som att jag står i ett vägskäl.
Samtidigt vill jag ju ha ett hem, mitt hem, och ett stimulerande jobb som ger mig utmaning. Vill ha någon sorts trygghet i vardagen och en stadig inkomst så att man kan spara pengar (as if!) och kanske unna sig resor och saker. Och nära till vänner och familj. Och kanske en egen familj någon gång?
Äsch. Jag vet inte vad jag vill säga egentligen. Funderar mest på vilket av alternativen som egentligen lockar mest så att jag någon gång kan bestämma mig vad jag vill göra i framtiden. Det känns som att jag står i ett vägskäl.
torsdag, oktober 04, 2012
Angående att bli russin
Jag förstår att ni dör av nyfikenhet om ifall jag badade något badkar i min lilla svit i Bryssel.
Svaret är nja. Jag duschbadade* en gång men hann bli lite russin i alla fall. Bättre än inget med tanke på sjukt stressigt schema.
*duschade sittandes med proppen i.
Svaret är nja. Jag duschbadade* en gång men hann bli lite russin i alla fall. Bättre än inget med tanke på sjukt stressigt schema.
*duschade sittandes med proppen i.
onsdag, oktober 03, 2012
Benen. BENEN!
Aj jävlar i min lilla låda vad mina ben värker. X antal kilometer har avverkats till fots de här tre dagarna. I klackskor då förstås.
Tror jag kommer att drömma om mina Converse i natt. Och få en snygg rumpa.
Tror jag kommer att drömma om mina Converse i natt. Och få en snygg rumpa.
Intensivt, hektiskt och vansinnigt roligt
Pust. Eller ja, jag vet inte om jag kan säga pust ännu. Jag kan i alla fall inte pusta ut än eftersom jag har massor massor att skriva ut.
Men. Jag har i alla fall landat i Stockholm igen efter sinnessjukt intensiva dagar i Bryssel. I går till exempel jobbade jag från nio på morgonen till elva på kvällen. Utan paus. För varenda gång lagtinget, som jag följde, hade paus så var jag tvungen att skriva/göra ut bilder/lösa tekniska problem och så vidare. Stressigt men vansinnigt roligt!
I går kväll efter fin representationsmiddag tänkte alla gå ut och ta en öl. Jag snubblade mot hotellet i stället. Helt jävla slut. Somnade ungefär samma sekund som jag lade ner huvudet på kudden.
Och så upp halv sju i dag, till flygplatsen, skriva texten vid gaten, redigera bilder på planet och så fort jag kom till centralstationen – skicka iväg paketet till redaktionen.
Nu, äntligen har jag tid att äta lunch.
I övrigt hann jag inte se så mycket av Bryssel. I måndags kväll, vid elvatiden eller något sådant, sprang jag till Grand Place och kollade på Manneken Pis, ni vet han kissande pojken. Det var det turistandet jag hann med. Och en, bara EN, Stella Artois drack jag under hela resan. Och någon belgisk choklad blev det heller inte. Men jävligt många erfarenheter rikare är jag i alla fall.
Så, nu kom min mat! Äntligen!
Men. Jag har i alla fall landat i Stockholm igen efter sinnessjukt intensiva dagar i Bryssel. I går till exempel jobbade jag från nio på morgonen till elva på kvällen. Utan paus. För varenda gång lagtinget, som jag följde, hade paus så var jag tvungen att skriva/göra ut bilder/lösa tekniska problem och så vidare. Stressigt men vansinnigt roligt!
I går kväll efter fin representationsmiddag tänkte alla gå ut och ta en öl. Jag snubblade mot hotellet i stället. Helt jävla slut. Somnade ungefär samma sekund som jag lade ner huvudet på kudden.
Och så upp halv sju i dag, till flygplatsen, skriva texten vid gaten, redigera bilder på planet och så fort jag kom till centralstationen – skicka iväg paketet till redaktionen.
Nu, äntligen har jag tid att äta lunch.
I övrigt hann jag inte se så mycket av Bryssel. I måndags kväll, vid elvatiden eller något sådant, sprang jag till Grand Place och kollade på Manneken Pis, ni vet han kissande pojken. Det var det turistandet jag hann med. Och en, bara EN, Stella Artois drack jag under hela resan. Och någon belgisk choklad blev det heller inte. Men jävligt många erfarenheter rikare är jag i alla fall.
Så, nu kom min mat! Äntligen!
måndag, oktober 01, 2012
På väg
Blusen och klackskorna är på, kameran och datorn är med, programmet är utskrivet, viktiga nummer är nedskrivna, kavajen ligger i resväskan och jag är så redo man bara kan bli.
I eftermiddag landar jag i Bryssel. Hepp hepp!
I eftermiddag landar jag i Bryssel. Hepp hepp!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)