Tandlöse fick tre tänder inom tre dagar. Bakåtålaren lärde sig plötsligt åla framåt och efter någon timme fattade han att knäna ska upp för att få fart. Och efter ytterligare en dag byttes armbågarna mot händer för ännu mer fart. Bam bam bam, snabbt och hårt framåt. Helst fram till eluttag, sladdar och katternas matskålar.
Så tog det några dagar till och så fattade han hur krypandet hängde ihop med sittandet och bytte sittande till krypande och krypande till sittande. Någon dag senare förstod han att han når längre om han tar stöd när han kryper och kunde plötsligt stå på knä mot saker.
Och ytterligare några dagar gick så byttes knän mot fötter och barnet kan plötsligt stå. Ställa sig upp och flytta sig längs med möbler.
Det känns som att vi inte har hunnit med. Varken mentalt eller på andra vis. Plötsligt måste allt plockas bort. Han sopar ner den astunga glaskaraffen från vardagsrumsbordet om han får chansen. Ställer sig upp mot varma ugnsluckan med trasig spärr om vi inte skriker ajajaj och snabbt som tusan rycker undan honom. Stoppar ena delen av mobilladdare i munnen när andra delen sitter i uttaget. Ja herregud, vad vi inte hade hunnit barnsäkra. Och herregud vad vi inte hade hunnit förbereda oss mentalt. Från att lägga honom på golvet och han knappt var rörlig till att en ha en virvelvind som far fram. Allt på tio dagar.
Han har knappt hunnit med heller tror jag. Sover lite oroligt, äter lite sämre, gnäller lite mer. Men är mest en solstråle förstås. Som alltid. Han är så underbar och go och härlig och vild och busig och kramig och närhetstörstande och nyfiken och envis och har världens sämsta tålamod på samma gång. Han är världens bästa. Mitt allt. A:s allt. Vårt allt.
Älskade älskade Felix, nu lika länge utanför magen som innanför.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar