De första oroande tecknen

Jag glömmer saker. Glömmer SL-kortet i en jackficka och tömmer hela väskinnehållet i jakten. Har som tur på mig samma jacka som i går och slipper gå till buren vid rusningstid och köpa en enkelbiljett hem. 

Gör miss på jobbet. Sänder live men glömmer koppla så att sändningen syns.

Hinner inte äta. Arbetsdag som startar 5.45 och klockan 13.15 har jag ännu inte ätit lunch. Eller en vettig frukost. Sju koppar kaffe däremot med efterföljande katastrofmage. 

Tappar tålamodet och skriker i jobbchatten "jag gör det när jag hinner". Inte med caps lock, men undermeningen kommer fram, och jag får sedan gå och snacka och förklara att saker är kaos.

Bägaren rinner över och över och över. Och så lägger de på oss sjuhundrafemtiomiljoner fler grejer och tänker att det liksom ska lösa sig. DET LÖSER SIG INTE.

Herregud, jag hoppas att det är en övergående period. Herregud vad jag hoppas. En dag kvar, sedan ledigt i fem. Planerna? Ligga på soffan och göra fucking ingenting.