Låg och läste berättelser från kollegor som på olika sätt blivit antastade sexuellt, fysiskt och psykiskt, hela halva natten. (Alltså, syftningsfelen... jag läste hela halva natten om detta. Ni fattar.) Illa smak i munnen, nedstämd. Glad över att jag skrev på uppropet. Jag vet kollegor, kära arbetskamrater, bekanta som varit utsatta. På jobbet. Hot och skit - inte bara från läsare/tittare/lyssnare. Hur fan kan det vara så?! Hur kan vi kvinnor inte ens vara trygga på jobbet? Skeva löner, sämre status, färre tunga jobb utdelade på oss och män som ser oss som objekt.
Hatar fan det. Hatar att det är så här 2017. Blir så arg och upprörd och ledsen och nedstämd och håglös. På samma gång.
Men kvinnokampen nu. Det här som satts igång. Känner en styrka i det. Kvinnor som vägrar vara tysta. Som berättar och sätter ner fötter. Nu får det fan vara nog. Nu får det vara nog.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar