#metoo

Det jag tänker mest är hur jag och A ska uppfostra Felix att bli en feminist. Att han ska bli stark att stå emot de patriarkala strukturerna i samhället. Ansvaret. Sånt stort ansvar. Att lära honom att inte tro att det är okej. För det är inte okej. På något vis.

Jag tänker på att jag först tänkte att jag inte var en del av kampanjen. Att jag aldrig blivit utsatt för ett övergrepp. Men det har jag. Flera gånger. 

Den där om Jenny skrev det så bra (kan inte länka via mobilen) om att de flesta gångerna minns man knappt för att det är så normaliserat. Att jag ryckt på axlarna och liksom accepterat det. Accepterat att nån tjatade ett nej till ett ja, att bli instängd och tafsad på, att en hand läggs på ställen jag inte vill ha den när jag är mitt i en konversation med någon annan. Att gå med på något jag egentligen inte vill göra. 

Och så tänker jag på hur ledsen jag blir över att jag bara accepterade det. Att jag var så ung och osäker och kallade det min sexuella revolution. Att jag intalade mig att jag hade valt allt som skedde.

Det får aldrig bli så normaliserat igen för mig. Jag vägrar att acceptera det.