Vad önskan om ett hem kan göra för det ekonomiska sinnet

Saker jag längtar mer efter än något annat: Ett hem. Mitt hem. Vårt hem. Ett hem där vi får tapetsera om, hänga upp tavlor, sätta upp hyllor och fylla med grejer.

Och jag har bestämt mig att spara nu. Jag ska laga matlådor, inte unna mig vansinniga lyxgrejer (som om jag någonsin gjort det), inte köpa massa nytt utan liksom gå runt på det jag har. Med det jag har. Och i stället spara varje krona som blir över. 

Jag har redan börjat. Alla pengar som är kvar på mitt lönekonto när ny lön kommer åker direkt in på sparkontot. Det kan vissa månader vara riktigt mycket. Sedan kom det oerhört glädjande beskedet från Skatteverket häromdagen och det visar sig att jag betalat SJUKT mycket för mycket skatt så jag får tillbaka ett fett femsiffrigt belopp! 

Om hela den summan hamnar på lägenhetsköparsparkontot och jag fortsätter spara så mycket jag kan så har jag nog råd att köpa en lägenhet i början av nästa år. 

Det är bara en knappt år kvar. Jag kan stå ut. 

Samtidigt känner jag mig så oerhört stolt över mig själv. A kan inte bidra med så mycket i och med att han fortfarande studerar och jag har ingen buffert från mina föräldrar eller någon annan att låna av, och ändå har jag snart lyckats spara ihop till 15 procent av en Stockholmslägenhet. För en med noll ekonomiskt sinne och där pengarna liksom alltid runnit genom fingrarna är det här så oerhört stort. 

Men så är motiveringen stor också. Jag vill ha ett hem. Mitt hem. Vårt hem. 

Har återuppstått!

Alltså fy fan. Jag hade glömt bort hur vidrigt det är att ha magsjuka, och då har jag ändå haft det flera gånger i vuxen ålder.

Jag hade inte bara problem att behålla maten, jag hade dessutom vrålont i magen, värk i varje led och feber. Kunde inte äta något vettigt förrän vid åtta på kvällen. Och då började hela kalaset vid klockan två natten till i går. 

I dag tänker jag vara frisk. Inte så frisk att jag går till jobbet ännu, herregud det här önskar man ju inte ens sin värsta fiende, men frisk så att jag ska äta bra och inte ha en bubblande mage så fort jag stoppar något i den. Okej magen, deal?!

Magsjuka

Det är så jävla synd om mig. Det är allt kah orkar skriva just nu. 

Jag kanske ångrar allt i morgon bitti igen

Torpet. 25 mars. Långfredag.

Det är kallt, rått, fuktigt och ogästvänligt. Himlen så där "blöt filt"-grå och duggregn i hela luften. Inte en färgklick någonstans, bara brunt, grått och murrigt. Katterna stissiga och griniga efter både båt- och bilfärd i bur. 

Brasan vill inte ta sig. Hundra tidningspapperssidor och massa aska som tjockar upp. Ryker in så vi hostar och måste öppna ut till iskalla hallen. 

Det går omöjligt att ta av sig jacka och skor och tankarna snurrar. Det är iskallt! Vi ska sova här i natt. Det är jämngrått och tre plusgrader ute. Vad fan har vi gjort?

Så tog sig brasan. Så lugnade katterna sig. Så lagade vi Dahlmans wienerkorv/sojachorizo och öppnade taxfreevin. Eldade. Satte elelementen på full effekt. 

Och telefonen som dött i torpkylan och låg på laddning glömdes helt bort. I stället infann sig en sorts ro. Bläddra tidning. Lösa korsord. Prata strunt. 

Elda mer och mer och mer. 

T-shirtvarmt och sminket borttvättat med vedspisvärmt vatten. Täcke över benen och en katt som kurat ihop sig vid fötterna. Jag känner ett magiskt lugn i mig. Ingen stress så långt ögat når. 

Så vad fan hade vi gjort? Jo, vi hade åkt till världens bästa ställe. Förstås. 

Vilket jävla skitslut

Bara för att jag var glad och nöjd och skrev fina ord innan helgen var över slutade det skitdåligt. 

Jag har fått urinvägsinfektion. Sån där riktigt illa där det gör vrålont att kissa och du är kissnödig hela tiden.

Har inte haft det sedan 2002 typ.

Tycker synd om mig själv. Och funderar på om jag för första gången som bosatt i Sverige igen ska behöva söka upp en vårdcentral. Hur funkat det ens nuförtiden?

Hoppas litervis citronvatten gör att det känns bättre redan i morgon.

Helg hurra!

Åh, fina fina helgen. 

Tryffelsås, mamma och pappa, körsbärskvistar och blombukett, gamla stan och restaurang med rödvin. Korsord, Amelie från Montmartre, champagne och rökta räkor. 

Dammsugning och rent badrum, sovmorgon, grön ärtsoppa med pepparrotskräm, nytt batteri i döda bilen.

Pizza och dåliga krimserier och långdusch med nagelklipp och hårinpackning.

Under filt i soffan och läsa bok.

Jag känner mig helt utvilad och lycklig. Underbar helg!

Vad Gyllene tiders Flickorna på TV2 får mig att tänka på

Det kanske var i sexan sjuan eller så. Vi var inte så upplysta och bevandrade som sjundeklassare är i dag, utan hade relativt nyss lärt oss att hångla inte betydde att ligga med kläderna på. Okej, liten överdrift men ni förstår. Vi kunde inte så mycket om sex och sånt.

Då började någon kille, som hade en äldre brorsa, att prata om att "sätta på" någon. Alla fnittrade för vi förstod att det var något snuskigt, men alla förstod inte riktigt vad det betydde. 

Det blev som ett trendord och alla gick runt och använde uttrycket "sätta på" i alla möjliga sammanhang och fnittrade förtjust eftersom de nyss sagt något snuskigt. "Sätt inte på bordet, höhöhö". 

Vänner kom och sa att de nu visste vad det betydde och fnittrade och sa "sätta på" lite titt som tätt.

Och jag fattade inte. Jag kunde inte för min värld lista ut vad det där "sätta på" kunde vara för snuskig omskrivning. Så jag frågade. Jag frågade alla. Verkligen alla.

De svarade med ett fnitter och "vet du inte vad sätta på betyder? Hihihi."

Ingen kunde ge ett svar. Trots att jag erkände att jag inte visste, att jag inte förstod hur det kunde vara snuskigt och bönade och bad mina närmsta kompisar att säga. Viska det. Skriva det. Nånting, bara jag fick veta.

Ju mer folk vägrade säga vad det betydde desto värre blev mina fantasier. Det här måste ju betyda det snuskigaste jag någonsin hört. Värsta värsta. Så snuskigt att ingen ens vågar säga det.

Efter veckor, på riktigt veckor, fick jag till slut höra från någon äldre, kanske jag frågade någon av mina systrar, att det betydde att ligga. Att ha sex. Knulla.

Antiklimaxet. Varför hade ingen bara kunnat säga det?

Då slog det mig att ingen annan heller hade fattat vad uttrycket betydde. 

Tillfredsställelse och ångest på samma gång

Jag skriver inte så ofta nuförtiden i och med att jag är webbredaktör. Men ibland händer det. 

I går till exempel. Då skrev jag en text och förberedde allt för webbpublicering för morgongänget och gick ovetande och lade mig.

I dag har texten väckt ramaskri i och med dess upprörande innehåll. Delas mest i sociala medier just nu. Har mejlkorgen full med arga mejl och missade samtal på jobbtelefonen. 

Och jag kan inte komma från att det är sjukt tillfredsställande samtidigt som så mycket ångestskapande. Mejlen är oftast inte arga på mig personligen, även om man som journalist får sin beskärda skopa skit också, men bara tonen får mig att bli lite ångesttyngd. Arga arga människor och det är svårt att värja sig, att inte ta det personligt.

Och samtidigt som de känslorna är påtagliga översvällas jag av en stor dos tillfredsställelse. Vinnarskallen. Jag skrev. Så alla blev upprörda. Mina ord.

Så himla konstig känsla det där. Så himla tudelat. Och det som kanske är charmen med mitt jobb. Skräckblandad förtjusning.

Lyxproblem

Jag har dragit mig så länge i sängen att jag nu är så hungrig att jag inte orkar gå upp. 

It's a hard knock life. 

Lärdom för framtiden

Jobba inte över. Jobba inte extra. Någon gång ja, men 40 timmar per vecka är tillräckligt med mitt jobb och mina kocko-arbetstider. Det sliter tillräckligt.

Har funderat över varför hela mitt mående varit kass i februari tills jag räknade ut att jag jobbat 30 timmar övertid. Bah. 

Så inte värt det.

En dum sak att göra

När halsen värker och huvudet bultar. När pojkvännen vaknade med feber. När jag nyss avbokat helgens alla planer för att vara hemma och kurera mig och vila ut.

Då. Då är det ganska dumt att säga ja till att jobba extra.

Mvh hon som väntar på bussen in till jobbet på sin lediga dag eftersom samvetet gjorde att hon inte kunde tacka nej för fjärde gången i rad.

Jag tänkte lite på Åland

Och kände att jag faktiskt inte alls saknar det. Kan sakna vännerna, alla roliga kollegor som förgyllde mitt jobb, torpet och sommar-Åland. Men det andra inte alls.

Att fikaalternativen en helg vid fem är obefintliga. Eller vilken dag som helst klockan fem förresten. Att det finns en gata i centrum som har några få tvärgator. Punkt. Att bion har en salong. Att museet var stängt i två år, om inte mer, för en långdragen renovering. Att det stora nöjet en ledig dag typ måste bli att strosa runt i den enda gallerian eftersom det inte finns så mycket annat att göra.

Det saknar jag inte. Jag älskar Stockholm för möjligheterna. Älskar.

Och ja, det finns också härliga mysiga saker med Åland förstås. Men de tänker jag inte på så ofta. Det tar jag som ett tecken på att jag just nu befinner mig på helt rätt plats. Här vill jag bo.

På Åland vill jag ha min sommarstuga. Punkt.

Jag kan andas!

Har i flera dagar känt mig tjock i huvudet. Tung, tryckande känsla som bedövat mig, gjort mig dåsig och trött.

Misstänkte att det kom från bihålorna. Hällde därmed salt och vatten i min näskanna och spolade ur systemet.

Plötsligt kan jag andas igen. Och höra! Det liksom rensade hela systemet på snor. Är nästan pånyttfödd!

Bästa köper ever = en näskanna.

Hit längtar jag!

Såg ett inredningsprogram på tv i helgen, nån repris av nåt som normalt sett går när jag sliter hårt på jobbet. Det väckte lustar. Renovering. Måla. Tapetsera. Och väckte inspiration. 

I sommar ska jag bara bara bara vara på torpet och snickra och måla och sånt. Och dricka vin och läsa bok och bli brun.

Jag längtar så jag nästan spricker!

Älskar att jag har semester igen.

Känslan just nu

Kan inte februari bara ta slut nån gång?

För ett år sen försvann värsta ångestklumpen

För ett år sen var jag på jobbintervju och fick jobbet på stående fot. Fasen vad glad jag var då - trots att vi bodde på tältsängar i en tom lägenhet. 

Den kvällen köpte jag lådvin och finmat som jag och A käkade och drack sittandes på golvet med levande ljus i avsaknad av vettiga lampor.

Det var tider det. 

Nästan samma nu och då.

Hej bloggen!

Jag gör tydligen annat än formulerar mina tankar i skrivna ord. Typ sover för lite. Sover igen den sömn jag förlorat. Jobbar extra för att täcka upp löneglapp när förskottslön blev efterskottslön. Har folk som sover över. Går på kurs. Dricker champagne med underbara vänner. Går på museum. Beställer saker på nätet och uppger fel telefonnummer så jag nästan inte får varan.

Lagar soppa. Maratonkollar serier på Netflix. Lär upp en kollega att göra mitt jobb. Dricker AW-öl en tisdag trots att klockan är halv två på natten. Kör bil för första gången på nån månad. Spelar Carcassonne på Xbox och som brädspel och vinner på den högsta nivån. Köper fintryffel för 200 spänn. Pluggar schlager för att inte vara helt dum i huvudet när jag ska jobba mellolördag. Går på kanonkonsert och dansar i konfetti. Bombarderar Instagram med bilder. Tittar på superultrabred film på bio i format som inte gjorts sen Ben Hur ungefär. Äter tacos på restaurang och häller på så mycket red hot jalapeno-sås att munnen blir avdomnad. 

Äter bakverk på kafé. Går på stan med köpekli i fingrarna men kommer hem helt tomhänt. Har läppstift på mig. Handlar ungefär 150 vykort med konst som är fin och som jag ska nåla upp vid huvudändan av sängen. Har grus i skorna. Välter ut en halv skål popcorn över mig själv och hela golvet. Duschar krukväxter och låtsas ha gröna fingrar. Dricker drinkar och skickar bildbevis till Ellinor.

Det är lite sånt jag gör. När jag inte formulerar mina tankar till skrivna ord.

Att göra en ledig fredag

Spela mobilspel tills telefonens batterier tar slut. Precis lagom ansträngande.

Nu: Snabbkaffe. Lagom ansträngande det också.

Kan nån som är ung förklara för mig?

Jag fattar inte grejen med snapchat. Varför skickar man bilder eller korta filmsnuttar som man aldrig kan behålla eller se igen?

Ett himla slöseri. Ta en bild, skriva en text att lägga till, skicka och sen - papapoff - borta. 

Och hur ska man reagera på en bild på nån som sitter och är glad i solen med texten "ledig dag". Jaha? Hade ju kunnat trycka på hjärta på Instagram eller gillat på Facebook. Men på snapchat? Skicka en bild på sig själv som ger tummen upp? Vilket jävla jobb för en skitgrej.

Och de som flirtar via snapchat, hur gör de? Går ju inte analysera vad den potentiella dejten egentligen menar när man inte har nåt bevis att älta kring. 

Så många frågor. Vem kan man skicka till? Finns det nåt allmänt flöde? Hur hittar man folk? Vad tusan skulle jag kunna lägga upp?

Och den viktigaste frågan: Hur fan gör man egentligen? 

Ja, ja klockan är halv fyra

Om man kan transplantera ett huvud i framtiden, hur skulle då medvetandet vara? Har man inget medvetande i kroppen alls? Typ känseln kanske känns annorlunda med ny kropp fastän hjärnan registrering är den samma. 

Och oj vad rika människor skulle utnyttja det om det gick att göra på nån form av kommersiell basis. Ny smalare, bättre kropp utan fettsug, plastikoperationer eller jobbiga dieter. 

Fast vems kropp skulle de isåfall få? Hjärndödas? Eller tänk om man kan sälja sin kropp för pengar och liksom byta med den som betalar transplantationen. Fan vad sjukt. Plötsligt sitter man där med röklungor utan att ha orsakat det själv. Ha! Eller metallskruv i benet som man inte vet om förrän flygplatskontrollen.

Och undrar hur lång rehabiliteringstiden är efter en sån operation? Måste man lära sig gå igen? När nerverna ska connecta med hjärnans impulser för första gången lät det ju inte vara så himla enkelt. Och hur snurrar blodet? Man måste ju ha samma blodgrupp iaf. Det är ju ett som är säkert.

Frågan är hur det blir med dna-mixen också. Rött könshår men mörkt på skallen. 

Jag känner att det här måste utforskas mer. Det skulle bli en bra sci-fi-bok kanske?