Facebook–n00b

Jag hänger ganska mycket på Facebook. Eller ta bort ganska, förresten. På jobbet har jag blivit lite av en Facebookexpert och folk frågar mig om dittan och dattan. Och allt som oftast kan jag hjälpa och vet hur man ska göra. Har också fått uppgiften att ha hand om tidningens Facebookkonto tillsammans med en kollega.
Med andra ord: Jag kan Facebook.

Men nu är jag nollställd. Jag har fått en puff. En puff från en människa som jag så vitt jag vet aldrig har pratat med. Vad betyder det?
Jag minns bara att man puffade sina kompisar på skoj 2007, men nu?

Personen bor på Åland, vilket innebär att vi mycket väl på fyllan och villan snackat någon gång. Vi har många gemensamma vänner, vilket också kan tyda på det (om det inte bara innebär att Åland är litet). Men trots det vet jag inte vem personen är och hur jag ska tolka det.

Jag har tänkt ut några tänkbara tolkningar:
Personen vill bara säga Hej! Minns du mig?
Personen vill meddela någonting viktigt.
Personen vill ligga.
Personen vill bli vän på Facebook men vågar inte fråga.
Personen brukar puffa random folk.

Fast ärligt talat har jag inte en susning. Vad vill man när man puffar på Facebook?

Uppdatering: Och just ja. Ska jag puffa tillbaka?

Det spökar på bloggen

I flera dagar har ”gillningar” och ”ogillningar” på bloggen försvunnit. Det kan hända då och då att en försvinner, men jag tror alltid att det är någon som försöker klicka två gånger på ett dygn, vilket innebär att den försvinner helt.
Men den här gången har det inte varit bara en eller två som försvunnit. På vissa inlägg har så många som fyra fem försvunnit och efter någon dag ytterligare fler.

Så jäkla skumt. Och irriterande. Men så såg jag att Emster, som jag tack vare den där länkkärleken börjat läsa lite smått, hade samma problem. Så jag säger bara: Fix it Blogger! Så här kan vi ju inte tvingas ha det!

Och intresseklubben skriver så pennan glöder förstås

• Jag är ganska rolig. Min ena syster påminde mig i dag om en rolig grej jag gjorde när jag var runt 17 år kanske. Vi satt i bilen och jag improviserade fram en hel sketch där jag var en bonning värmlänning som hade som mål att bli bonde och ville plugga på Lilleruds naturbruksgymnasium. Det var hysteriskt roligt! Okej, berättat så här låter det lagom spännande, men ta mig på orden. Jag var i mitt esse.

• De där lite brunare lossade hudflagorna som fastnar på insidan av mina kläder, kan man limma tillbaka dem på kroppen? Min lilla antydan till brunhet försvinner ju iväg i luften varenda gång jag drar en tröja över huvudet. Snälla små döda hudceller, stanna kvaaaar!

• Har folk fortfarande Tequila-race trots att man i dag vet att Tequila smakar bajs? En gång fick jag förresten en hel Tequilashot i luftstrupen. Resten av kvällen gick jag runt och lekte att jag var Mona Seilitz. Tills jag kastade en brinnande marschall på pojkvännen och sprang hem, vill säga.

• När jag var liten gick min mormor alltid och sjöng på små reklamjinglar från typ 1950-talet. ”Hälsan för halsen – Bronzol!” Eller den där ”Nu vill jag ha medicin, medicin, medicin meddetsamma. Jag vill bli bra, så jag kan höra dragspelsmusiken”. Fast den kanske inte var någon jingel? Hur som helst var det mysigt. Jag saknar min mormor. Snart fyller hon 80 år!

• Och i morgon måste jag komma ihåg att klippa mina naglar.

Resan del 8 – Langkawi

Vi reste bara med små ryggsäckar till Langkawi, utan att ha bokat boende och hittade en lägenhet precis vid stranden för en rimlig peng som vi hyrde två nätter. Vi kunde gå barfota i badkläder rätt ner till stranden.

Hela stranden var full av små små runda sandbollar som vi inte förstod hur de hade uppstått.

Förrän vi såg den här lilla krabaten in action. När krabborna gräver hål rullar de upp sanden ur hålen så att det blir som små bollar som de sedan på ett till synes systematiskt vis kastar upp bredvid hålen.

Förutom att lata oss på stranden och göra utflykter åt vi gott ...

... på mysiga restauranger.


En kväll gick vi ut och drack drinkar.

Medan vi tittade på hur sanden färgades av solen som gick ner.

Det var fint.

Dagens sanning

Fasen vad bra musik är bra!

Tänkte bara säga det. Om ni inte visste liksom.

Där fick jag så jag teg

Pojkvännen är bara kanske fem sex sju centimeter längre än mig. Det innebär att när jag har högklackade skor på mig blir jag lika lång eller längre än honom.
Jag påpekar det väldigt ofta, mest för att skryta och för att reta honom. Väldigt ofta innebär ungefär varje gång jag tar på mig ett par högklackade skor. Och han är, av förklarlig anledning, ganska less på att höra det.

Häromdagen stod jag på tå med fingrarna inne i mikroskåpet (Haha, mikroskopet!) och försökte nå det som låg längst in. Hur jag än sträckte mig nådde jag inte.
Eftersom det var så löjligt lite som fattades orkade jag inte gå och hämta en stol för att komma åt det utan bad helt sonika pojkvännen, som stod och vid köksbänken, om hjälp. Du är lite längre än mig, bönade jag.
Han svarade med ett stort leende:

Du kan väl ta på dig ett par högklackade skor i stället så blir du längre än mig.

Han går efter samma regel som jag: Lägger någon upp en boll måste man smasha.

Lite glädje är också glädje

Sa jag förresten att tre oberoende personer i går sa till mig att jag var brun?!

Woho!

På ilsket humör

Känner mig fittig i dag. Fittig i den åländska bemärkelsen alltså.
Stör mig till exempel på alla jävla löjliga ”skriv det här i din status på Facebook så får killarna undra ...” *tihi, jag är så gulligullig*

Gah!

Vill inte läsa en enda status till som bara innehåller ”svart”, ”jag gör det i soffan” eller ”champagne” eller vad fan det nu kan vara för några fler sådana där som snurrar. Kan inte folk bara skriva roliga alternativt informativa grejer i sin status i stället?
(Som om jag är Facebooks bästa barn ... Haha!)

Resan del 7 – Langkawi

Efter att ha haft några soliga dagar i Tanjung Bungah mellanlandade vi en natt hos min morbror igen innan vi hoppade på världen äldsta (som det verkade) och kallaste snabbgående färja till grannön Langkawi.

Och där mötte paradiset oss!

Ursäkta om jag är makaber

Jag undrar hur mycket snor det kan rymmas i bihålorna och näsan tillsammans? Och undrar hur fort det bildas nytt snor? Jag har snutit ut säkert en deciliter utan överdrift(!) sedan jag gick upp och det verkar aldrig ta slut.

Någon som vet?

Biljetter är bokade

Onsdagen den 22 juni kommer jag och två vänner att stå på Stockholms Stadion och skrika oss hesa. För fy fasen vad kul det ska bli att se de här:

Resan del 6 – Georgetown, Penang

En dag åkte vi in till Georgetown med buss. Det var löjligt billigt att åka buss. Georgetown är, trots sin relativa litenhet, en stad full av puls.

Det finns mycket bilar och många höghus med kontor. Det här är Komtar, ett av Georgetowns kännetecken, som förutom kontor också innehåller en gigantisk shopping mall.

Där inne fanns det fem våningar med allt mellan himmel och jord. Skor fanns det gott om. Tyvärr var de allra flesta utsmyckade med blingbling, vilket inte faller mig i smaken.

Det sköna med Georgetown (och faktiskt hela Malaysia) var att mitt bland de stora höghusen med spegelglas låg små gamla bygator i så gott som ursprungligt skick.

En del var ju fräschare än andra förstås. Men trots att det var slitet blev jag kär i det här huset. Här vill jag bo!

Och apropå fräscht och mindre fräscht: Så här såg de flesta toaletter ut. Ibland fanns det sittoaletter också, men papper var en sällsynthet. Tanken är att man ska spola sig efter man gjort sina behov men det tog ett tag innan man hade fått in knixen att inte spruta vatten över typ hela sig.

Jag gillar inte ödets ironi

I går började jag jobba halv nio. Var dödstrött när jag vaknade och fick pina mig upp ur sängen.
I dag börjar jag jobba klockan två. Har snurrat vaken i sängen sedan kvart över sju innan jag bestämde mig för att gå upp.

Hallå?! Var finns rättvisan?!

En del jävla helvete och lite kärlek på det

Ibland blir jag frustrerad över att jag inte kan skriva det jag vill skriva. Ibland är jag lättad över att jag inte behöver berätta allt. Ibland säger jag för mycket. Ibland säger jag för lite.
Oavsett hamnar jag nästan alltid i ett tillstånd av icketillfredsställelse. Och gör inte jag det är någon annan otillfredsställd med det jag skrivit eller inte skrivit.

Och det är skitjobbigt. Det är skitjobbigt att behöva väga orden ibland när andra i min omgivning är inblandade. Det är skitjobbigt att undanhålla information som ligger precis under huden i fingrarna och vill komma ut så fort jag vidrör tangenterna. Men det är också skitjobbigt att möta ögonen på någon som är besviken på mig för det jag skrivit.

Det är ett jävla helvete att skriva så att saker inte misstolkas/övertolkas/eller bara helt enkelt tolkas på något vis. Det är ett aber att skriva något som kräver en tolkning, på ett sätt som alla förstår.

Det är ett jävla helvete att handskas med kommentarer som gör ont i hjärtat när man läser dem. Det är ett jävla helvete att inte ta åt sig och skaka av sig skiten. Det är ett jävla helvete att behöva försvara sig, trots att man inte gjort fel. Eller förklara sig när man faktiskt har gjort fel. Och det är ett jävla helvete att argumentera för sina åsikter när man ifrågasätts anonymt.

Men trots allt jävla helvete och allt skitjobbigt och alla aber och känslor av otillfredsställelse så älskar jag det. Jag skulle inte byta ut bloggandet mot något annat intresse. Ibland önskar jag bara lite mer förståelse.

Apropå ändor

Under kategorin ord jag gillar som folk inte använder tillräckligt ofta:

Ändalykt.

Tusans vilket bra ord det är.

Dagens språklektion

Enda = som är unikt och endast förekommer i ett exemplar.
Ända = rumpa eller änden på till exempel ett snöre. Understryker också riktning eller rörelse: ända hit, ända sedan ...

Endast = inte mer eller fler än, inte i annat fall än, inget annat än.
Ändast = Obs! Det existerar INTE ett sådant ord.

Liten regel: Enda används när det gäller antal, ända används när det är något som har en början och/eller ett slut, eller om du pratar om den ändan du sitter på.

Se nu för fan till att lära er detta så jag slipper störa mig när jag slösurfar. Tack på förhand.

Nästan frisk

Jag låter tydligen som Barry White, men jag är på jobbet i alla fall.


Tänk er mig sjunga den här. Olala!

Blir aldrig frisk ju

Tredje dagen däckad nu. Hade förhoppningar på att jag under natten magiskt blivit frisk. Tji fick jag. Det är status Q, varken bättre eller sämre än när sjukdomen attackerade mig i fredags. Ligger mest i någon sorts dvala, varken vaken eller sovande, och ser på tv. Dum-tv förstås.
Lär inte bli så mycket action i dag heller.

Resan del 5 – Batu Ferringhi

En dag åkte vi till Batu Ferringhi som är lite mer ett turistställe än vad Tanjung Bungah är. Där var stränderna lite vitare och lite längre och försäljarna mer försäljiga. Men det var fint.

Resan del 4 – Tanjung Bungah

Dagarna efter hade regnmolnen lättat och det typiska strandlivet tog vid.








Också försökte jag hoppa ...

På sjuttonde försöket eller så, så lyckades vi tajma in det.