Jag älskar mitt organiserade jag

Ibland är jag sjukt effektiv och duktig och organiserad och ordningsam. Som i dag.
Redan, innan jag ens har börjat jobba, har jag:

• Betalat en hög med räkningar.
• Bokat tid för gulsotsvaccinering.
• Bokat tid för ombesiktning av bilen.
• Ringt och hört med verkstan när jag kan komma in för att justera mina lampor.

Att sådana där dumma grejer som ligger och släpar kan ge en sånt dåligt samvete. Nu är jag lätt som en fjäder i sinnet. Till och med nästan inte bitter. Nästan.

Ut med gallan bara

Anledningen till att jag inte skriver är för att jag bara vill spy ur mig skit och vara bitter. Och jag vill inte vara bitter. MEN JAG ÄR DET!
Bitter på att sommaren liksom pang bom tog slut. Att jeansshortsen som varit mina följeslagare merparten av dagarna under semestern ligger i en hög på sovrumsgolvet. Där jag klev ur dem, redo att sätta på mig dem dagen efter. Det är bara det att dagen efter aldrig kom.

I stället kom kalla vindar, mulet och regn. Hög luft, precis som på hösten. Problemet är att det inte är höst ännu. Jag vägrar. Jag har inte ens på riktigt invigt nya altanen, jag har inte legat i solstolen tillräckligt många timmar, har inte ätit i solen tillräckligt många gånger, har inte fått tillräckligt solbränt ansikte, inte fått använda shorts och kjol tillräckligt mycket, inte druckit tillräckligt många öl.

Så jag är bitter. Bitter i långbyxor.

Jonä

Det här med att börja jobba ...

... Var himla bra för bloggandet. Fyra inlägg* i dag, ett på hela helgen. Det är väl en talande statistik. Herregudingen så mycket inspiration det finns på den här arbetsplatsen.

Jajaja, jag ska sluta skriva om hur bra mitt jobb är. Någon gång.


*Kvantitet går före kvalitet alla gånger.

Intresseklubben antecknar två saker

1. Räknade tidigare ut att varje person som var med på personalfesten i fredags drack mer än en flaska vin var.

2. Jag ska börja springa när det blir höst igen. Fortsätter dock att inbilla mig att det är sommar ännu. I fredags gick jag för övrigt i linne och kjol och frös som ett naket djur. Tills jag hade fått i mig drygt en flaska vin alltså. Då frös jag inte längre.

Gången då jag drack kattbajs

Det här med kaffe är ju en het potatis här på redaktionen om ni inte har förstått det redan. Ett gäng, inklusive jag själv, har gått ihop och startat en egen kaffeklubb eftersom det blaskiga kaffet som bryggs nere i matsalen inte passar våra smaklökar. Vi vill ha mustigt, svart och starkt kaffe. Så vi köper det själva.

Det förs noggrann statistik över vem som har handlat och det skälls mycket på de som dricker mycket men sällan köper. Och förstås är det krig när kaffet är slut.
Alla går och muttrar och gnäller och ger pikar åt den som för närvarande handlat färst (ja, man komparerar faktiskt ordet så; få, färre, färst) paket. Koffeintörstande och trötta, som man blir utan kaffe.

Även när vi inte slåss om kaffet på redaktionen pratar vi kaffe. Vi kivas om huruvida man ska ha socker eller mjölk i kaffet eller om det helt enkelt ska vara svart, utan något i. Vi pratar euforiskt om olika smaker och skryter om kvarnar som maler exakt rätt antal koppar bara genom att trycka på en knapp.

Men nu har jag något som garanterar tystar mina kollegor: Jag har nämligen druckit världens dyraste kaffe.
Kaffet heter Kopi Luwak och kostar runt 200 euro kilot. Det skördas endast i Indonesien och i Filippinerna och smaken är mjuk och len. Som kaffe utan bitterhet ungefär.

Så särdeles speciellt var det dock inte. I smaken alltså. Däremot är det speciellt om man tittar på tillverkningen. Bönorna har nämligen passerat genom det kattliknande djuret luwak. Ja, jag menar GENOM. Djuret äter kaffebären och bajsar sedan ut bönorna som rengörs och rostas.
Joråsåatte. Jag har druckit kattbajs.

Publicerad i Ålandstidningen.

Uppdatering på bokfronten

Beställde Freys The final testament of the holy bible i dag. Kommer om en vecka.
Så länge läser jag Johan Theorins Nattfåk som jag hade liggande oläst hemma.

I övrigt: Tack för alla fina tips. Ska sätta ögonen i dem så fort jag hinner.

Nyvaken

Klockan är tolv och jag har precis vaknat. Behöver väl inte berätta mer om gårdagen än så va? Man fattar väl hur kul det var då?

En mjuk uppvärmning

Jag klagar inte på mitt jobbschema direkt. Började jobba i onsdags, jobbade i går och är ledig i dag. Tungt liv asså.
Som grädde på moset har redaktionen sommarfest i kväll. Med typ lika stor alkoholbudget som matbudget.

Jag gillar mitt jobb!

Lycka är att få sova

Jag har alltid varit extremt morgontrött och i stort behov av sömn. Därför har hela mitt liv varit en enda kamp mot väckarklockan. Jag borde till exempel ha världsrekord i snoozning. Två timmar är liksom ingen match.
När jag var ung och väckarklockan ringde vaknade jag knappt utan tryckte av den i sömnen. Jag flyttade den långt bort från sängen för att jag skulle tvingas gå upp och stänga av den men det ledde bara till att den stod och skrek i ett hörn medan jag låg och sov djupsömn i sängen.

Därför var det högsta nöjet att strunta i att stänga av väckarklockan när det var helg. Då kunde jag nämligen vakna, stänga av den och SOMNA OM med gott samvete. Fatta lyckan!

Vad ska jag läsa?

Jag har hamnat i någon form av vakuum när det kommer till läsande. Under semestern har jag läst ta-ta-da två hela böcker. Det är fasen skandal. Räknar jag antal böcker jag har läst i år ryms de på båda händer och då har jag räknat med de jag läste på semestern i Malaysia och Singapore i början av året.

Jag tror det dels beror på att jag läst dåliga böcker. Böcker som jag inte har blivit uppslukad av och som jag inte längtat efter att fortsätta läsa. Som den där jävla shopaholic-boken som jag köpte i Malaysia. Guuud vilken människa huvudkaraktären är. Jag får ju krupp på henne och blir bara irriterad varje gång jag läser.

Därför letar jag nu efter bra böcker. Kriterierna är enkla:
1. De ska vara välskrivna och ha bra flyt i språket.
2. De ska vara intressanta/spännande/engagerande som gör att jag vill läsa vidare hela tiden.
3. De ska ha en sympatisk huvudkaraktär som man inte stör sig på.
4. De ska inte vara så sjukt långa.

Tips mottages mycket tacksamt.

Gamla vanor rostar aldrig

Andra morgonen efter fyra veckors semester är jag precis lika disträ och trött i hjärnan som innan jag gick på ledigt.
Med andra ord: Jag har glömt mobilen hemma. IGEN.

Tillbaka på jobbet

Status:
Så ont i ryggen att det känns som den går av.
Begynnande huvudvärk.
Ringrostig och ovan att skriva.
Trött.
Har inte druckit kaffe ännu.
Mycket att göra.

Jorå. Det är fint att börja jobba igen. Typ.

Numera på Flickr

Är less på Facebooks knöliga uppladdningssystem och känner att alla bilder inte passar på bloggen. Därför kommer nu merparten av mina bilder att finnas på Flickr hädanefter.
Vill ni glo gå in på www.flickr.com/photos/tilda_a/.

Två dagar kvar

På onsdag börjar jag jobba igen efter fyra veckors ledigt. Förbereder mig redan nu på vad jag ska svara på frågan vad jag har gjort på semestern.

Svar:
Druckit vin
Badat vedbastu
Lagt om plattorna på framsidan
Nakenbadat
Varit på bröllop
Skrattat
Haft mamma och pappa på besök
Åkt ut på sjön och grillat
Badat i havet otaliga gånger
Varit vrålförkyld
Bott hos min syster
Byggt en altan
Sytt en långklänning nästan på egen hand
Druckit öl
Träffat hela gamla kompisgänget
Cyklat
Fiskat kräftor
Ätit sushi
Myst med min moster med familj
Sett Hoffmaestro
Gått hem från krogen
Gråtit
Varit hemhemma och trivts
Spelat mjuktennisturnering
Firat ettåring, 18-åring och nydöpt samma vecka
Varit på systersonens fotbollsträning
Gjort av med sjukt mycket pengar på ingenting
Tränat noll gånger
Varit på inflyttningsfest i Stockholm
Ätit ost

Och mycket mycket mer. Sammanfattningsvis en otroligt härlig slapp semester.

Om när jag blev mörkrädd i staden

Jag var aldrig mörkrädd i staden. Jag var den som följde de andra till dörren för att sedan gå hem själv i mörkret. Kände mig trygg. Jag kände omgivningarna och visste vart jag skulle springa, hur högt jag behövde ropa, var eventuella mördare/våldtäktsmän/galningar skulle kunna finnas, så det fanns ingen orsak till oro. Det var inte så att jag gick och tänkte på att jag visste allt det där, det bara fanns undermedvetet och jag var inte rädd.

När jag flyttade till landet på ön fanns inga gatulampor. Det var september, oktober, november och så mörkt som jag aldrig hade varit med om. Om stjärnorna inte lyste var det beckmörkt. Kolsvart och obehagligt. Jag såg inte min hand framför mig och kände inte till omgivningen. Jag visste inte var galningarna kunde finnas, jag visste inte vart jag skulle springa och framförallt: Ingen skulle höra mig skrika.

Natten till i fredags, då jag var hemhemma i staden, gick jag hem från krogen. Åtta kilometer varav två av dem tillsammans med två av mina vänner, tre av dem på cykel med en kompis i barnsadeln och tre av dem ensam. Och för första gången i mitt liv kände jag mig aningens aningens rädd. Trots att jag gick samma sträcka som jag gått och cyklat så många gånger att jag omöjligt kan räkna dem. Trots att det var precis där jag aldrig har varit rädd.

Men jag känner inte längre omgivningarna på samma sätt. Jag känner mig inte trygg på samma vis. Och det gör mig ledsen. En del av mitt trygga barndomskarlstad finns inte längre.

A trip down memory lane.

Samma känsla

Att ligga hemma i sovrummet och stirra ut i intet ger mig exakt samma känsla av trygghet och lugn som att ligga i flickrummet hos mamma och pappa och stirra in i väggen.
Jag ljuger alltså inte när jag kallar båda för hemma.


Hemma.

Kärlek och smärta och mest massa svammel

Så mycket kärlek. Så mycket nostalgi. Så många minnen.
Och så mycket ältande, så många hemligheter som får se sitt ljus, så mycket information som jag egentligen inte vet om jag vill ta del av.
Så mycket att hjärtat värker på båda sätt. Ont ont ont.

Jag hör allas sidor. Den som är drabbad, den som var bredvid, den som glömdes bort, den som valdes bort. Och så jag. Mitt i. Mitt emellan.
Den här sommaren har varit en enda stor resa i det inre. Nedgrottande i äcklet, i det fula som alla vi bär med oss. Försöka reda ut varför det är så, och hur vi ska göra för att sluta bära det med oss och föra det vidare. Den dåliga självkänslan, det ojämna humöret, den psykiska ohälsan.

Och jag har grävt och grävt och grävt i det så mycket att jag helst bara vill blunda, låtsas som ingenting och ligga på gräset och titta på himlen. Tänka på ... ingenting.

Samtidigt ger det mig mycket förstås. Förståelse.

Så är det fina vännerna som jag inte har den dagliga kontakten med längre. Som jag gråter över när jag tänker på att de inte är en lika stor del av mitt liv längre. Som jag tycker så himla mycket om och som vet så mycket om mig och fortfarande tycker om mig. Som jag värdesätter mer än de kan föreställa sig.

Som också har bagage. Saker som de gått igenom som gör att hjärtat gör ont. Så mycket att jag inte ens kan komma på en enda vettig sak att säga, så jag är tyst i stället. Lyssnar och hoppas att de förstår att jag finns här.

Det är alltid så här. Det är tungt att vara hemhemma. Det väcker så många känslor till liv som jag normalt stoppar undan för att det gör för ont att ha dem hos mig. Så mycket kärlek. Så mycket smärta. Så mycket minnen.
Och i dag kommer jag, precis som alla gånger jag lämnar staden, att grina mig igenom de första fem milen i bilen. Men det finns inga tårar i världen som räcker till för att beskriva mina känslor. Inga tårar kan beskriva hur mycket kärlek jag känner för dem.

Idylliskt hos storasyster

Sitter i en halvtrasig stol på den värmländska landsbygden hos min äldsta storasyster. Här finns träd, buskar, gräs och ja, inte så mycket annat. Ja, deras hus då, som ligger som en pärla mitt i skogen. Ett tyskt konstnärspar ägde huset förut och det är fullt med annorlunda udda lösningar. Helt underbart! Jag kan förstå att min syster med familj trivs här. Det är idylliskt.

Jag har sovit här i natt och i går drack vi vin och öl till sent på natten. Och svullade sushi tills det trillade ur öronen på oss. I dag är jag inte särskilt sugen på resterna om jag ska vara ärlig. Fattar ni då HUR extremt mycket jag åt i går?

Nåja. Jag är alldeles för disträ och osammanhängande i mina tankar för att skriva någon utförligare utläggning om jag ska vara ärlig. Ska gå och gosa med fina syskonbarnen i stället. Zoë har ropat Maaa-tilda hela morgonen. Gullungen!

I kväll blir det mer syskonbarnsmys då jag ska på middag till andra storasystern. Fint liv alltså!

Jag sa ju ÅKTE

Jag nämnde ju i förbifarten att jag åkte grävmaskin när vi hade den här hemma på tomten. I skopan alltså. Här är bildbevisen:


Sa jag att jag är trettio förresten? Jag är max tolv egentligen. Därinne.