Synden straffar sig själv och så vidare

Det syns lite dåligt, men det här är mitt svullna, rödvita lillfinger. Jag drämde nämligen i det i toadörrens handtag med full kraft i går.
Men vi tar det från början.

A har länge, sedan jag färgade håret mörkt egentligen, mobbat mig för att jag har gråa hårstrån. Längst fram på huvudet och i tinningarna syns det allra mest och så fort det mörka håret har växt ut en bit står långa A och spanar i min hårbotten.
”Här har du ett grått hårstrå!” brukar han utbrista och hånskratta lite åt mig.

Jag blir förstås hemskt förnärmad. Så förnärmad att jag har kämpat för att leta gråa hårstrån hos honom. För att kunna hånskratta tillbaka förstås.
I går kom så äntligen dagen då mitt idoga letande skulle ge skörd. Vi låg på soffan och i det blåa tv-ljuset såg jag ett skäggstrå som hade en mystisk vit nyans. Jag började pilla där förstås och grävde i skägget för att slutligen få tag i det där mystiska strået.

”Titta titta titta! Jag tror att du har ett grått hårstrå i skägget! Du är också gammal!” utbrast jag glatt.
Han tvivlade och jag tvingade honom att sätta fingret på det och själv gå och kolla i spegeln.
Jag följde förstås efter, hemskt ivrig att se om strået verkligen var grått eller bara väldigt väldigt blont.
Han vred och vände på hakan för att se ordentligt. ”Jag ser inte. Dra bort det så jag får se”, sa han.

Jag tog ivrigt fram pincetten och med ett ryck drog jag loss det. Likt två föräldrar som nyss fått sitt barn kunde vi inte släppa hårstrået med blicken. Vände och vred på det och inspekterade det från alla tänkbara håll. Slutsatsen var överväldigande.
”Det var som fan. Det är grått”, sa A med lika dos förvåning som uppgivenhet i rösten.

Och jag, jag blev förstås oerhört glad. Skadeglad. Så glad att jag började peka finger, jubla och dansa segerdans. Så yvigt och glatt att jag ... Ja just det, drämde lillfingret med full kraft i det spetsiga metallhandtaget på toadörren. Så hårt att ögonen nästan tårades av smärtan.

A skakade på huvudet åt mig. ”Du vet väl vad ordspråken säger ...”

Funderar på om han menade det där med att skadeglädjen är den enda sanna glädjen?