Var ute på ett roligt jobb. Hamnade nere i bunkern på museet där inventarierna var ungefär lika gamla som personalen. Och då pratar vi stenåldern.
De som jobbar där är verkligen helt insnöade på sitt. Fornlämningar, etnologi, arkeologi osv osv. Inget annat i deras värld är av betydelse.
När jag gick där kunde jag inte låta bli att flina för mig själv. Folks förutfattade meningar är verkligen sanna.
En man hade till och med strumporna ut-och-in. Det var så gulligt.
Jag önskar att jag brann så mycket för något.
3 kommentarer:
haha, ja men det är bra att de finns alltså =) jag är lite rädd att såna där människor kommer försvinna med åren.. fast man inte tänker på dom så är de ju ett bidrag med sitt kunnande ^^
hehe..did I make my point?
Gillar din avslutskommentar, att du mitt i allt det mossiga hittade något fint - att den passion dessa människor drivs av är speciell. Jag tror att det kan bidra med en ro i livet, som ett mål i vardagen. Hur hitta dit?
Mille: Visst är det bar att det finns experter. Utan dem skulle vi allmänvetare inte ha sån stor chans att komma vidare i livet.
Men jag tror inte att de försvinner. Såg faktiskt en där nere i bunkern som var max 35 år. Inte illa!
Avgrundsdjup: Jag tror också det. Att det är självuppfyllande att brinna helt för något. Livet får på något vis en mening, som många andra saknar.
Hur man ska hitta dit? Det är något jag fortfarande funderar på.
Skicka en kommentar