Felix, två hela månader

Det är nästan så att det syns när du växer. Varje vecka är du större och kan mer, är mer en liten baby än en nyföding. Kinderna blir rundare och du mer vaken. Du tittar nyfiket på det mesta, gillar mycket men har ganska dåligt tålamod, precis som din mamma. Efter en kvart vill du göra något nytt. Du älskar mobilen ovanför vaggan och de små figurerna som vi hängt ovanför skötbordet. Du pratar med dem och tittar så förundrat. Annars är du inte så intresserad av leksaker, du tittar en liten stund på gosedjuren men tycker inte att de är så spännande ännu. Ungefär lika spännande som katterna. Lite lagom sådär. 

Du gillar både din mamma och pappa och skrattar åt dem nästan så fort du får syn på dem. Skrattar med ljud till och med, det har du alldeles nyss lärt dig. Annars gillar du bokstaven A som du ropar ut när du kommunicerar. Lite som sjöfågeln åda: Aoooo. Eller som apor pratar: ah ah ah ah ah. Du försöker forma munnen för fler ljud och viskar ofta fram små läten.

Du följer oss med blicken och har gjort det länge och det märks att du börjar kunna fokusera på lite längre håll nu. 

Än så länge kan inte greppa saker med vilje men har börjat vifta åt det håll sakerna är, även om jag inte är så säker på att du förstått att dina händer är dina händer. Du har inte riktigt upptäckt dem ännu. 

Du sover överlag väldigt bra. Vaknar två gånger per natt ungefär och somnar oftast om efter bara fem minuter vid bröstet. Du äter ungefär var tredje timme, vilket gör att det är lätt att släpa med dig på olika grejer utan att vara rädd att du ska bli vrålhungrig på en gång. Du är lätt att ta med, du sover bra i vagnen och är oftast nöjd. Överlag känns du nöjd. Nöjd och glad och trygg.  

Du är helt enkelt underbar. Jag älskar dig mer hela tiden och har landat i det här att jag är din mamma och du är mitt barn.

Nu har du funnits i två månader. Två månader som har förändrat mitt liv, förändrat mig i grunden. Två av de bästa månaderna i mitt liv. 

En grinolle i huset

De två senaste dagarna har jag känt på hur det är att ha barn ”på riktigt” (höhö) tror jag bestämt. Skrutten, som jag tydligen kallar Felix, fick magvaccin i måndags och har haft ont i magen och överlag varit extremt orolig. Han sover inte mer än fem minuter åt gången på dagarna om han inte sover på mig eller A. Han gnyr och vaknar och skriker av magont och är ledsen för att han har tappat nappen eller av någon annan oklar anledning. Tänk att många har det så här varje dag. Jag är så bortskämd.

Annars är han himla rolig, sonen. Om en vecka blir han två månader och utvecklingen sker i en rasande takt. Han har lett mot mig och A i en månad redan och pratat sedan han var fem sex veckor ungefär, men nu är han liksom mer kommunikativ med oss. Interagerar mer på något vis.
Han är dock rätt rastlös så när man försöker underhålla honom med mobil (obs! sån med leksaker som hänger ovanför huvudet, inte en sån man ringer med), att sitta i babysittern, sitta och titta i famnen eller ligga på mage så klarar han max, allra allra max alltså, en kvart. Sedan blir han skitsur. Men det kanske är så, att de inte klarar av att ta in så mycket mer intryck åt gången.

Han sover normalt sett, alltså inte nu under grinperioden, några timmar åt gången på dagen. Vi har en vagga i vardagsrummet där han sover på dagarna, och det funkar superbra! En dag kan se ut som följande: Vaknar klockan sju, vill ha mat. Jag ammar honom och försöker lägga ner honom att somna igen, men han är supervaken. Vi gosar lite i sängen, han pratar och ler. Vi går upp, sätter honom i babysittern medan jag fixar frukost. Jag brukar hinna äta en och en halv macka innan han är missnöjd. Äter klart med honom på armen och hänger sedan i soffan ett tag. Efter två timmar typ brukar han vilja äta + sova igen så då får han det. Sedan fortsätter dagarna ungefär likadant. Vaken i en timme åt gången kanske plus tiden det tar att amma innan han sover en sväng, eller en lång stund.

Oftast gråter han knappt på hela dagen. Skriker mest av frustration när han är less på den aktiviteten vi håller på med. Och om vi gör nån utflykt, alltså på något läkarbesök eller för att handla eller fika med någon, så sover han i stort sett hela tiden. Vagnen is the shit än så länge. Däremot inte superglad alla gånger när man stannar.
På kvällen brukar han ha ett långt sjok när han bara sover, så oftast får jag och A äta middag i fred och kolla på någon serie. Lyxen! Vid nio- tiotiden brukar han vakna och käka och sedan somna om, sedan gör jag mig oftast redo för sängen och går och lägger mig medan Felix fortfarande sover i vaggan. Då tar A honom tills A också går och lägger sig, normalt sett kring ett. Då kommer han med Felix i pyjamas och så ammar jag honom för natten. Någon gång när jag varit som en trasa har A gett Felix ersättning på kvällen så att jag fått sova utan att amma honom för natten. Hjärta på det!
Och sedan vaknar Felix någon gång mellan tre och fem för att äta, sedan först till morgonen igen. Vid sju då ungefär.

Ja, det här var ju säkert superintressant för alla. Nåja. Varsågod för en dag i mitt liv. (Jag har ju för fan inget annat att blogga om nu när jag är föräldraledig!)

Mankemanget att ha barn

Det är rätt bökigt att ha ett barn och göra andra saker samtidigt. Har märkt flera saker som jag inte någonsin hade tänkt på innan jag blev en sån med barnvagn. Som:

1) att det är supersvårt att handla mat. Att bära en matkorg samtidigt som man skjuter en vagn är knöligt. Ännu knöligare är det att dra en varukorg efter sig samtidigt som man skjuter en vagn framför sig. Har hittills inte provat att dra en stor kundvagn samtidigt men tänker att det är så gott som omöjligt. Hur gör andra som måste handla mer än fem matvaror åt gången och har en barnvagn med sig? Hjälp!

2) att förflytta sig i tunnelbanasystemet. Själva tunnelbaneåkandet går ju fint, men när man ska ut från stationerna är inte lika lätt. Balansera vagn i ryckiga rulltrappor är ingen höjdare så alternativet att leta hiss är att föredra. Tyvärr fungerar de sisådär och luktar sju gånger av tio starkt av urin. Fy fan. Och så ligger de alltid en mil bort och är svåra att hitta.

3) att prova kläder. Omaket att klä av sig alla kläder för att kränga på sig andra blir liksom hundra gånger värre när man antingen måste knöla in en barnvagn i provhytten eller ha ett grinigt barn på armen. Tror inte att det är meningen att man ska prova kläder när man släpar på ett barn samtidigt. Vilket är synd eftersom kroppen liksom förändrats och jag inte längre kan köpa kläder genom att titta på dem och se att de passar. 

Går därmed alltid tomhänt hem efter en dag på stan. Där har ni nåt att tänka på butiker!

4) att kissa i offentliga miljöer. Provrumsproblematiken all over again. Som tur är finns ju ofta handikapptoaletter där barnvagnen ryms. Är ändå bökigt och en mankemang man gärna slipper. 

5) att göra läkarbesök där du ska undersökas och inte barnet. Oftast vill mottagningarna inte ha in en barnvagn så då måste du släpa på dig själv, ett barn, skötväska, vanlig väska (om man som jag fortfarande trilskas med att inte använda skötväskan som väska), vinterjacka och halsduk mössa vantar till dig ovh barnet. Mardrömmen då är att barnet spottar ut nappen så den hamnar på golvet och du på något vis måste försöka böja dig ner med hela packningen för att plocka upp den. Ja, jag talar av egen erfarenhet. 

Hjärtögonemoji

Lika fin i verkligheten. 

Nu ska jag och min lilla familj fira att väskan är här* med att äta potatisgratäng och vegetarisk schnitzel och melonsallad. Och dricka lite rödvin. Bra lördag. 

*skämt. Vi firar mest bara lördag. 

Är det detta som kallas amningshjärna?

I går blev jag uppringd av en kvinna på Astrid Lindgrens barnsjukhus som sa att vi hade remiss där för att kolla upp en grej med lillkillen (orkar inte dra detaljer nu) och undrade om vi kunde komma redan i dag eftersom de hade en avbokning. Detta var första gången vi hörde något om detta sedan läkaren på BB sa att han skulle skicka en remiss, så det kom ganska plötsligt och samtalet kom när jag stod på bussen. Förutsättningarna var alltså inte de bästa.

I alla fall. I dag kunde jag för allt i världen inte komma ihåg var vi skulle. Inte vilken avdelning och inte hur vi skulle hitta dit. Det enda jag minns var b-hissarna i gamla sjukhuset och klockan 13. 

Så jag ringde dit i dag som nån himla kocko och bara "hej jag vet inte vart jag ska med min son senare i dag, kan ni hjälpa mig?" Och så uppgav jag min sons personnummer. 

Personen i andra änden blev mycket förvirrad. "Det larmar rött här... Kan du säga personnumret en gång till, det finns nämligen inte."

Så ja. Inte nog med att jag inte visste vart jag ska, jag har tydligen glömt bort min sons personnummer också.

Herregud. Tror jag behöver sova. 

Detta har hänt, typ

• I natt sov barnet så himla bra. Jag ammade när jag gick och lade mig vid midnatt (jag vet, oerhört sent men fastnade och ville se ett avsnitt till av The Fall som vi börjat plöja igenom). Sedan vaknade han inte förrän halv fem då jag ammade och bytte blöja på honom. Så vaknade han en liten stund med magont vid klockan sex, men A masserade honom på magen så han pruttade och jag kunde somna om. Och sedan vaknade han först nyss, strax innan åtta! Herregud alltså vilken lyx. Han sover hur bra som helst ju, vilket gör att jag orkar på ett helt annat vis. Fyra och en halv timme ostörd sömn är underverk för mig. 

"Normalt sett" (det han gjort de flesta nätter iaf) vaknar han var tredje timme ungefär. Också helt okej faktiskt. 

• I går skulle jag hämta ut min väska (iiih!) och packade barn och mig själv och gick den dryga kilometern till affären. Väl där konstaterade jag att jag hade glömt mitt leg hemma och kunde därmed inte få ut paketet. Orkade inte gå hem och tillbaka igen så får hämta den i dag om jag hinner. 

• Förra veckan var jag med min vän och våra kids på Mall of Scandinavia typ halva dagen. Jag var därmed utanför hemmet ensam i säkert sex timmar. Och det gick jättebra! Jag ammade honom på lunchstället och gjorde därmed offentlig amning-premiär. Allt gick superbra och Felix sov nästan hela tiden. 

• I helgen var det huset fullt här hemma hos oss. Mamma och pappa kom för att fira min födelsedag och gosa med vårt barn. Sedan kom A:s syster eftersom hon skulle träffa en kompis i Stockholm och på lördagen kom min ena syster med man och ena barnet på besök.

Det var så himla mysigt att ha alla här och vi åt god mat, superkladdig tårta och drack bubbel. Jag var minst sagt helnöjd med det födelsedagsfirandet!

Och en orelaterad bild på barnet som intensivt stirrar och pratar med sin mobil, varsågoda! 

Jag köpte den!

Alla eniga, till och med A. Så jag köpte väskan. För gårdagens brakpris. 2.200 och sedan tio procent på det som du anonyma tipsade om. Tack! 

1.980 därmed. 

I dag kostar den återigen 3.995. Känns som jag inte kunde ha gjort ett bättre fynd.

Ska jag köpa nu då?

Alltså, det här vill jag ju inte se nu. 

Ni minns väskan jag halvt på skoj frågade om jag skulle köpa innan jag födde barn. Den för fyra tusen?

Nu kostar den 2.200 och det känns fortfarande vansinnigt dyrt för en väska, men ändå mer överkomligt när jag är kär i väskan. Men ändå, dyrt. Men nästan halva priset. 

Ska jag "unna" mig den? Från mina sparpengar? Jag fyller år på fredag. Och har inte handlat kläder eller nåt till mig sedan jag köpte två skjortor när jag var gravid. Jag behöver den inte och det är vansinnigt lyx för en föräldraledig. Men jag tycker att den är sjukt fin. 

Så på riktigt: Hur ska jag göra?

Mamma i en månad

Tiden går så sjukt fort. Felix har funnits i en månad redan och jag och A har varit föräldrar lika länge! Absurt.

Allt börjar ändå kännas naturligt nu. Vi känner oss tryggare i rollen, förstås, och har nästan hamnat i någon slags vardagslunk. Förutom de dagar då Felix av olika orsaker vägrar ligga ner ensam eller har ont i magen och gnäller hela dagen. 

Men de dagarna är få. Oftast är han en liten ängel. Vaknar ungefär var tredje timme på nätterna och vill ha mat. På dagarna kan det ibland gå ännu längre mellan matningarna. Ibland också mycket kortare förstås. 

Nu har han sin första förkylning och är lite kinkig, men med nässugens hjälp går det att lindra den. Han har inte feber utan bara hosta och snuva som tur är. Hoppas det har gått över snart. 

Amningen funkar bra igen. Får ont ibland när han river i brösten med sina klor till naglar eller när han har "snutta hela tiden"-dagar. Men den där hemska lördagen som jag skrev om löste jag med amningsnapp och det funkade superbra, så de problemen går ju att lösa. Använde nappen på ena bröstet i en dag så bröstvårtan fick återhämta sig och slutade sedan. Funkade superbra. Han åt lika bra med som utan den. 

Han tar flaska också, vilket är bra. Han har fått ersättning två eller tre gånger och jag har pumpat ur brösten några gånger också. Han verkar inte ha skillnad på hur maten kommer, så länge den kommer. Så gött!

Han växer som han ska också. Sist hade han gått upp 450 gram på en vecka och två dagar, så det känns tryggt och bra. Han är mer än ett halvt kilo större nu än när han föddes. Fortsätter han så här blir han snart en liten tjockis. Härligt! 

Förutom att äta gillar han att ligga och titta och sprattla med armar och ben. Han är väldigt vaken och pigg när han är vaken. Nyfiken. Tittar mycket och följer med blicken, trots att jag förstått att små barn inte ser så mycket. 

Favoritplatsen att hänga på är nog pappas bröstkorg. Där somnar han nästan omedelbart och det är oerhört skönt att han är så trygg med A eftersom det ger mig lite frist. Till att bara vara jag ett tag. Det är väldigt skönt det också. 

Sammanfattningsvis är Felix alltså världens bästa barn. Om någon nu tvivlade på det. Heh. 

Söt är han också. Lilla godingen. 

En bra dag och Felix

Tänk alltså. Dagarna kan vara så olika. 

Jag orkar inte ens prata mer om gårdagen just nu, annat än säga tack för all pepp och alla råd. Tror jag grinade när jag läste vartenda ett. 

I dag är en bra dag. Och lillkillen har fått sitt namn. Till slut. 

Trasan som en gång var jag

I dag är ingen bra dag. Jag är så jävla trött, hittar inte sömnen och vill mest bara gråta. 

Amningen har ett backslag. Ena bröstet gör så ont att amma ur att jag gråter varje gång jag måste amma ur det. Bröstvårtan är så öm att jag inte kan nudda den utan att skrika. Och nu, utan någon som helst yttre påverkan dunkar det i hela bröstet av värk. Babyn vill helst ligga och snutta på bröstet och ha mig som napp vilket gör det hela så mycket värre. Han tycks ha glömt hur gött det var med nappen. 

Provade pumpa ur bröstet för att skona bröstvårtan men fick bara mer ont av det. Kanske jag gör fel? Kände mig som sämst i världen i alla fall. Sämst som mamma, så där som man känner när man inte har sovit nåt alls typ. 

Onda bröstet har början till mjölkstockning också eftersom jag knappt kan mjölka ur eller amma det och frustrationen växer. 

Han sover inte heller. Gnyr och håller på nätterna igenom. Ibland får han vansinnig magknip och ligger och skrikbajsar.

Är allmänt onöjd. Och känslan att jag är den sämsta mamma ever förstärks.

Jag kanske inte kan helamma honom?

Som det är nu känns allting hopplöst. 

Jag hoppas att det känns bättre efter sömn. Sömn. Åh vad jag vill sova. 

Söt men också ett monster

Nattens sömn: Två timmar mellan 4 och 6.

Hade räknat med dålig sömn, men det här är ju löjligt lite. 

Mvh zombien

Mitt hjärta går sönder

Den här babyn alltså. Jag döööör av att bara titta på honom. Han är så otroligt underbar och charmig och söt och härlig och och och och jag är så partisk att det skriker om det, men skit samma. Han är världens bästa barn.

Mage och bröst

I natt sov jag för första gången sedan mjölken runnit till ordentligt utan behå. Jag hatar att sova med behå och har egentligen bara väntat på att bröstvårtorna ska sluta vara så ömma att jag måste ha den på mig på nätterna. 

Och det gick bra. Det var dock vissa komplikationer som jag inte hade räknat med. Som när jag vid femtiden var uppe och bytte blöja på babyn. Han började skrika när han blev naken, i vanlig ordning, men min kropp reagerade superstarkt på det. På ett sätt jag inte hade förväntat mig. Båda brösten började läcka massa mjölk så fort han började skrika. Hur knasigt är inte det?! Hade ingen aning om att det kunde utlösas av barnskrik. 

Sedan vill jag bara säga att jag älskar min mage just nu. Den är så himla mjuk och go och jag vill helst att den ska vara så här för evigt. 

Det känns som att huden är supermjuk också och så putar den precis lagom mycket. Kvinnligt. 

Den är så fin och härlig. 

Och jag är så himla glad över att jag känner så. Att jag älskar magen trots att den inte är så platt som förut. 

I dag kom jag med nöd och näppe i ett par vanliga jeans också. Så gött. 

Har en gummisnodd i midjan och så sitter de tajtare än tidigare. Men ändå. Vanliga jeans! 

Så kom han till världen, del 2

Värkarna fortsatte med samma intensitet och alla i rummet var övertygade om att barnet snart skulle födas. De satte en grej på babyns huvud så att dess hjärtfrekvens kunde mätas utan att jag skulle behöva ha CTG:n på magen. 

Jag gnydde om smärtlindring och fick tens-plattor satta fram på magen där det gjorde som mest ont. De stack och pirrade mest obehagligt och jag domderade A att höja, sänka, höja, stänga av, höja, sänka i all oändlighet tills vi konstaterade att det faktiskt var bäst att ha dem helt av. De hjälpte inte tillräckligt mycket. 

Jag började må riktigt riktigt illa och vid 13-tiden började jag spy. Allt jag fick i mig kom upp efter bara någon minut igen. Ropade "spypåse" i stort sett efter varje värk och kräktes upp de två munnar saft eller vatten jag fick i mig efter den förra. 

Personalen byttes. Nya personalen frågade om smärtlindring och jag sa "epidural om det är någon vits så här sent" och de sa att det kanske var en vits, men var samtidigt osäkra på hur mycket det skulle hjälpa så här i slutfasen. Jag hade ju bara någon centimeter kvar till krystvärkarna. 

De förslog i stället lustgas, som jag i mitt förlossningsbrev skrivit att jag ville ha. Och herregud! Himmelriket var nära. Jag klarade plötsligt av värkarna på ett helt annat vis. Det var tungt och kämpigt och det tog tid och jag spydde fortfarande oavbrutet men jag stod liksom ut.

Värkarna uppfattades stundtals lite för svaga och jag fick värkstimulerande dropp för att få fart på sakerna. Jag var tio centimeter öppen men hade en liten liten kant kvar på baksidan som babyns huvud skulle passera innan jag var fullt öppen. 

Och den där jävla kanten. Babyns huvud ville inte passera den. Det tog evigheters evigheter och jag såg att det började skymma ute och svor över att det drog ut på tiden. Hade dock så ont att jag bara kunde prata i enordsmeningar. "Lustgas", "vatten" och "spypåse" var allt jag kunde säga. 

Personalen sa åt mig att byta ställning med jämna mellanrum och jag följde villigt. Gick på toa och hade värk där, satt på huk i sängen, lutade på saccosäck, låg på rygg, låg på ena sidan och andra sidan, satt på pall och så vidare. 

Värken kontinuerlig men babyns huvud kom inte förbi. 

Till slut sa barnmorskan att kanten var passerad. Jag minns att jag skrattade av lättnad och sa "fyra timmar senare ..."

De riktiga krystvärkarna började så småningom sätta i gång. Jag hade ont ont och vred och vände och bände min kropp till den grad att jag bröt av nålen med värkstimulerande dropp som satt i handen. Personalen fick panik eftersom det sprutade blod och värkarna genast avtog i styrka. De försökte sätta nytt dropp i handen - misslyckades. Försökte sätta i armvecket - misslyckades. Försökte sätta i andra handen - misslyckades. Försökte en gång till i andra handen - misslyckades. 

Till slut fick de kalla på experthjälp som satte en supergrov nål i min handled och lindade så mycket tejp runt att jag absolut inte skulle kunna slita bort den. 

Jag minns att det var blött på båda mina händer och A sa efteråt att det sprutade blod om mig. Jag var mest irriterad eftersom jag hade kraftiga värkar samtidigt som ingen verkade bry sig om. Och dessutom nödhöll de mina händer, så jag kunde ju inte klämma någons hand för att ta mig igenom smärtan. 

Enligt journalen började krystvärkarna ordentligt vid klockan 21. Nio timmar efter att jag kom in och var supermycket öppen. Jag minns dem som i en dimma. Jag försökte trycka inåt, få kraft nedåt. Jag lät som en ko, enligt A. De höjde droppet och gav mig antibiotika eftersom vattenavgången närmade sig 18 timmar sedan. 

Här någonstans byttes personalen igen och jag var arg för att någon annan nu skulle ta över, när det gick så bra med de andra. Men glömde känslan typ på en gång och fick ett jättebra förtroende för nya barnmorskan. Hon var lugn och trygg och informerade mig om läget. 

Undersköterskan sa "nu är det inte långt kvar, snart kommer ditt barn" och jag minns glädjen. Jag tänkte mig hela förlossningen som ett maraton, men efter de många timmarna kunde jag till slut inte se målet. Det var som att efter varje uppförsbacke som jag nådde krönet på möttes jag bara av en ny uppförsbacke. Det kändes tröstlöst och jag var ganska slut. 

Krystvärkarna var superstarka och barnet kom längre och längre ned. Det skulle bara förbi blygdbenet och sedan var det ute, sa barnmorskan. 

Jag kämpade och kämpade och var så himla trött. Min ork började ta slut och A sa att det var den värsta känslan han upplevt, när jag förlorade kraften. När jag inte var superhjältestark länge. När jag gnydde "ta ut det, få ut barnet, jag orkar inte mer". 

Barnmorskan tog tag i mitt ansikte och sa åt mig att jag visst orkade. 

Efter en timme med krystvärkar förstod hon att barnet behövde hjälp. Det kom inte ut på egen hand, hur bra jag än krystade. Hon kontrollerade allt och konstaterade att barnets huvud låg snett och med ansiktet uppåt mot sidan instället för nedåt som är det normala. Det var därför den där kanten tog så lång tid att ta sig förbi, huvudets omkrets blir mycket större när inte den lilla toppiga toppen kommer först.

Barnmorskan kallade på en annan barnmorska för att rådfråga. Här fattade jag ingenting av vad de höll på med utan var mest arg för att de tvingade mig att kliva upp från pallen till sängen igen. Att göra det med ett huvud som sticker ut mellan benen är inte så skönt kan jag meddela. 

A sa för första gången att det var nära och att jag inte hade långt kvar, och hans ord gav mig styrka. Säger han det, en lekman det, då är det nära. 

På sängen igen och efter en värk kände jag att det stack till mellan benen och gnydde "aj aj aj, inte pilla, det gör ont". 

Då hade barnmorskan gjort ett litet klipp. 

Jag minns att värken kom och ena barnmorskan ropade stopp, tryck inte på mer. Och jag lydde men fattade inte varför. Var något fel? Blev extremt orolig. "Vad händer, vad händer?" frågade jag. "Titta nu så får du se när ditt barn kommer till världen svarade hon. 

Och jag tittade och såg hur ett barn sakta sakta kom ut ur mig. 

Ett skrik och sedan rakt upp på min mage. Jag kunde inte förstå. Det var över. Babyn var här. A stod med tårar i ansiktet och jag andades lugnt. 

Babyn var här! Klockan var 22.21.

Resten spelade ingen roll. Jag hade extrem vätskebrist och halsbränna, läkaren kom och sydde mig mellan benen i en hel timme och barnmorskan förklarade var de syr och sa att jag inte brustit något alls utan att det bara var klippet som skulle sys. 

En av de som var med och förlöste mig kom och visade moderkakan som jag knappt märkte av när den kom ut. A klippte navelsträngen och vi fick veta att det var en pojke. Sedan lämnades vi ensamma med det där knytet på magen. Han låg och kikade men var tyst och lugn. Och helt missformad i huvudet efter att ha fötts med huvudet på sned. 

Efter ytterligare en timme fick vi mat som jag knappt kunde få i mig efter spypärsen och sedan kom de och vägde och mätte parveln. 51 cm lång och 3.325 gram i vikt.

Han var helt perfekt och helt underbar!

Och jag hade känslan att jag aldrig aldrig aldrig igen ska föda ett barn. 

Fantastiska kroppen

OBS! Detta är inte menat som nåt skryt eller så, bara en hyllning till min lekamen som bär upp hela mig. Tolka det rätt, please. 

Det har gått nio dagar nu. Nio dagar sedan babyn krystades ut genom mitt kön och kom till världen. 

Det var en pärs för kroppen. Förstås. Jag hade träningsvärk i flera dagar efteråt och musklerna (?) i vänster arm var så mörbultade att jag i flera dagar var bortdomnad längst ut på fingerspetsarna. 

Könet var svullet och ömt och sytt med massa stygn och jag kunde inte ens känna var vaginan slutade och var min anal började. Det var bara ett stort svullet berg där mellan benen. 

Magen var fortfarande stor, ungefär så stor som när jag berättade för alla om graviditeten, alltså vecka 20-stor. 

Nu, nio dagar senare, är min kropp så gott som återhämtad. Jag känner skillnad på sakerna mellan benen och även om jag är öm och ibland får så ont att jag måste ta en värktablett så känns det liksom okej. Jag har återigen hittat musklerna där nere och kan nu i alla fall göra svaga svaga knipövningar.

Träningsvärken är borta och kroppen känns ganska stark igen, inte helt sönderanvänd, och magen, den som för nio dagar sedan var en rejäl kula är nästan helt platt. Helt otroligt!

Första dagarna kändes det tydligt att magmusklerna var delade och en mjuk påse hängde i mitten av magen, men nu känns det redan som att musklerna flyttat ihop och påsen liksom förintats. Knappt någon lös hud alls, bara en helt vanlig mage. Som förut. 

Jag kan inte låta bli att bli hänförd. Min kropp alltså, vilken extrem återhämtningsförmåga den har. Vilken otrolig tillgång den är. Vad glad jag är att den har burit ett barn, fött det till världen och återhämtat sig rekordsnabbt. 

Jag tror aldrig jag har varit så imponerad av min egen kropp. Jag tror till och med att jag älskar den. Älskar min kropp, för den är fantastisk!

Och en bonusbild på den där parveln som min kropp varit med och tillverkat. Han älskar jag mer än kroppen faktiskt. 

Stenar som lossnar

Babyn var ett monster i natt. Om han inte låg med ett av mina bröst i munnen, tätt intill min kropp, var det skrik och panik. Pågick från cirka 23.00 till 06.00. Däremellan var det max tiominuterssömn några gånger. Var som en trasa fram tills han äntligen somnade i sitt nest och sov till 9. Sedan ammade jag igen och så sov han - och vi - fram till 12. Är dock lite zombievarning på mig fortfarande. 

Liggammar mest hela tiden nu, tack alla för tips! Och det funkar så himla bra. Han får superbra grepp och bröstvårtorna är nästan inte såriga alls. Hurra! Är dock fortfarande lite skraj över att jag somnar och han ligger halvt om halvt på sidan. Rygg är ju det bästa sättet för att undvika plötslig spädbarnsdöd. Och det är min värsta mardröm. Jag är fortfarande orolig över att han ska sluta andas. 

Hur som helst, det jag skulle skriva var att BVC-sköterskan var på besök i dag och gav honom mer än godkänt. Han har gått upp 200 gram sedan vi lämnade BB i fredags, vilket hon sa var kanonbra. Han är nästan vid sin födelsevikt nu och därför behöver jag inte oroa mig så mycket för amningen sa hon. Han får mat. Mycket mat. 

Och så sa hon att vi kunde testa trösta med napp nu på natten om han krånglade så här mycket som i natt. Hon sa att jag måste vila bröstvårtorna och inte amma oftare än med en timmes mellanrum. Och max amma tio min på ena bröstet, tio på andra och kanske upprepa en gång om det behövdes. 

Kändes så himla skönt. 

Hennes ord var som bomull i mitt oroliga hjärta. Han växer, jag har mjölk som räcker till honom, jag behöver inte nödamma honom nätterna igenom på grund av oro att han är hungrig och amningen är så pass etablerad att vi kan börja trösta med napp. Det känns som att jag vunnit högsta vinst på lotto!

Barnet mår bra! Är mätt och nöjt. 

Nu ska jag sova, så jag orkar natten. 

Så kom han till världen, del 1

A fyllde år. Jag lagade hemmagjord pizza med chevre och färska fikon och en gigantisk efterrätt med lemon curd-kräm med färska bär och maränger. Vi skrattade och myste framför The Wire och gick och lade oss först sent. 

I sängen spelade jag Backpacker på mobilen ett litet tag tills jag gick upp för att kissa en sista gång. Kom tillbaka till sängen och böjde mig ned för att sätta i mobilladdaren och när jag reste mig upp började det plötsligt rinna ur mig. Ingen flod men heller ingen liten ynka flytning. Det rann längs benen och blev blött på golvet.

"På riktigt, jag tror att vattnet gick", var allt jag fick fram innan jag tryckte toapapper mot mitt kön och gick tillbaka till toan. Klockan var kvart i två. 

A googlade "vad gör man när vattnet går". Vi hade inte räknat med det. Vattnet går ju sällan. Förlossningen skulle ju börja med värkar hemma, långa utdragna. Jag skulle sitta i duschen och smärtlindra mig själv med varmt vatten och vi skulle få vänta evigheter på att få åka in till förlossningen på riktigt. Det var det scenariet vi hade målat upp. 

Han ringde förlossningen som ville veta om vattnet var missfärgat och om babyn rörde på sig. Vi fick 45 minuter på oss att känna babyns rörelser, sedan skulle vi ringa igen. Ännu inte en enda värk och babyn var prickstill. 

Kände till slut av rörelser och förlossningen meddelade att vi skulle komma in halv nio på morgonen för kontroll. Så länge jag inte hade väldiga värkar skulle vi stanna hemma. 

Vi packade BB-väskan och gick och lade oss. 

Klockan fyra vaknade jag (om jag nu hade lyckats somna, jag minns inte exakt) av första värken. Värkarna kom med en kvarts mellanrum och jag slumrade lite mellan dem. De eskalerade dock rätt snabbt och vid sjutiden gjorde de ont ont. Jag åt en snabb frukost och satte mig i duschen. Kunde vid det här laget fortfarande hantera livet mellan värkarna. I bilen på väg till SÖS ökade de ännu mer i intensitet. Kom med kanske fyra minuters mellanrum och varje gatubrunn som vi körde över gav en enorm smärta. 

På förlossningen var de lugna. Klockade värkarna, som otroligt nog lugnade sig lite. Fem till sju minuters mellanrum och barnmorskan sa "det här kommer ta ett tag - åk hem igen. Ni får tid i morgon klockan 11 igen, men jag tror att ni kommer att komma in tidigare." Hon ville inte kolla hur öppen jag var eftersom infektionsrisken var så stor när vattnet hade gått.

Jag skulle ha stått på mig mer. Sagt att förlossningsarbetet faktiskt hade satt i gång, för jag kände ju det. Men jag har aldrig fött barn och hur ska jag veta bättre än en barnmorska?

Vi hade en mardrömsresa hem i bilen och jag kunde knappt röra mig mellan värkarna och ta mig upp i lägenheten igen. Klockan var ungefär 10.30. 

A värmde mat till oss och jag kunde inte äta. Åt en liten liten bit pizza från gårdagen medan A gick i duschen. Värkarna bara ökade och ökade och jag hade laddat ner en värkapp för att klocka dem. Visade att de kom med två minuters mellanrum och pågick i cirka en minut åt gången. Skrek åt A att han fick bli klar i duschen och ringa förlossningen igen och säga att vi kommer in. Klockan var 11.20.

Han ringde och fick besked: "Vi har inte rum för er. Alla förlossningssalar är fulla just nu. Kan ni vänta hemma i några timmar till?"

Jag var vansinnig och A sa bestämt nej. Folket på SÖS ringde runt till andra sjukhus för att se var vi skulle få plats. Södertälje var beskedet. 

Jag ville inte dit. Sa nej till A, sa att vi skulle vänta, men han tog tag i mig och sa "du kan inte vänta, vi måste åka dit". 

Jag minns knappt resan dit. Jag djupandades genom varje värk och lyckades på något vis ta mig igenom dem. Lyckades också gå från bilen in till sjukhuset och där blev det fart på personalen. De ringde på personal från förlossningen, de kom med rullstol och snabbt var jag i ett förlossningsrum och hade fått av mig kläderna. De försökte sätta dit en CTG på min mage för att kolla att babyn mådde bra, och mäta värkarna, men det gjorde så ont att de helt enkelt fick strunta i det.

Barnmorskan undersökte mig och konstaterade att jag var öppen åtta centimeter. Klockan var 12.

Tårar och mjölk

I går hade jag min baby blues, eller vad det kallas. Värsta dagen hittills efter mardrömsnatt med ledsen baby som aldrig var nöjd hur mycket jag än matade och bytte bajsblöjor. I går grät jag hela dagen och sedan sov jag mest hela tiden. Orkade därför med natten bättre. Han var nöjdare också och så var A ganska pigg och tog något eller några blöjbyten så jag fick vila lite lite till. 

Han längtar tills jag kan pumpa ut mjölk så han kan avlasta mig med nattmatningen. Hjärta på det! 

I natt var bättre som sagt och jag tror att det beror på att babyn är mättare, mjölken har verkligen runnit till nu. Så mycket att det rinner ur ena bröstet när jag matar ur det andra! Och det var bara vid ett tillfälle som han inte var nöjd förrän han fick sova på mig. Vet att man inte ska sova med babyn i sängen för risk för plötslig spädbarnsdöd, men vad ska man göra? Jag var extremt orolig men lyckades ändå somna med honom på min arm, tryckt mot min kropp. Efter en timme kanske kunde jag flytta honom till babynestet.

Jag vet inte vart jag ville komma med det här, så nu slutar jag.  

En jävla novis

Herregud, tror aldrig jag har googlat så mycket som de senaste dagarna. Och då googlade jag rätt mycket under graviditeten också. 

Men nu när vi måste ta hand om ett helt nytt liv är det rätt mycket man undrar över. Vi stannade ju två dagar på BB och fick massa råd och hjälp och tips, men det uppkommer ju nya saker hela tiden. Och jag gillar inte att vara till besvär och hålla på och ringa BB och fråga. 

Jag är ju så himla ovan med allt. Har googlat om amning tio gånger, men det är ändå så svårt. 

Och så en portion oro på det. Vaknar (när jag äntligen lyckats få somna) och känner om han andas. Vågade inte somna första tiden ifall A inte var vaken. Så himla osunt. 

Nu undrar jag om han får tillräckligt med mat, om jag bör väcka honom för att mata honom, om hans ögonvitor är gulare än i går, om han sover för mycket. 

Och så den egna knasiga kroppen då där allt känns främmande och skrämmande. Och hormoner och sömnbrist och känslor överallt. 

Jag är så ny på det här. Så ovan. Men om några dagar hoppas jag att allt känns lite mer stabilt. Hoppas.