Det har gått nio dagar nu. Nio dagar sedan babyn krystades ut genom mitt kön och kom till världen.
Det var en pärs för kroppen. Förstås. Jag hade träningsvärk i flera dagar efteråt och musklerna (?) i vänster arm var så mörbultade att jag i flera dagar var bortdomnad längst ut på fingerspetsarna.
Könet var svullet och ömt och sytt med massa stygn och jag kunde inte ens känna var vaginan slutade och var min anal började. Det var bara ett stort svullet berg där mellan benen.
Magen var fortfarande stor, ungefär så stor som när jag berättade för alla om graviditeten, alltså vecka 20-stor.
Nu, nio dagar senare, är min kropp så gott som återhämtad. Jag känner skillnad på sakerna mellan benen och även om jag är öm och ibland får så ont att jag måste ta en värktablett så känns det liksom okej. Jag har återigen hittat musklerna där nere och kan nu i alla fall göra svaga svaga knipövningar.
Träningsvärken är borta och kroppen känns ganska stark igen, inte helt sönderanvänd, och magen, den som för nio dagar sedan var en rejäl kula är nästan helt platt. Helt otroligt!
Första dagarna kändes det tydligt att magmusklerna var delade och en mjuk påse hängde i mitten av magen, men nu känns det redan som att musklerna flyttat ihop och påsen liksom förintats. Knappt någon lös hud alls, bara en helt vanlig mage. Som förut.
Jag kan inte låta bli att bli hänförd. Min kropp alltså, vilken extrem återhämtningsförmåga den har. Vilken otrolig tillgång den är. Vad glad jag är att den har burit ett barn, fött det till världen och återhämtat sig rekordsnabbt.
Jag tror aldrig jag har varit så imponerad av min egen kropp. Jag tror till och med att jag älskar den. Älskar min kropp, för den är fantastisk!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar