Mycket firande blir det

I går firade vi som sagt att A flyttat in med att gå ut och äta. Tog till och med två efterrätter som vi delade på. Inklusive dessertvin. Flott värre.


Och i dag blev det mer firande. Tidningen vann pris för bästa lokaltidning i Finland och bästa webbtjänst. Det firades med tårta och champagne.


Och i kväll firade jag och A igen. Firade att vi har mat i skafferiet, i kylen och i frysen igen. Så vi lagade vegetarisk Tikka Masala med nanbröd och hela kalaset.

Och i morgon måste vi ju fortsätta på trenden. Har bara inte kommit på någon orsak till att fira ännu. Men om inte annat kan vi ju fira att det är fredag, en orsak god som någon.

Tiden och hur man uppfattar den

Det är lustigt det här med tidsuppfattning. Ibland tycker jag att tiden går sjukt snabbt. Ibland väldigt långsamt.
Som oktober till exempel, har nog aldrig upplevt en längre månad. Medan det här året har gått vansinnigt fort i stället. Samtidigt som det känns som eoner av tid sedan jag blev singel och flyttade in på mina kompisars soffa. Så mycket har hänt sedan dess. I mitt liv, med mig och i mina vänners liv.

På nyårsafton 2011 åt jag middag med mina två bästa vänner. Vi var partyanimals (som det så populärt heter), två av oss singlar den andra nybliven flickvän. Vi hade inte en aning om vad som väntade oss under det kommande nya året.
Mycket visade det sig. En av oss blev gravid och födde barn, en av oss flyttade två gånger, en av oss träffade en kille som sedan blev the love of her life. Vänner som vi umgicks flitigt med då träffar vi inte lika ofta längre och killar som vi pratade om då finns inte kvar i våra liv. Och festandet, det är inte alls lika intensivt och galet som då.

Mycket har förändrats, mycket har förbättrats. Ett år. Det är sjukt vad mycket som hinner hända på ett år.
Tänker jag på hur mycket som hänt får jag lite ont i magen när jag tänker på vad som kommer hända det kommande året. Har en känsla av att det kommer att bli minst lika spännande faktiskt.

En glädjens dag

Wiho! Jag överlevde långa oktober trots extrem ekonomisk situation med så gott som noll matinköp den senaste tiden. Och trots att vi flyttade ett helt bohag.
Trots trots trots trots allt. Jag överlevde!

I dag är jag sinnessjukt trött. Luften gick liksom ur mig i går, någonstans där mellan när jag torkade ur det sjuttiotolfte köksskåpet och torkade golvlister. Pang bom så blev jag helt slut. Höll igång på ren vilja den sista biten. Det som var det stora glädjeämnet och som fick mig att fortsätta var att han i alla fall bara har en liten lägenhet, vilket gjorde att vi faktiskt blev klara i går. KLARA!

Tror eventuellt att jag så småningom kan börja andas snart igen. Utan papperspåse alltså.

Planer

Om en kvart cyklar jag hem, äter mat och åker till A:s lägenhet och gör den kliniskt ren resten av kvällen.
I morgon tar jag min lön och A under armen och GÅR UT och äter middag. Flytt + lön + sambo = måste firas.

Håll ut, håll ut!

En dag kvar till lön. En dag kvar till lön. En dag kvar till lön. En dag kvar till lön. En dag kvar till lön. En dag kvar till lön. En dag kvar till lön. En dag kvar till lön. En dag kvar till lön. En dag kvar till lön. En dag kvar till lön. En dag kvar till lön. En dag kvar till lön. En dag kvar till lön. En dag kvar till lön. En dag kvar till lön. En dag kvar till lön. En dag kvar till lön. En dag kvar till lön. En dag kvar till lön. En dag kvar till lön. En dag kvar till lön. En dag kvar till lön. En dag kvar till lön. En dag kvar till lön. En dag kvar till lön. En dag kvar till lön. En dag kvar till lön. En dag kvar till lön. En dag kvar till lön. En dag kvar till lön. En dag kvar till lön. En dag kvar till lön. En dag kvar till lön. En dag kvar till lön. En dag kvar till lön. En dag kvar. Och två ynka dagar kvar tills flytten är över.
Jävlar vad mitt liv kommer att bli härligt och skönt då. Pengar i plånboken och inga måsten. Jag längtar sinnessjukt mycket.

Dagens tanke

Jag ska bo ihop med någon igen!
Från och med på torsdag är jag sambo. Sambo. Är inte det rätt häftigt? Och stort?

Feels like we only go backwards

Vaknade upp med den här låten på hjärnan i dag. Från Tame Impalas senaste platta Lonerism.
Texten passar inte alls in på mig och mitt mode, jag går allt annat än backwards för tillfället. Men låten – den älskar jag i alla fall.
Lyssna!

Godmorgon Mariehamn

Det bästa med vintertid är att solen igen går upp samtidigt som en själv.

Min jäkla jukebox

Jag är lite av en musiknörd. Inte på det viset att jag vet vilken låt som är B-sidan på gamla EP-plattor eller att jag på en gång kan säga vems gitarrsolo det är om jag hör det, eller att jag har stenkoll på vem som vann schlagerfestivalen vilket år. Detta har jag noll koll på.
Jag är musiknördig på det viset att jag kan väldigt många låtar. Åtminstone refrängen och melodin.
Detta gör att jag har en extremt stor jukebox inom mig, jättebra att dra fram på fester där stämningen behöver livas upp. Eller i duschen, på jobbet, hemma när jag städar eller egentligen när som helst. Och den verkar vilja gå igång hela tiden dessutom, till och med utan att någon petat i en peng. Jättebra. I teorin i alla fall.

Problemet med min jukebox är att det är svårt att välja vad den ska spela. Den gör lite vad den vill och spelar upp låtar som jag eller andra inte alls vill höra.
Som när jag diskar. Då vill den alltid spela ”Hey there people, I’m Bobby Brown ...”, när jag duschar gillar den att spela Cranberries mer sakrala och ledsamma låtar och på jobbet gillar den barnlåtar. Då är det visan som handlar om att jag äter mask, Pippi Långstrump-låten, ”Hej hå, hej hå, vi till vår gruva gå” och jullåten ”hejsan hoppsan fallerallera” som jag kallar den.
Ibland märker jag inte ens att jag har låtarna på hjärnan och uppenbarligen sjunger dem förrän jag placerat den i någon av mina kollegors hjärnor. Då får jag skäll förstås.

Förutom att min jukebox har en fallenhet för barnvisor gillar den åttiotal lite extra mycket. Gärna de där sliskiga låtarna som spelas i slutscener i gamla åttiotalsfilmklassiker. ”Love lift us up where we belong” från En officer och en gentleman som exempel. Den är lagom uppskattad av mina vänner.
Dag Vags ”Jag får aldrig nog” hamnar också rätt ofta på play, precis som Shabooms ”R-O-C-K” och ”I am the one and only”. Låtar som fastnade någon gång i barndomen och blivit kvar.
Andra låtar den gillar är Skee-Lo:s ”I wish”, ”Cottonfields” och Scorpionsklassikern ”Wind of change”.
Den enda gemensamma nämnaren bland min jukeboxs favoritlåtar verkar alltså vara att det är minst sagt rätt så värdelösa låtar.

Detta hade trots allt inte varit något stort problem om inte jukeboxen inte hade en förmåga att haka upp sig.
Den kan hacka och köra en strof från en låt en hel dag, en hel vecka, två hela veckor. Eller köra samma låt om och om och om och om igen. I evigheters evighet.
Jag har alltså en jukebox som slår igång oombedd hela tiden, shufflar fram dåliga låtar och fastnar på repeat. Jag förstår att detta retar gallfeber på folk i min närhet.
Men jag tycker faktiskt inte att de ska klaga. Det är fasen inte de som måste höra skiten dygnet runt.
I vanlig ordning är det alltså mest synd om mig.

Publicerad i Ålandstidningen.

Ser slutet på att göra-listan

Fy fan. Flytt. Packa ner, packa upp, bära grejer, flytta möbler, stuva om, skruva ihop, tvätta gamla kläder, organisera, diska porslin, sy om, få rum.
Det känns som att det aldrig tar slut. Två personer ska få rum i ett hem. Två personers hem ska få rum i ett hem. Två personer ska känna sig hemma.

Det trösterika är att jag ser slutet nu. Allt från A:s lägenhet som ska till min är flyttat förutom två mattor och två kartonger. Resten är här, någorlunda på plats.
Sedan ska resten till Emmaus/slängas/till en kompis/ vara kvar till hans syster som flyttar in där. Det ska fixas innan torsdag. Och då ska lägenheten vara städad också.

Men ändå. Jag ser ljuset! Snart bor vi ihop. På riktigt.


Riktigt så här illa är det inte längre alltså. Tack och lov.

Närmar mig ettårsdagen

Folk sa att det skulle ta ett år. Ett år innan jag var läkt. Hel igen. Innan jag hade kommit över faktumet att jag och min dåvarande pojkvän inte skulle vara vi längre. Efter tio år fanns inget vi, bara han och jag.

Jag minns i början. Jag önskade att jag skulle vara läkt, skrev det här på bloggen med utropstecken. Hur jag grät varje dag i duschen, hur jag gick i terapi för att liksom hitta tillbaka till mig själv, tänka på mig själv, gilla mig själv. Och lära mig att umgås med mig själv och faktiskt tycka att det var helt okej. Jag lärde mig det sakta men säkert.
Alkoholintaget var mer än måttligt och jag kröp ibland på väggarna. Orkade inte vara ensam, orkade inte tänka. Gjorde allt för att glömma.
Ibland rasade jag igen. Vaknade på morgonen och grät, flera månader efter att det tagit slut. Ringde honom och hulkade fram hur mycket jag saknade det gamla livet. Huset. Han klappade mig mentalt på kinden, sa att det ordnar sig. Och det gjorde det.

Ett år har snart gått. Jag har varit hel länge. Hel i den bemärkelsen att jag hittat tillbaka till mig. Blivit lycklig. Känner mig rofylld och lugn och som en mycket mer hel människa. Lagad. Det gick att laga det trasiga som var jag.
Men trots det så tänker jag på honom ibland, ibland är han med i mina drömmar, som en figur som liksom bara finns där. I verkligheten finns han inte ens i mitt liv längre. Och den sorgen, det hålet, kommer nog alltid finnas kvar.
Den person jag levde med i tio år, som varit med under tio års mående, tio års erfarenheter, tio års utveckling. Tio år av mitt liv, en tredjedel av mitt liv. Han finns inte där längre.

Det är lite som att någon närstående dör, sorgen är den samma. Bearbetningen densamma.
Finaste D. Tack för allt du gjort för mig under alla år. Tack för att du har funnits där. Tack för att du älskade mig. Tack för att du har varit med och gjort mig till den jag är i dag.
Ett år har snart gått och vi båda är med all säkerhet lyckligare, mer hela och bättre människor nu. Men jag kommer aldrig att glömma dig. Aldrig.

Lugn, inombords liksom

Radion skrålade i köket, torktumlaren i arbetsrummet. Jag satte mig i vardagsrummet i det som tidigare var bara A:s fåtölj, stirrade ut genom fönstret. Snön som precis lagt sig för första gången, rödljuskorsningen där bilar körde, väntade. Folk med huvorna uppfällda som skyndade fram.
Och helt oväntat kände jag ett enormt lugn. Lugn inombords, som det var länge sedan jag kände mig.

Jag vet inte om det var faktumet att jag är ledig en vardag, den första snön, faktumet att jag bor i stan och ser folk från mitt fönster, att A nästan har flyttat in och att vi snart fått i ordning hemmet, som gjorde att känslan kom. Eller om det kanske var en kombination av allt? Jag känner mig i alla fall lugn. Och nöjd. Och lycklig.

En bra dag

Vaknar av att solen lyser i mitt ansikte. Himlen utanför är knallblå.
Och jag är utvilad. Tio timmars sömn och inget snor i näsan.
Tror att det här kommer att bli en bra dag.

Jag gillar inte hösten egentligen ...

Men ibland kan den vara fin.


Jäkligt fin till och med.

Sista dagen

Det är ganska konstigt hur trött man kan bli av att jobba som journalist. Jag vet att grovarbetare brukar rycka på axlarna och skaka på huvudet när jag säger det. ”Vaddå, ni sitter ju bara stilla på en stol hela dagarna” typ.
Och visst, vi sitter stilla ganska mycket. Så fort vi inte är ute på reportage, presskonferenser eller liknande. Men fasen så trött man blir ändå. I huvudet.

Tänk er själva att åtta timmar om dagen tvingas använda sin hjärnas maximala kapacitet.
• Vara superalert medan man intervjuar, med andra ord lyssna lyssna lyssna oavbrutet, till och med under långa föreläsningar.
• Använda minnet extremt mycket eftersom handen inte hinner anteckna precis exakt allt som sägs, i de exakta formuleringarna som används. Det får man hålla i huvudet.
• Vara kreativ och få ett flöde i texterna som gör att det man vill få fram kommer fram på ett tydligt, lättförståeligt och korrekt sätt.
• Hela tiden ta ut det viktigaste av de saker folk berättar för att hitta kärnan och därmed vinkeln i texten. Och lyckas sammanfatta en tvåtimmarsintervju i en text på bara några hundra ord.

Tänk er då hur sinnessjukt trött i huvudet man är när man är inne på sin nionde dag jobb i rad. Och man i det här fallet är jag. Jag gör min sista dag på ett långpass och känner mig rätt tömd. Slut. Och disträ.
I morgon tänker jag nog sova hela dagen tror jag.

Sånt jag gör när jag är ensam

I helgen har jag ju som sagt varit ensam hemma. Tycker ju att jag borde passat på och gjort roliga saker, unnat mig själv något eller liksom tagit till vara på tiden. Så blev det inte riktigt.

I fredags var jag på middag med fina vänner visserligen, men var hemma redan vid elva och sov redan vid tolv.
Lördag jobbade jag till sju, cyklade hem, diskade och lagade middag till mig själv som jag åt framför Beatles film Magical Mystery Tour med ett glas vin. Och efter det somnade jag på soffan.

I morse sov jag länge, åt frukost och åkte sen till jobbet igen.
Så sammanfattningsvis kan jag konstatera att när jag är ensam så sover jag. Och jobbar. Spännande liv jag har alltså. Sjukt spännande.

Jobbe

På väg ut på uppdrag nu, helgjobb som jag har. Har däremot ett lite annorlunda jobb i dag. Ska nämligen vara med i en mediedebatt och leda en workshop för ungdomar. Lära dem allt jag kan om hur unga kan påverka via media.
Riktigt roligt att göra något annat som omväxling.

Russin!

Jag har ju tjatat rätt friskt om hur mycket jag vill bada badkar den senaste tiden.
Förstår ni då hur sinnessjukt jävla lycklig jag var i går när jag gjorde det här:



Badade sammanlagt i typ tre timmar. Herrejävlar vad jag var russin. Och varm och len och mjuk. Känner mig fortfarande helt sladdrig i kroppen. Bada badkar är fasen terapi.

Ensam hemma

I helgen jobbar jag helg. Skulle jag inte göra det skulle jag förmodligen befinna mig med A hos hans släkt i Sverige eftersom hans brorsdotter ska döpas.
Detta innebär att jag är ensam i helgen. Ensam hemma i det som i några dagar till är bara min lägenhet.
Och vet ni, jag njuter av tanken. Även om jag förstås kommer att sakna honom.

Ensam. Jag är inte så särskilt ofta ensam nuförtiden. Är inte A hemma hos mig så umgås jag med vänner eller jobbar. Jag är allt annat än ensam.
Det lustigaste är nästan ändå att jag för ett år sedan inte vågade lämna mitt ex eftersom jag var rädd för att vara ensam. Att jag skulle bli ensam. Men jag har aldrig varit mindre ensam än sedan vi separerade.

Somebody that I used to know

Jag hörde den här gamla klassikern på radion i dag.

Det känns som evigheters evigheter sedan jag hörde den, trots att det kanske bara rör sig om drygt ett halvår. Grejen är den att den känns så förknippad med en särskild tid i mitt liv och det livet känns så avlägset.
Det var den tiden då jag ganska nyss hade flyttat in i min egna lägenhet, festade mycket, flirtade mycket och bearbetade mig själv som mest. Där kring årsskiftet 2011–2012, den vilda tiden. Den tiden då jag drack alldeles för mycket vin, så gott som bodde i min säng, kollade på massor av serier, umgicks med vänner oavbrutet, var sinnessjukt aktiv på alla sociala medier och gick i terapi.

Det var en speciell tid och jag mådde väl sisådär egentligen. Men fasen vad den gav mig mycket. Utan den tiden hade jag inte varit jag i dag. Utan den tiden hade jag inte känt mig så bra och hel som jag faktiskt känner mig i dag.
Den här låten betyder därför mycket för mig, även om den är uttjatad. För mig har den alltid en särskild plats.