tisdag, februari 07, 2017

Så kom han till världen, del 1

A fyllde år. Jag lagade hemmagjord pizza med chevre och färska fikon och en gigantisk efterrätt med lemon curd-kräm med färska bär och maränger. Vi skrattade och myste framför The Wire och gick och lade oss först sent. 
I sängen spelade jag Backpacker på mobilen ett litet tag tills jag gick upp för att kissa en sista gång. Kom tillbaka till sängen och böjde mig ned för att sätta i mobilladdaren och när jag reste mig upp började det plötsligt rinna ur mig. Ingen flod men heller ingen liten ynka flytning. Det rann längs benen och blev blött på golvet.
"På riktigt, jag tror att vattnet gick", var allt jag fick fram innan jag tryckte toapapper mot mitt kön och gick tillbaka till toan. Klockan var kvart i två. 

A googlade "vad gör man när vattnet går". Vi hade inte räknat med det. Vattnet går ju sällan. Förlossningen skulle ju börja med värkar hemma, långa utdragna. Jag skulle sitta i duschen och smärtlindra mig själv med varmt vatten och vi skulle få vänta evigheter på att få åka in till förlossningen på riktigt. Det var det scenariet vi hade målat upp. 
Han ringde förlossningen som ville veta om vattnet var missfärgat och om babyn rörde på sig. Vi fick 45 minuter på oss att känna babyns rörelser, sedan skulle vi ringa igen. Ännu inte en enda värk och babyn var prickstill. 
Kände till slut av rörelser och förlossningen meddelade att vi skulle komma in halv nio på morgonen för kontroll. Så länge jag inte hade väldiga värkar skulle vi stanna hemma. 
Vi packade BB-väskan och gick och lade oss. 

Klockan fyra vaknade jag (om jag nu hade lyckats somna, jag minns inte exakt) av första värken. Värkarna kom med en kvarts mellanrum och jag slumrade lite mellan dem. De eskalerade dock rätt snabbt och vid sjutiden gjorde de ont ont. Jag åt en snabb frukost och satte mig i duschen. Kunde vid det här laget fortfarande hantera livet mellan värkarna. I bilen på väg till SÖS ökade de ännu mer i intensitet. Kom med kanske fyra minuters mellanrum och varje gatubrunn som vi körde över gav en enorm smärta. 

På förlossningen var de lugna. Klockade värkarna, som otroligt nog lugnade sig lite. Fem till sju minuters mellanrum och barnmorskan sa "det här kommer ta ett tag - åk hem igen. Ni får tid i morgon klockan 11 igen, men jag tror att ni kommer att komma in tidigare." Hon ville inte kolla hur öppen jag var eftersom infektionsrisken var så stor när vattnet hade gått.
Jag skulle ha stått på mig mer. Sagt att förlossningsarbetet faktiskt hade satt i gång, för jag kände ju det. Men jag har aldrig fött barn och hur ska jag veta bättre än en barnmorska?
Vi hade en mardrömsresa hem i bilen och jag kunde knappt röra mig mellan värkarna och ta mig upp i lägenheten igen. Klockan var ungefär 10.30. 

A värmde mat till oss och jag kunde inte äta. Åt en liten liten bit pizza från gårdagen medan A gick i duschen. Värkarna bara ökade och ökade och jag hade laddat ner en värkapp för att klocka dem. Visade att de kom med två minuters mellanrum och pågick i cirka en minut åt gången. Skrek åt A att han fick bli klar i duschen och ringa förlossningen igen och säga att vi kommer in. Klockan var 11.20.
Han ringde och fick besked: "Vi har inte rum för er. Alla förlossningssalar är fulla just nu. Kan ni vänta hemma i några timmar till?"
Jag var vansinnig och A sa bestämt nej. Folket på SÖS ringde runt till andra sjukhus för att se var vi skulle få plats. Södertälje var beskedet. 
Jag ville inte dit. Sa nej till A, sa att vi skulle vänta, men han tog tag i mig och sa "du kan inte vänta, vi måste åka dit". 

Jag minns knappt resan dit. Jag djupandades genom varje värk och lyckades på något vis ta mig igenom dem. Lyckades också gå från bilen in till sjukhuset och där blev det fart på personalen. De ringde på personal från förlossningen, de kom med rullstol och snabbt var jag i ett förlossningsrum och hade fått av mig kläderna. De försökte sätta dit en CTG på min mage för att kolla att babyn mådde bra, och mäta värkarna, men det gjorde så ont att de helt enkelt fick strunta i det.
Barnmorskan undersökte mig och konstaterade att jag var öppen åtta centimeter. Klockan var 12.

4 kommentarer:

SARA sa...

Vilket himla drama! Och vilken tur att ni hann in! Ser fram emot att få läsa fortsättningen!

Matilda sa...

Uppföljning kommer så fort jag orkar! :)

egoistiska egon sa...

Ser fram emot del 2!!!! Jag var också öppen 7-8 cm när jag kom in och grät av lättnad då jag trodde jag inte var öppen något alls.

Matilda sa...

Jag var säker på att jag var jättemycket öppen, trodde ett tag att vi inte skulle hinna till BB till och med. Det gjorde vi ju förstås. Med råge.