För tre år sedan skulle jag och min pojkvän ut på båtluff. Vi hade äntligen semester ihop och tänkte komma bort från vardagens stress och press och vila ut långt bort från datorer, diskmaskiner och dammsugare. Vi skulle ut i den åländska skärgården.
Riktningen var österut. Från Geta, via Saltvik, Vårdö och vidare till Kumlinge och Brändö.
Det var idylliskt. Solen sken, havet var blått och vi puttrade fram i några knop. Dag två var vi redan framme i Brändö och nickade menande mot varandra och sa: Det här är livet.
Efter fyra nätter borta var vi tvungna att återvända hemåt. Vi skulle på bröllop i Sverige och behövde komma hem. Den trivsamma lunken fick stå tillbaka för den lite hetsigare snabbkörningen.
När vi var utanför Bärö ledsnade jag och vi beslöt stanna där över natten och korsa Delet dagen efter.
Det skulle vi inte ha gjort. Dagen efter blåste det kuling och hela Delet var som en kokande gryta. Krabbigt, skummigt och alldeles alldeles ... långt ifrån underbart.
Efter en halvtimmes sniglande funderade vi på att vända. Det skvätte vatten över hela båten, den krängde och hade sig och då och då var propellern helt i luften. Men vi fortsatte tappert framåt.
Det blev värre och värre och värre. Den gungade kraftigt och när 300 liter vatten vräkte över fördäck och självlänsen inte hann få undan det lutade båten i 60 grader. Jag kramphöll i allt som gick att hålla i och bad till alla gudar i världen.
Strax därefter började jag spy. Som en katt. Sjösjuk och livrädd och fullkomligt urlakad lovade jag mig själv att aldrig aldrig mer åka liten båt över Delet.
Snart har jag semester igen. Är lite sugen på att båtluffa till Kumlinge faktiskt ...
Publicerad i Ålandstidningen.
5 kommentarer:
haha du är för underbar! Det är klart att ni ska båtluffa igen! Kram
Tycker det är så himla modigt att vara på en båt på öppen vatten öht. Särskilt efter en sån upplevelse. Jag har inte varit med om något jobbigt (i detta livet anyhow) men är skiträdd för båtar.
Och på något sätt låter det ju ändå väldigt härligt.
åh hjälp. men samtidigt förstår jag. spänning och lugnet.
Ämen Fan. Livet börjar ju med rullande båtar och krampande händer. Där någonstans finns lite bränsle för livet. Ut på vågorna! De ger liv och lite kittel, i magen...
Hanna: Puss!
SW: Jag älskar vatten normalt sett och har aldrig tidigare varit rädd. Men så har jag heller aldrig varit ute på Delet när det blåst kuling heller. Normalt sett är det helt underbart och härligt, så du borde försöka övervinna rädslan och ta dig ut.
Applepaj: Ja, fast mest lugnet. Kräkandet kan jag gärna vara utan framöver.
Daniel: Jag säger ju det, att jag är sugen igen. På den trevliga delen av resan i alla fall. För det var livet, som vi konstaterade.
Skicka en kommentar