Tränger man undan känslorna tillräckligt länge och tillräckligt mycket kan man ganska länge inbilla sig att känslorna inte finns.
Men bryter någon sig innanför fasaden och raserar den står man där blottad.
Blottad med känslan av att man egentligen är så jävla ensam. Så ensam att det gör ont.
8 kommentarer:
Ibland blir jag mörkrädd när du skriver. För du kan sätta ord på tankar som virvlar runt där inne. Men som jag har packeterat i i både bomull och betong. Kram på dig världens bästa grannskrivare-
Jag Älskar dig!
Kram och tack Milla!
Hanna: Jag älskar dig!
Du är aldrig ensam! Inte så länge jag finns här. Bara att ringa eller messa när som helst. Finns här!! Love you! ♥
Kan bara instämma i alla de övriga tres kommentarer, kära vän <3.
De säger liksom det jag själv i princip tänkte skriva...
Tesa och Erica: <3
Vad ledsamt :(. Jag känner mig också väldigt ensam mellan varven och Stefan likaså. Vi behöver träffas! :)
Hör av dig när ni är hemma igen!
Kram
Linda: Ja det borde vi. Citerar en boktitel av Anna Gavalda: ”Tillsammans är man mindre ensam”. Så sant. Bra bok för övrigt, läs den vetja!
Skicka en kommentar