fredag, november 25, 2016

Så länge tänker jag jobba

Jag fick frågan "hur länge tänker du egentligen jobba, du som jobbar natt och allt" häromdagen. Med en liten nyans av "jag tycker att du är dum i huvudet"-ton. Och okej, jag väntar ju ett barn men är ju liksom inte sjuk på något vis som skulle göra att jag inte skulle klara av att jobba. 
 
Planen nu är att sluta jobba i mitten av januari, typ två veckor innan babyn ska komma. Troligtvis har jag därmed cirka två veckor till på mig eftersom alla vet att babysar sällan kommer när de ska utan när de vill. 
Jag har inga planer på att sluta jobba mina kvällsskift heller. Tempot är relativt lugnt, jag har visserligen mycket ansvar och press, men känner mig väldigt sällan stressad. Om inte tekniken strular eller andra yttre faktorer stör förstås. Annars har jag ett bra arbetssätt och kan fördela det jag gör så att min dag blir lagom fylld. Ibland blir det korvstoppning förstås när mycket material kommer på en gång och mycket nyheter händer, men jag kan prioritera så det blir aldrig överdrivet superjobbigt. 

Dessutom är jag långledig hela tiden. När jag är ledig hinner jag både sova, vila, slappa, uträtta ärenden och allt på samma gång. Jag är ju alltid ledig fyra eller fem dagar i rad. Då får jag rejäl återhämtning.
Och så får jag sova ordentligt varje morgon i och med mitt kvällsjobb. De där vråltidiga morgnarna som jag sportade med för ett tag sedan har tack och lov slutat komma. När jag jobbar sover jag numera till ungefär halv tolv, vilket ger mig bra med sömn från klockan två på natten. Hinner ju visserligen inte göra så mycket de dagar jag jobbar, men känner verkligen att det inte är någon prioritet. Sömn och vila går före disk och tvätt och dammsugning alla gånger. 

Och än så länge har jag ju inga större krämpor som skulle sätta några käppar i hjulet. Mitt jobb är ju inte direkt fysiskt tungt. Ändras det, att jag till exempel får jätteont någonstans, får jag förstås ändra mina planer också. Hälsan, min och babyns går ju förstås först. 
Så nej, jag är inte dum i huvudet. Tackar som frågar. 

2 kommentarer:

Hanna sa...

Otroligt smart plan. Och sunt att tänka att man kanske går över tiden pga så sjukt vanligt och gör man inte det blir det en glad överraskning. Heja!

Matilda sa...

Tack! Behövde lite pepp och inte bara fördömande ovälkomna åsikter. Redan less på det, och då har inte ens barnet kommit ännu. Puh.