Vinlunch med en gammal kär vän som jag inte sett på år. En vän som sätter saker i perspektiv. Som får en att njuta lite extra efteråt eftersom livet är så skört. Tårar ner i en cappuccinokopp men ett varmt hjärta.
Hon måste klara det här.
Och våren den kommer med entusiasm, trots allt som händer med oss människor. Och jag rycks med. Livet. Det är ju det viktiga jag ska bry mig om. Inte älta misstag. Kanske lite mer rycka på axlarna över att andra är arga. I stället för att ligga under filt på soffan med tryck i mellangärdet och en stor dos jag-är-dum-i-huvudet-och-inkompetent. Värdera mig själv. Lära mig av misstag i stället för älta älta älta ångest.
För det gör mig inte gott. Det som gör mig gott är nåt helt annat. Solen och våren till exempel.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar