Kliandet som aldrig upphör

Jag visste att jag inte ville stanna kvar. Staden hade blivit för liten, jag hade sett den till leda. Studenten och sommarjobb på Posten. Tidiga morgnar och jag hatade det. Ville bort bort bort. Varsomhelst, bara jag fick se något annat. Flytta hemifrån, bort från föräldrarna som, trots att jag var 19 och 20, behandlade mig som ett barn. Det kliade i kroppen.

Vänner åkte till London och bodde i kollektiv, pluggade på universitet i andra städer, flyttade till Norge. Gick på folkhögskola och bodde på internat. Gjorde något.

Och jag, jag cyklade åtta kilometer klockan halv sex varje morgon för att sortera post. Kom hem, sov, hängde på internet. Kände mig misslyckad och ville bort bort bort. Varsomhelst.

Träffe en kille från Malmö och drömde om staden. Åkte dit och killen var kaos och möjligheten att fly till Malmö gick i stöpet.

Åkte till Oslo. Packade stor väska med allt det viktigaste och de få sparade pengarna jag hade. Sov hos kompisars kompisar på betonggolv och drack pils. Skulle söka jobb, leta bostad men drog mest runt. Drack mer pils. Lyssnade på Velvet Underground och köpte skivor för pengarna jag hade kvar.

Enkelbiljett hem till mamma och pappa och sommarjobb på Posten igen. Ringde vännen som flyttat till Åland och sa jag kommer dit! Träffade en kille och extraknäckte som äppelplockare, dagisfröken och rätt vad det var hade innehållet i min väska flyttat in i killens lägenhet. Jag var 20 år. Nöjd över att ha flytt från staden, nöjd att komma bort bort bort. Varsomhelst.

Skulle bo på Åland på skoj. Ett litet tag. Landet och butiksjobb och svårt att få vänner. Kände mig ensam och ville flytta. Stannade för killens skull. För att jag inte visste vad jag skulle göra annars. För att jag fortfarande var så skoltrött att tanken på att plugga fick mig illamående. För att jag inte igen kunde åka hem till mamma och pappa och flytta in i ångesten i flickrummet. Nu var jag i alla fall borta. Varsomhelst.

Brottades med mig själv men tog inga beslut. Visste att Åland inte var platsen jag skulle bo på. Att det bara var en tillflyktsort men mitt inre var alldeles för rörigt för att jag skulle veta vad jag skulle göra i stället.

År efter år efter år gick och jag började vänja mig. Pluggade på folkhögskola, bytte jobb många gånger, hamnade på tidning och för första gången fann jag en mening med min tillvaro på Åland. Ett roligt och utmanande jobb. Men det var allt. Åland var fortfarande inte mitt hem, jag hade inte valt Åland. Jag hade bara hamnat här, i min jakt efter att se något annat än staden.

Tolv år senare. Jag känner att tillflyktsorten har uppfyllt sitt syfte. Jag har flytt nu. Jag vill ha något annat. Jag känner samma sak som i staden, då för tolv år sedan. Att jag vill se något annat. Kanske inte för evigt men just nu. Nu vill jag bort bort bort. Varsomhelst.

Kliandet i kroppen ger mig ingen ro.