Jag måste lära mig att tygla mig

Vi var och tittade på ett torp i lördags. Eller egentligen två, på samma tomt. Torpet var ganska perfekt. Rummen kunde ha sett lite annorlunda ut, varit lite bättre planerade till exempel, ytskikten skulle kunna ha varit i lite bättre skick och så vidare. Men annars bra. Bra läge, fin omgivning, helt tak och inga murkna stockar så vitt vi såg. Och kakelugn i det ena huset och stor vedspis i det andra. Det hade potential helt enkelt. Med jävligt mycket målarfärg och ganska mycket slit hade det kunnat bli drömtorpet.

Och jag som har lite för vild fantasi har redan skenat i väg. Jag ser att mamma och pappa renoverar det ena torpet och har det till ”sitt” och hur vi dricker vin där mittemellan husen en sommarkväll. Jag ser jag och A iklädda arbetsbyxor med målarfärgspenslar i händerna, skrattandes, dansandes och målandes. Lustfyllt och roligt att renovera! Jag ser redan hur syrenhäcken blommar tidigt på sommaren och hur vi sitter i vardagsrummet och spelar monopol en regnig dag. Eller när vi cyklar på grusvägar till badplatsen eller går på upptäcktsfärd i skogen. Eller när jag ligger i hammocken och läser medan A sitter och spelar gitarr på trappan. Jag ser hur vi lever där, i vår sommarstuga.
Fantasin målad i rosaskimmer förstås. Lull-lull och idyll och bara skratt och glada tillrop. Myyyys ut i fingerspetsarna.

Det här är ett stort problem. De vilda och rosa fantasierna gör att besvikelsen kan bli så stor. Av flera orsaker.
1) Mannen som äger torpet vet inte ens om han vill sälja det. Han har ärvt det och även om han inte vet vad han ska göra med det kanske han vill ha kvar det som minne. Att det får stå där och vänta på att han vet vad han ska göra med det.
2) Om han vill sälja det är det ändå inte säkert att jag har råd med det. Och har jag råd med det så är det inte säkert att jag har råd att renovera det som jag vill ha det. Rätt vad det är måste skorstenen muras om, eller något annat kostsamt.
3) Verkligheten, i synnerhet verkligheten som innebär att renovera ett helt torp, är inte så bekymmerslös som min fantasi vill att den ska vara. Det blir säkert en massa munhuggande och sura miner när vi står där med målarpenslarna i händerna. Griniga, hungriga och trötta. Och så svär vi över att det inte finns rinnande vatten. Eller över att behöva gå på utedass klockan halv två på natten när det ösregnar.

Jag måste lära mig att tygla min vilda fantasi. Vara liiite mer realistisk åtminstone. Men fan, det är så svårt. Det är så svårt när man hittat ett torp som man blev kär i.