Det finns nackdelar också. I synnerhet det där "hålla kollandet". Jag kan ibland känna mig begränsad, inte riktigt fri. Övervakad och som att jag på något vis måste sköta mig, klä mig vettigt, vara ordningsam och bry mig.
Jag kan inte, eller känner inte att jag kan, lufsa runt och se ut hur som helst. Eller vara apkalas på krogen, eller snäsa av någon som är jobbig och påträngande, eller helt enkelt gå runt och se sur ut om jag inte känner för att le.
Nu när jag var i Göteborg i helgen kände jag därför en oerhörd befrielse i att vara helt anonym. Jag gick till frukostbuffén i blommiga tajts och omatchande tröja, var på festival och hoppade och dansade helt obehindrat, gapskrattade mitt på gatan oavbrutet i en halvtimme. Utan att tänka på att någon skulle bry sig eller vara orolig för att någon skulle få en konstig uppfattning av mig.
Jag vet att detta troligtvis sitter i min skalle egentligen. Jag vet att jag inte behöver bry mig om vad andra tycker, jag vet att jag kan bete mig som jag vill. Släppa på alla spärrar. Jag tror inte att det på något vis skulle skada mig, mitt anseende, mitt yrke. Men ibland känns det som att det skulle kunna göra det. I min skalle känns det så. Och det hämmar mig. Jag vill kunna vara jag helt fullt ut hela tiden.
Fan, jag skulle suga på att vara kändis.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar