Två gånger den senaste veckan har jag drömt mardrömmar. Jag som typ aldrig drömmer mardrömmar. Båda gånger är det A som har råkat ut för något så allvarligt att jag vaknat med ett ryck, nära till tårarna.
Första gången skadade A sig så allvarligt att han var på väg att förblöda. Jag stod lutad över honom och insåg att han inte skulle klara sig, att ambulansen inte skulle hinna fram innan han hade tömts från blod. Och då vaknade jag med extrem ångest.
Och häromnatten blev han biten av en extremt giftig orm – långt ifrån serum eller sjukhus. Eftersom hela drömmen var hemskt kuslig kunde jag knappt somna om. Jag såg hemska saker när jag blundade och trodde att det var något/någon i rummet. Skrämde till och med upp A som vaknade av att jag kastade mig över honom och tvingade honom att titta om det var något bakom min rygg.
Varför drömmer jag plötsligt mardrömmar? Och varför handlar de om A? Är det bara att jag är så rädd att förlora honom?
Önskar att jag förstod mig på min hjärna.
2 kommentarer:
Usch, det där är så vidrigt. Känslan av en riktigt jobbig mardröm brukar ju kunna sitta i länge också...
Den gör ju det. Tack och lov har jag inte drömt en enda mardröm sedan jag skrev det här.
Skicka en kommentar