Så är man hemma igen efter en helg hemma. Jobbigt att ha två hemma...
Var skoj att träffa familjen och systersönerna. De är bara för goa!
Däremot var det inte alls lika kul att åka därifrån. Jag trodde att jag hade bestämt mig för att bli här där jag är. Trivdes med jobbet, pojkvännen, vännerna och livet. Tills jag kom hem och fick perspektiv på allt.
Jag såg par som cyklade i staden med film under armen. Jag såg de som spontanhandlade en söndag. Jag såg min mamma och mina systrar. Jag såg mina vänners liv, som jag inte längre tillhör. Och allt jag kände var: JAG VILL OCKSÅ!
Jag vill också ha nära till allt, cykla ned på stan och hyra film, kunna handla kläder närhelst jag vill - även på söndagar, jag vill också kunna umgås med min familj precis när jag vill och jag vill vara en del av mina vänners liv. Det kan jag inte när jag bor här! Jävla skit!
Jag känner mig tudelad. Halva jag vill vara här, leva det här livet, och halva jag vill tillbaka. Som en kompis sa när hon flyttade till Stockholm: "Jag förstår inte hur du kan leva som du gör. Vara splittrad och hela tiden känna att en del av dig inte blir tillfredställd. Jag tror inte att du heller är gjord att bo här".
Trots att vi inte var bästa kompisar visste hon precis hur jag känner. Hon är den enda som någonsin har förstått hur det är. Kanske för att hon var lite i samma situation. Saknar henne faktiskt. Skulle vilja bli riktigt bra vän med henne, hade kunnat bli det.
Fasen, nu känns allt skit. Varför?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar