Är det bara en väg?

Ibland tänker jag på alla vänner som jag har haft. Som jag flyttat ifrån. På ena stället och det andra och det tredje. Ni fattar. 

Det blir ju aldrig samma sak efter flytten. Inte samma naturliga koppling till varandra. Vissa, som min sotlugg, finns ju kvar och är nära ännu, men andra har man knappt kontakt med. Liksom vad händer i deras liv? Hur mår de? Ser ibland lite på sociala medier, men det blir inte mycket mer än så. En liten ögonblicksbild från personens liv. 

Och det är så ledsamt. Att någon som man pratade förtroligt med och delade en massa med inte längre är där. Jag fattar att det är en naturlig del av livet, att vissa saker ändras och man förlorar kontakt med en del och får kontakt med andra. Men jag tänker väldigt ofta på det. Hur tråkigt det är att jag inte har kontakt längre. 

Tänker de samma sak? Ibland känns det som att det bara är jag som saknar gamla vänner, att de inte saknar mig. 

Fast obs! Jag är sämst på att både höra av mig och visa att jag tänker på dem, det här är inte meningen som nån anklagelse. Men jag tänker på det väldigt ofta, och undrar hur de har de i sitt liv. 

Nycklar i hand och så blir vi kallade på visning

A är på väg till lägenheten för att måtta. Den är vår nu. Kontrakt skrivet allt klart. 

Så öppnar jag mejlen. Kallad på visning genom Stockholms bostadskö! I Saltsjö-Boo eller däromkring. Svårt att veta var gränserna går. 

Så hur fasen gör vi nu? Går på visningen eller bara skiter i det? Påverkar det vår köplats förresten? 

Kan någon klok komma med råd?

Den är större än den vi har fått. 15 kvadratmeter drygt. Den är billigare. 3000kr i månaden. Den ligger 15 minuter med buss från Slussen (enligt bostadskön)..

Men å andra sidan är det asjobbigt att behöva flytta en gång till snart. Och säga upp den lägenheten vi precis fått. Den ligger fem minuter från Slussen med buss ungefär. 

Så vänder allt

Så åker vi till Åland. Packar djur och barn och en miljon grejer i bilen. Det regnar på resan till färjan. Gråmulen himmel. Lite irritation. Barn som ha perioden ”vill inte” och trötta föräldrar. 

Kommer fram till Åland. Solen skiner. Mariehamn från bästa sidan. Resan till torpet är ljuvlig. Tar upp telefonen och möts av ett mejl: Lägenheten är vår. Allt är klart. Inflytt 1 augusti. ”Det finns inget numrerat källarförråd utan ni får ta ett som är ledigt”, skriver han. Så det kanske finns förråd trots allt? Håller tummarna. 

Öppnar rosévin och dricker i kvällssolen. Barnet överlyckligt och springer runt som en tok. Pionen blommar. Med tio gigantiska blommor. Myrorna har inte invaderat tomten igen. 

Ny morgon. Barnet somnar om två gånger. Nöjer sig sedan med Bolibompa i telefonen och låter oss ligga och dra oss. Kramas. 

Äter frukost utomhus i steksol. Jordgubbar och kaffe. 

Nu leker han nöjd i sandlådan. Jag slappar under parasollet, A har dragit fram solstolen. 

I dag blir inte många knop gjorda. Men jag är glad. Allt känns så mycket bättre. Blues kan dra åt helvete. 

Blues

Usch vad jag är låg. Semestern bara rinner iväg. Jag har inte ens badat. Segproppen som ska vara vår nya hyresvärd har fortfarande inte hört av sig och jag vet inte om jag ska börja vara orolig. Orkar inte med detta. 

Bråkar med barnet och med mannen och orkar inte laga mat så vi äter skräpmat typ hela tiden och det gör att jag nog får näringsbrist och så blir det en ond cirkel. 

I dag har jag sovit två gånger på soffan medan A har dammsugit hela lägenheten och diskat hela diskberget. 

Själv låg jag och grät utan anledning i sovrummet. 

Känner mig stressad också. Över att varenda helg och varenda ledighet den kommande tiden, fram till september, är uppbokad. Flytt och jobb och bröllop och och och och. Och så ska jag vara chef på jobbet när jag kommer tillbaka och får därmed ingen vila emellan. Stressar upp mig inför detta trots att jag inte ens är där ännu. Så sjukt. 

Behöver torpet tror jag. Vi ska ska dit i morgon är det tänkt men har ännu inte orkat boka färja. Vet inte vilken vi ska ta. Behöver packa bilen full med grejs från förrådet och garderober också så att vi sakta men säkert tömmer lägenheten på saker som inte kan komma med till nya. Men det kräver ju att jag ska orka gå igenom skit och packa det. Och det pallar jag inte med just nu. Bläääää vad den här flytten kom olägligt. 

Bläää vad det är blä att må så här. Jag vill vara glad och skutta och hjula och dricka vin. I morgon kanske jag får göra det på torpet. Om jag orkar hålla mig vaken. 

Den är mindre men den är

Vi var och kollade på lägenheten häromdagen. Den är så Stockholmsk en lägenhet kan bli. I alla fall min bild av lägenheter i Stockholm. Rätt gammal, typ 50-talare, rätt sliten, litet pyttebadrum, kök som är en gång eftersom det som tidigare var matrum gjorts om till miniminisovrum och ett helt vanligt vardagsrum till det. Där köksbordet måste knös in. Obefintliga förvaringsutrymmen typ. Charmig. Karaktär. Fina omgivningar. Jag gillade den. 

Den är mindre än den vi har nu. Kanske bara några kvadratmeter, men bristen på förvaring kommer göra att vi behöver köpa flera garderober för att ens få rum med våra kläder. Vet ännu inte om ens vår säng och Felix säng får rum i sovrummet. Så svårt att bilda sig uppfattning om utrymmet när lägenheten är tom. 

Dessutom finns det inget förråd. Det ingår inte i lägenheten utan måste hyras skilt, och det har inte vår blivande hyresvärd gjort. 

Det är sånt jag går runt och tänker på nu. Var i helvete vi ska göra av alla våra saker? Vad får rum? Vad ska sparas? Vad kan vi kasta/ge bort/sälja? Hur ska vi möblera så vi kan ha både soffa, tv, köksbord, byrå, bokhylla, barnets leksaker och allt djävulskap som vi går runt och släpar på, i vardagsrummet? Fåtöljer, puffar. Extrastolar. Blä vad mycket saker vi har. 

En hel del får vi köra tillbaka till torpet. Tror jag. Ett förråd på bara en och en halv kvadrat kostar liksom minst 300 spänn i månaden och när hyran redan är 2000 mer än den vi var i dag känns det sådär att ha den utgiften. 

Och så bilhelvetet då. Den ska säljas eller ställas av, men vi måste ju ändå ha den i flytten och allt det, och på nya stället finns ingen gratisparkering som här. Går att ansöka om boendeparkering, men det blir ju strul när bilen är registrerad på Åland. Går det ens?

Så den kommer vi behöva betala massa p-avgifter för i några veckor typ. Tills vi antingen parkerat den på Åland eller hos mina föräldrar. 

Och så dubbla hyror på det under överlappningen. I värsta fall två, men hoppas på en. Och så måste vi köpa garderober. Och hyra släp eller minibuss. Det är dyrt att flytta. Sparkontot kommer bli nallat på. Rejält. 

Men så får det vara nu. Vi måste ju flytta.

Och den är charmig. Jag gillade den som sagt. Vi kommer få rum. Det kommer bli bra. 

Och det är inte för evigt heller. Det är kanske bara för några år. Något år. Vi får se vad framtiden visar. 

Och så är området ungefär en miljon gånger bättre än där vi bor nu. Det är mer centralt och är närmare till all typ av utbud. Många kommunikationsmöjligheter. Egentligen alla utom tunnelbana typ. Och Felix kan gå kvar på sin förskola (i alla fall till en början, vi får se hur det blir sen) utan att det är ett väldans mankemang för oss att lämna. Bara tvärbanan raka spåret. 

Och det bästa är att allt är vitt, vi får bo där så länge vi vill (så vitt vi vet) och det är inget krångel med att vi bor där. Det är skönt. En frihet. 

Och en annan härlig grej är att det redan är så mycket hål i väggarna att ingen kan bry sig om vi sätter upp tavlor. Det har vi inte kunnat göra här på fyra år ...

Det blir bra. Bara vi skriver kontrakt och får nycklarna så ska vi fira. Med nån hemlagad billig mat och fulbubbel då. Det är dyrt att flytta som sagt.

Snart en vecka in på semestern

Det är härligt. Jag är trött fortfarande. Barnet är vaken sent och vaknar tidigt och sover asmycket på dagen. Borde kanske ha justerat det men orkar inte ta tag i det. Han är annars väldigt go. Går runt på tomten och skrotar. Hjälper till och är en liten solstråle. Mamma och pappa är överlyckliga över att ha honom här och njuter av barnbarnshäng. 

Vi äter gott men gör inte så jättemycket. Vi röjer på tomten och så, men har inget storprojekt på gång. Skönt för en trött själ. 

Vi har troligtvis fått en lägenhet. I går fick vi okej från hyresvärden. Vi ska dit och titta på onsdag nästa vecka. Då har vi hängt på torpet i två veckor. Då vill vi nog duscha ordentligt och så. Obs! Vi har dusch på torpet, men det är en utedusch. 

Och vattna blommorna. Om de lever. Tveksamt. 

Hur som helst. Lägenhet! Det är så jävla gött. Jag är så jävla glad men orkar inte hjula. Dessutom vågar jag inte riktigt förrän kontraktet är skrivet. 

Utvecklar mer med detaljer framöver. Nu har jag ju semester. 

1-2-3-4

En dag kvar. Sen semester. 

Är inhoppande ”chef” på jobbet och det är frågetecken och mög och tyck och ja ni vet. 

En dag kvar. En dag kvar. 

Klockan är halv tre och jag har inte ens kommit till sängen ännu. Sitter på toa och kissade klart för ungefär en halvtimme sedan men kommer liksom inte för mig att komma härifrån. Status på mig just nu. 

I morgon blir det ingen sovmorgon. Vi ska till banken. Förväntar mig ingenting men känns skönt att iaf veta var vi står. Vad krävs för att vi ska få lån i den klass vi vill ha? 

Sen jobba hela dagen. Sen upp ännu tidigare på onsdag, till frisören och sen hem och packa och sen dra iväg till Åland med sista färjan. Trött onge och trött mamma lär det vara då. Jeje, vi har semester sen. 

Jag ska dricka vin. Läsa en bok om jag orkar. Äta mycket mat. Slarvar så med maten nu och känner mig tanig och smal. Klen. 

Och så ska jag gå runt på torpets gård och titta på blommor och sånt annat terapiaktigt. Herregud vad jag behöver semester. Herregud vad jag behöver en mikropaus från lägenhetsångest och jobb. Ledig. 

En dag kvar, två halva nätter. Sedan är jag både snygg i håret och ledig. Det är ju en morot för att orka. 

Positiv

Min kille är rent generellt mer negativ än vad jag är. Jag är den som oftast ser allt ganska glatt medan han är den som ser problem och så. 

Men när det händer negativa saker är han den som är mycket mer peppig än jag. Han målar inte allt i nattsvart utan ser möjligheter. 

”Det här kanske var sparken i arslet vi behövde?” säger han och tröstar mig.

Han får dessutom mig upp ur den djupa brunnen bara genom att få mig att bryta de negativa tankarna. ”Tänk så här i stället”, osv. 

Herregud vad jag älskar honom för detta. 

Och om det inte framgick är jag därmed lite mer försiktigt positiv nu. Vi har faktiskt blivit erbjudna två lägenheter genom vänner och bekanta där det kanske kan bli något. Lite beroende på inflyttningsdatum och hyresvärdar, men jag är försiktigt positiv. 

Och på tisdag ska vi ha möte med banken för att se om vi kan få nåt lån. 

Och en man ringde nyss till A för en liten check-up för ett jobb han har sökt. Han sökte det i går, så det känns ju som att det bådar gott. Obs! Tar inte ut nåt i förskott. Vågar inte det alls ännu. Jobbet är dock inte inom det han utbildat sig inom utan ett helt vanligt ”knegarjobb”. Men ett jobb är ett jobb! 

Kan ni fortsätta hålla tummarna? ❤️

Deppigt

Jag tog bort varenda öppen sida i internetappen som innehöll någon typ av grej som jag vill ha. Bort med länkar på klänningar till sommarens bröllop, bort med ny säng till Lillis. Bort bort bort. 

Vi kan inte köpa nånting. Vi har inte råd med ett skit och så ska vi ju packa ihop alltihop. Och när vi ändå inte har nånstans att ta vägen med allt så är det ju jävligt onödigt att ha saker över huvud taget. 

Det enda jag vill ha är tak över huvudet. Och mat på bordet. Ska det vara EN FUCKING OMÖJLIGHET?!

Jag är så himla deppig nu. Fy fan vad allt suger. 

Ibland önskar jag så att jag trodde på gud så jag kunde be om att allt skulle lösa sig. Så jag liksom kunde göra något mer konkret än att hoppas. 

Kan inte snälla Stockholms bostadskö lösa problemet åt oss? Kan inte 17 personer tacka nej så vi kan få en lägenhet? Kära gode gud, kan du hjälpa mig med det?

När ska mitt liv bli en dans på rosor?

Jag orkar inte. Blä. 

Min kille får inget jobb hur mycket han än söker. Alla vill ha nån med mer erfarenhet och minst 250 personer söker alla tjänster. 

Han får ingen ersättning från a-kassa eftersom han aldrig jobbat i landet. Kan få från Åland, men då måste han söka jobb där ju. 

Vi har precis blivit uppsagda från vår lägenhet. Eller ja, vår hyresvärd har blivit uppsagd så vi måste flytta. Inom tre månader. 

Vi kan nog inte få ett tillräckligt stort lån för en bostad i områden vi vill bo i eftersom det bara är jag som har en inkomst. Och vi har inte tillräckligt mycket sparat för att täcka hela handpenningen utan skulle behöva låna till det, och vi vet inte om vi får låna till det utan någon form av säkerhet? Jag vet inte ens hur mycket lån jag kan få som ensamsökande. Min kille har ju son sagt ingen inkomst. 

Extra kul att vi brände 35000 på bilhelvetet för några månader sedan ...

Så ja. Vi måste hitta en ny andra handslägenhet. Hur vi nu ska orka ge oss in i den härvan igen. Blä. 

Eller hitta en via bostadskön. Där lyckas vi tillsammans samlat så många år att vi kan komma på plats 18 på lägenheter i typ Fisksätra. Och där vill vi helst inte bo. För det blir jättelångt till förskola och jobb och allt. Men vi kan ju inte vara kinkiga. Förstås. Så jag har ställt mig i kö på tre bostäder nu. Men alla har i flyttning först den 1 september så får vi inte nån av dem vet jag inte hur vi ska få nån annan och kunna hinna flytta innan vi måste vara borta härifrån. 

Och katterna. De vill ju fan ingen ha i sin andra handslägenhet ... 

Jag är bara så less. Kan inte livet bli bra för oss också någon gång? Varför kan vi aldrig få ett hem och två inkomster, som normala människor har. Varför ska det alltid vara så här? När ska vi få nån lycka?

Jag är så less på att ingenting bara kan gå vår väg. Kan det inte vända snart?

Nu går solen upp.

Det var mest det jag ville skriva. Godnatt. 

Förskolekutym

Lillongen började i april på en ny förskoleavdelning. Det var ingen big deal, de båda avdelningarna samarbetar och hänger en del tillsammans. Lillis accepterade det hur lätt som helst. 

Men vi föräldrar fick ingen riktig introduktion till den nya avdelningen, vilket jag upplever att jag saknat. Jag kan till exempel inte alla namn på pedagogerna ännu (!) och vi fick ingen genomgång över deras rutiner, även om jag antar att de är samma som på den förra avdelningen. Allt blev liksom lite halvt upplever jag. Jag har liksom ingen riktig relation till pedagogerna ännu, och vet inte om de vet vad jag heter heller till exempel. 

Nåja. Nästa vecka är det avslutning. Fika och firande. Ska vi då ha med nån liten present som tack för terminen till pedagogerna? Är det kutym, trots att vi inte har nån större relation med dem ännu och trots att han bara gått där i två månader ungefär? Jag är så himla dålig på sånt här. 

Vi hade en liten julklapp till de gamla pedagogerna i julas, men de kände vi liksom bättre och då hade ongen haft en hel termin tillsammans med dem.

Kan ingen bara säga hur vi borde göra?

Hälsningar ängslig mamma 

Sluta kommentera vikten

Vad är det som gör att kvinnor över 50 tror att det är okej att kommentera andra personers vikt? Har de inte lärt sig nånting under sina levnadsår?

Jag fick återigen höra att jag var smal, att det ser ut som att jag har gått ner i vikt och jadajada. Och jag blir så trött. 

Jag trodde folk hade blivit klokare. Hade slutat kommentera hur andra personer ser ut. Hade slutat döma andras kroppar. Jag har faktiskt blivit förskonad rätt mycket den senaste tiden, så trodde att folk kanske hade lärt sig. Till slut. Men nej. 

Hur svårt kan det vara? Det är aldrig okej att kommentera någon annans kropp utan att ha blivit ombedd om att göra det. Eller om det är någon supernära vän som man på något sätt är orolig för, eller den typen av undantagsfall. 

Annars: Aldrig. 

På jobbet och sånt

Jag håller på att gå en chefskurs. Jag sitter ju som chef då och då och kände att jag ville bli lite bättre rustad så att det inte ska bli som sist. Nära på utbränd och ledsna kollegor, det vill säga. 

Har gått den två dagar nu och det känns bra. Det är konkret och handfast. Och så får vi ha lite rollspel där vi övar oss på jobbiga samtal och sånt. Och lite tips och knep hur vi ska göra. Det är ju bara att skrapa på ytan men det känns ändå bra. 

Älskar mitt jobb att jag får chansen att göra sådant här. 

Annars håller de på att försöka hitta en lösning för att jag ska kunna få jobba morgon. En period eller då och då i alla fall. Vi får se hur de löser det. 

Det känns också skönt. En av mina höga chefer, hen jag tog upp detta med, är så himla bra och konkret. Och vill att saker ska lösas så att jag både kan utvecklas på jobbet och ha ett fungerande liv vid sidan om det. Är inte alltid så i den här branschen direkt. Känner mig hemskt priviligerad!

Lite ålderspanik

Ibland slår det mig att jag är gammal. Alltså, inte så att jag känner mig gammal, men att jag levt länge. De som föddes samma år som jag tog studenten är nu 19 år, lika gammal som jag var när jag tog studenten. 

De har liksom levt ett helt liv under den tiden. 

Så tänker jag: vad fan har jag gjort? Ingenting. Är ju i stort sett samma vilsna själ nu som jag var då. Bara lite mer arbetserfarenhet och sånt. Annars samma människa. Så konstigt att man känner så. Blir man aldrig äldre? 

Efter mycket om och men

Bilen är redo att hämtas nu. Några tusenlappar till + ett nytt bilbatteri på några tusen till så kan vi lägga hela den här skiten bakom oss. Fy fan vad skönt det ska bli. 

I morgon hämtar vi den, sen behöver vi inte bry oss nåt mer. 

Ska lämna in den på verkstad för vindrutebyte på Åland nu i vår och så använder vi den i sommar så säljer jag skiten i höst. Vad vi nu kan tänkas få för den. Typ inget, men vi slipper ständiga utgifter i alla fall. 

Annars har det varit en skön helg. Lekt lite i lekpark med ongen, handlat nya gympaskor till honom, druckit finvin eftersom vi inte hade nåt annat hemma och så. Lugnt och skönt, även om bilen fortfarande ger mig lite ångest. Men snart är det över. Snart snart snart. 

Bilen jobbet öron näsa hals

I dag betalade jag de där jävla pengarna. Mådde ändå rätt bra efteråt, trots gigantiska summan. Liksom check på den ångestklunpen. Nu ska vi bara hämta den också. 

På jobbet hade jag PU-samtal och min chef som är så himla go sa massa snälla saker och lyssnade på mig och litade på mig och allt. Ville att jag skulle uppfylla alla mina mål typ nu och sa att han såg mig som ”jag när jag inte är här” och gav mig ansvar och ja. Det var gött iaf. 

Annars har jag vansinnesont i hals och öron. Har säkert halsfluss som jag borde behandla. Strålar liksom från mandlarna upp till öronen.  Men varje gång jag tror att jag har halsfluss säger de alltid att det är nån virusinfektion och att jag får vänta ut skiten. Så jag brukar aldrig gå till vårdcentralen längre. Nu gör det dock så jävla ont att jag borde kolla upp det. Eller vila ordentligt. Men ska på konferens i morgon så då försvinner liksom en ledig dag på det. 

Ja ja. Det löser sig. Det med. 

Failar som vuxen

Det är inte pengarna som är värst. Eller ja, det är kanske lika illa båda två, men det som känns värst är den här känslan av att vara en misslyckad person. Faila som vuxen. Och jag är så trött på den här känslan nu. Vill liksom styra upp livet och leva som en 38-åring bör leva. 1. Ha ett eget hem. 2. Ha två stabila inkomster i hushållet. 3. Kanske ha fler barn? 4. Serva sin bil och ta hand om den, bry sig liksom. 5. Ha en stimulerande fritid där jag typ gör något. 6. Kunna åka utomlands. 7. Jobba rimliga tider. 

Lyckas fan inte med nåt av ovanstående.

Är så less på det här. Utan två jobb kommer vi aldrig kunna spara till en lägenhet heller, och får mycket mindre i lån. Och att slänga 35000 i sjön på grund av dumhet känns inte direkt jihooo med tanke på det. 

Ibland tänker jag på hur mycket lättare det hade varit om vi stannat på Åland. Där båda hade jobb, vi hade stor central lägenhet, familj nära och lite av en stimulerande fritid. Sen att vi båda var olyckliga och ville förverkliga oss själva är ju sånt man får bortse ifrån då. Jag skulle aldrig få ett lika roligt och utmanande jobb på Åland. A skulle aldrig ha kunnat plugga det han har gjort om vi bodde på Åland. 

Och sen älskar vi ju Stockholm. Jag kan inte tänka mig bo någon annanstans just nu. 

Men det hade ju underlättat om solen ville skina lite på oss också och ge oss lite flyt så vi kunde börja leva livet här ordentligt. Utan halvdana andrahandskontrakt och arbetslöshet. Lite sådana saker. Då hade man inte känt sig lika jävla värdelös som vuxen. 

Ångesten

Det river i mitt bröst. Eller trycker snarare. Jag har inte haft så här mycket ångest sedan vi bodde i Hornstull och skulle flytta därifrån om tre veckor utan något nytt boende, jag var arbetslös och fick reda på att jag inte skulle få någon a-kassa eftersom jag bytt land. 

Det var en rolig tid. Inte. 

Jag sov tre timmar i natt och trots att det var min tur att gå upp med Lillis fick A göra det. 

Jag kom dock på en plan som kanske löser det där pengabekymret. Eller ja, löser och löser, pengarna ska ju fortfarande betalas. Men det kanske inte påverkar sparbudgeten så mycket, för jag säljer i stället alla mina fonder från banken på Åland. Surt men nödvändigt. 

I motse fick vi dock ett litet glädjande besked. Summan var ”bara” 35000 och det känns i alla fall lite liye bättre. 15000 mindre liksom. 

Ångesten finns dock kvar ännu. Tror inte den kommer att släppa förrän hela den här soppan är utredd. 

Då kanske jag kan se tillbaka på den med samma ”nostalgi” som Hornstulltiden. 

Har för övrigt spelat Timbuktus Det löser sig flera gånger i dag. Jag behöver höra det. Att det löser sig. Nog. Tillslut. 

Det ordnar sig. Hoppas jag.

Okej. Vi har gjort en sån jävla korkad grej att både jag och A har gått runt med ångest sedan eftermiddagen. Det är så jävla korkat. Dumt. Onödigt. Idiotiskt. Och dyrt. 

Orkar inte dra detaljerna nu, det rör upp ångesten för mycket, men det rör bilen och kommer kosta kanske 50 000 kr. 

50 000!!!

Fy fan. Fy fan fy fan fy fan. Där rök en stor del av lägenhetsbesparingarna. 

Jag har velat skjuta mig själv för att jag är så korkad. Fy fan. 

Men okej. Det kommer ordna sig. Det är bara materiella saker. Vi mår alla bra. Vi har en underbar son och jag och A älskar varandra fortfarande. Det känns som en bra grund. Nu får vi bara bita i det sura äpplet och betala jävligt mycket pengar för vår dumhet. 

Alla gör ju fel och fattar dumma beslut ibland. Det är bara synd att just vårt fel skulle kosta så jävla mycket.