Vill skydda honom från allt ont

I området där vi bor finns ett kriminellt gäng. De är rätt aktiva och aggressiva och är i krig med ett annat rivaliserande gäng. Bland annat har det lett till att en person sköts i vårt garage. En tisdag klockan tre på eftermiddagen. Jag, A och liten Felix i barnvagn gick precis utanför garageporten klockan 14.45. 

Den händelsen var en av flera som skett de senaste åren. 

Eftersom området fått ganska dåligt rykte efter allt detta har Stockholms stad tillsammans med frivilligorganisationer försökt få ett trevligare gemytligare område. Fryshuset är här, de pumpar barnen i skolan med information om hur man ska hålla sig utanför gäng, det görs undersökningar bland boende, man ordnar utställningar med bilder från området genom tiderna och enkäter skickas till nyblivna föräldrar där man frågar hur de anser att det är bäst att skapa en uppväxt helt utan våld. 

De gör även insatser rent fysiskt. Så att unga inte kan klaga på att det finns för lite att göra, ni vet. Det har skapats stadsodlingar, man har börjat visa film i det gamla folkets hus, man har byggt ett utegym osv. Men den allra största insatsen är ett kulturhus. 

Där ryms ungdomsverksamhet av olika slag; dans, karate, fritidsgård, Fryshuset, den öppna förskolan har flyttat dit och ett bibliotek har äntligen öppnat. 

I går var det öppet hus och invigning av verksamheterna. 

Vi gick dit en sväng. Mest för att kolla in stället men också för att hälsa på de som driver öppna förskolan, nu när Felix inte längre går där. Det var fint och ljust och öppet och en extremt härlig stämning. Det är bara att hoppas att det fortsätter vara så, att det blir en ny mötesplats för alla boende. 

Men det är en helt annan händelse som färgar hela upplevelsen av detta härliga. Den lilla pojken med pistolen. 

Han var kanske sex år. Hade tuff frisyr och likadan attityd. Kom in till öppna förskolans del och ägde stället. Trodde han. Gick runt med sin pistol och sköt ut i luften. 

Felix var sjukt intresserad av deras rutschkana och var där och åkte. Klättrade upp och åkte ner. Pojken ville också åka, trots att han egentligen var för stor. Han ställde sig bredvid Felix som precis skulle klättra upp, riktade pistolen rakt mot honom, låtsades ladda den och höll den sedan tjugo centimeter framför hans ansikte. Pang. 

Och jag fattar att det är ett barn. Och jag fattar att det inte finns konsekvenstänkande. Och jag fattar allt det. Men jag blir ändå så jävla jävla jävla arg. Och rädd och ledsen. 

Gängkriminalitet och riktiga pistoler som riktas mot andra. Små pojkar och leksakspistoler som riktas mot andra. Mot mitt barn. Mot den som får mina beskyddarinstinkter att vråla. Den som skulle få mig att gå genom eld för hans skull. 

Det blev så verkligt. Han kan få en riktig pistol riktad mot sig. I synnerhet så som området är nu. 

Förlåt, men jag förstår inte hur föräldrarna tänker. Hur kan barnet få leka med pistoler i offentliga miljöer? Ett knappt stenkast från platsen där en ung man sköts ihjäl för drygt ett år sedan. I det hus som byggts för oss invånare, som byggts för att skapa trygghet och trivsel. 

Jag förstår faktiskt inte.