Det högg till. Jag vet inte om det var allvar. Han skrattade och kollade på mig.
Men varför säger man så om man inte menar det? Varför skämtar man om det om det inte ligger nån sanning i det? Jag fattar inte.
Vi har inte riktigt den skämtsamma relationen heller. Inte på det sättet. Vi kan gå och handla lunch tillsammans men klickar liksom inte. Något skaver. Har alltid känslan att han inte gillar mig.
Jag kommer ha ångest över orden länge. Länge länge.
Det är känsligt det där. Jag har varit chef förut. Jag har fått kritik förut. Då var jag ung. Naiv. Oerfaren. Ville gärna pleasa. Hade magsår och inflammation i käklederna, så allvarligt att jag fick bettskena. Jag mådde piss.
Nu är det inte samma sak. Jag är äldre. Mer trygg. Men fortfarande känslig. Känslig över kritik av mig som chef. Jag pallar inte detta. Jag orkar inte att en av mina kollegor tycker så där. Jag orkar inte.
Det kanske var ett skämt. Det kanske inte var det. Jag vet inte. Men jag vet att jag kommer ha ångest över det framöver. Och om bara några veckor ska jag hoppa in igen. Fy fan. Hur i helvete ska jag palla det. Hur i helvete ska det gå? Just nu vill jag bara gråta.
4 kommentarer:
Men du, om du redan vet att detta påverkar dej och kommer att påverka dej negativt en lång tid framöver - varför inte bara gå fram till snubben och berätta vad du känner? Helt öppet och ärligt. Moget och vuxet. Inte för hans skull utan för din egen skull.
Håller med Anonym. Stor stor kram.
/Den där om Jenny
+1 på ovan! Dels för din personliga själsros skull men också, sånt gör en bra chef - kollar av om någon misstrivs eller har sypunkter (obs, konstruktiva och välvilliga) på hur deras arbete kan utföras bättre/enklare. En bra (arbets)relation med sin chef faller ju in där. Heja dig!
Tack för alla kommentarer! Det är klart jag ska göra det. ❤️
Skicka en kommentar