Beslutet jag inte vill fatta

Året var 2002. Jag hade bott på Åland i knappt ett år då grannens kelsjuka katt fick kattungar. Tre stycken gosiga gulliga vilda ursöta små saker. En av dem var helsvart och jag har av någon anledning alltid fastnat för de där svarta ulliga små sakerna. Så även den här gången. 

Hon var liten och söt och hade orangea stänk i pälsen och en tass fram med fläckar i beiget och en tass bak med fläckar i beige. Trampdynorna under var också spräckliga på samma vis. Rosa där det var beige och svart där det var svart. Hon älskade värme och låg ofta tryckt mot ett element. När hon inte sprang som en galning längs grannarnas korridor. 

Jag föll pladask. 

Mitt ex var emot det. Han hade aldrig haft katt, aldrig velat ha katt, men jag övertalade honom. Och så blev hon min. Min Gudrun. Hösten 2002.

Det var 16 år sedan. Sedan dess har hon varit med mig. Flyttat runt och bort och rymt hemifrån och bråkat med grannkatter och gått med på promenad och hängt vid biografen för att få kel. Och alltid landat på min mage med ett envist kurrande. Skördetröska. 

Nu är hon gammal. Hon fick diabetes och vi ger henne specialkost. Så fick hon njursvikt och den specialkosten funkar tvärsemot diabetesmaten och veterinären sa att det liksom inte fanns så mycket val snart. Att vi får ge henne flera dyra sprutor om dagen för att hon ska hålla sig pigg eller annars fatta ett annat beslut. Det där beslutet jag inte ens vill tänka på. Inte ens vill skriva. Det går liksom inte. Att hon inte ska vara i mitt liv längre. Det går inte att tänka på. 

Så många tårar jag fällt ner i hennes päls. Så många nätter jag skedat med henne för att få tröst. Så många gånger hon kommit dit, in i min famn, för att hon märkt att jag behövt henne. Så mycket kärlek hon har gett mig. Hon är min baby. Min katt. Min lilla älskling. Min Gudrun. 

Hon har mått okej rätt länge. Vi trodde att hon skulle försvinna redan för två år sedan, men diabetesmaten funkade och njurproblemen verkade vara okej. Gick upp lite i vikt igen. Varit leksugen till och med. Gosat och myst och känts som vanligt nästan. Kissat mycket förstås, men har ändå varit pigg.

Men nu börjar det vända igen. Nu känns det som att vi kommit till vägs ände. Nu har hon igen börjat kissa inne. På hallmattan. Precis som sist, när alla sjukdomar uppdagades. Och det är nog som veterinären sa, att kissandet inne är hennes enda sätt att kommunicera. Säga ”hej matte, nu gör jag nåt jag aldrig gjort förut för att du ska fatta att det inte känns okej”.

Det känns inte okej för min älskade Gudrun. Hon mår inte bra igen. Och efter 16 år som min trogna vapendragare kanske jag snart måste fatta beslutet jag inte vill fatta.