magkänsla

Det är som ett svart svart hål. När jag fick telefonsamtalet blev jag yr och illamående. Satte mig ner på golvet och Felix kröp fram. Han förstod ingenting. Men det gör ingen. 

Jag känner att jag behöver skriva. Få tankar bort från huvudet. Även om jag inte har ord. Jag kan inte sätta ord på sorgen. 

I går behövde jag distraktion för att inte bryta ihop helt så vännerna som redan var på väg över på middag kom som planerat. Jag lagade mat och hackade och stekte och monotont gjorde dumplings för att sysselsätta mig med något. Få händerna i rörelse. Tankarna stod bara och stampade. 

Ett extremt tryck över bröstet. Som ångest. Fast sorg. Jag är så jävla jävla ledsen. 

Han finns inte mer, den människan som närmast kunde liknas vid min bror. Som hela tiden tjatade om att vi skulle komma och hälsa på och vi tog oss aldrig tid. Vi som har haft en hel uppväxt tillsammans, som jag var kär i som sexåring. Som hittade på hyss med mig, hoppade sönder min säng i hans källarrum när vi var nio tio år. Var lekledare och hittade på tjuvligan som jag och han och hans syster lekte i fem års tid. Varje gång vi sågs. 

Han som välkomnade oss till Stockholm och släpade med A på obskyra band som ingen annan än de två uppskattar. Som hörde av sig varje gång han gick ut och sa "kom och drick öl". Som var så varm och härlig och världen bästa. Min nästanbror. Han syster är som min syster. Och hon är knäckt. Vad annars? Hennes långhalm, hennes helan, hennes parhäst genom livet finns inte mer. 

Och alla andra syskon och föräldrarna. Och hans tjej och barnen. Herregud barnen. Jag gråter bara vid tanken. När lilla frågar "mamma, var är pappa" och mitt hjärta går itu.

Mina ögon är tjocka och plufsiga av alla tårar och ändå vill de inte sluta rinna. 

Älskade älskade äskade. Han finns inte mer. Han finns inte. Jag kan inte förstå. Hur kan han inte finnas mer? Hur kan han bara dö? Det är inte rättvist. Det är inte rättvist.