När jag var ung, alltså mellan 18 och 20, så var jag oerhört svartvit. Jag var väldigt bestämd i mina åsikter, argumenterade hårt för dem och kämpade extremt mycket mot orättvisor. I synnerhet om orättvisorna drabbade mig. Som när skolmaten var slut när vår klass, som åt sist, knappt blev mätta. Då skrev jag insändare till tidningen. Eller när dataläraren hjälpte de hon tyckte bäst om innan oss andra, trots att vi hade bett om hjälp först. Fick henne att införa någon slags turordningslista på tavlan.
Sedan märkte jag att världen var mer grådaskig och förstod att alla strider kanske inte ens var värda att ta. Och finslipade liksom hela den här åsiktsbiten till att bli ”normal”. Engagerade mig i saker som var viktigt men kunde ändå förstå andras argument.
Men sedan hände något. Jag tror att det helt enkelt var när jag började på tidningen. Jag var så rädd för att verka partiskt att jag över huvud taget inte vågade tycka något. Inte ens i de viktigaste frågorna vågade jag stå upp. Jaha, du är rasist och har puckade åsikter men det är bäst att jag håller käften så att ingen tror att jag tar ställning nu som den oberoende journalisten jag är. Och dessutom kan ju tidningen stämplas när jag som representant för min arbetsplats tycker något. Något sånt måste jag ha tänkt. Kocko.
I dag är det förstås bättre även om det inte är bra. Jag tycker saker och i de frågor som jag verkligen brinner för (jämställdhet till exempel) sticker jag inte under stol med vad jag tycker. Men i andra frågor har jag fortfarande svårt att tycka något. Om någon frågar mig vad jag tycker om ett regeringsförslag till exempel måste jag verkligen sätta mig ned och fundera vad jag tycker. Noggrant alltså.
Åsikter kommer liksom inte naturligt längre. Och det är jättekonstigt. Och jättetråkigt. Jag vill liksom inte vara en jämngrå massa, en utan åsikter, utan engagemang. För så känner jag mig inte.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar