Ibland, särskilt när man är låg i sinnet och dessutom bakis, får man slå sig själv för bröstet lite extra mycket. Som i dag.
Jag kom på en bra egenskap jag har. Att jag oftast inte bryr mig särskilt mycket om vad andra får för uppfattning av mig genom bloggen eller Facebook. Jag skiter i vad folk tycker om att jag dricker ett glas vin en tisdag. Jag skiter i vad de tycker om att jag spyr ut galla och är låg. Jag skiter i vad de tycker om allt.
Och det är så himla befriande. Jag bryr mig faktiskt inte särskilt mycket vad andra tycker om mig. Så till vida att jag inte får höra att de ogillar mig, då kan jag älta det i hundrafyrtio år och nitton dagar. Men så länge jag inte vet det – då lever jag lyckligt ovetande.
Sen vet jag ju att jag uppfattas som konstig av många också, och eftersom jag har hört det så många gånger har jag kanske blivit hårdhudad. Eller bara konstaterat att jag kanske är konstig.
Och konstig är väl bra?
2 kommentarer:
Tycker inte alls du verkar konstig. Tycker du verkar vara alldeles utomordentligt normal, med tankar och funderingar som rätt många av oss osynliga också har.
Och visst är det rätt härligt att vara nöjd med sig själv och bara inte bry sig om vad andra tycker och tänker...
Jag menar inte att jag är så himla nöjd med mig själv för det. Mer att jag liksom ledsnat på folks åsikter att jag inte ens tar åt mig mer. En lite mer fuck you-attityd.
Och jag tror inte heller att jag är så konstig egentligen. Det är bara det att jag i vissa fall skiljer mig mot andra som bor här där jag bor. Och då menar jag typ i karriärval och sånt. Och ibland känner jag mig obekväm i vissa situationer vilket också kan göra att jag uppfattas konstig.
Men tack för snälla ord!
Skicka en kommentar