Så kom sommaren till uteplatsen

Spenderade förmiddagen bland blommor och blad. Handlade ätbara grejer till uteplatsen. Gräslök, persilja, timjan, citrontimjan, rosmarin, basilika och en jordgubbsplanta. Tomatplanta köper jag senare, när de växt till sig lite.
Också köpte jag en blomma. Något att bara titta på måste man ju också ha.

I alla fall så kom sommaren när jag fixade i ordning uteplatsen. Solen stekte, jord under naglarna och massa grönt runt omkring. Lovely.
Och ännu mer blir det snart. Ska ut på sjön och grilla för första gången i år. DÅ är det sommar.

Det är något jag har missat

Satte teet i vrångstrupen i morse när jag åt frukost.
I godan ro satt jag och tuggade på mackan och läste tidningen när jag mitt i allt stelnade till.

Hittade nämligen den här annonsen i tidningen.


Har bara känslan av att jag har missat något...

Jordens sötaste systerdotter

Saknar dig sötaste Smilla!

Osanningar som man tror är sanningar

Ens egen världsbild är skev, så är det bara. Alla, var och en, tror att jorden kretsar kring en själv. Man är mittpunkten. Man är världsaltet. Man är världen.

Ännu värre var det när jag var liten. Då var cykeln dum om jag ramlade. Jag såg på intet sätt att jag, jag som är världens mittpunkt, skulle ha något med saken att göra. Egoism på en osund nivå.

Den skeva världsbilden hänger dock med. Har något någongång uppfattats som sanning kan det vara sanning resten av livet, trots att det för länge sen slutade vara sanning. Ibland kanske det aldrig ens var sant.
Komplex bygger ofta på just dessa osanningar.

När jag var liten vill jag bli författare, uppfinnare och tandläkare. Tandläkare eftersom min tandläkare var så snäll och så fick man ju en plastring i guldfärg när allt var över. Stor lycka för en liten flicka.

Tandläkaren var dock inte så snäll när det väl kom till kritan. Fram tills jag var omkring 16 år var jag övertygad om att jag hade en stor mun. Tandläkaren sa det till mig som sexåring: Oj, vad duktig du är, vilken stor mun du har och vad stort du kan gapa.
När det slog mig att jag faktiskt har ett ganska litet gap blev chocken stor.

Bilden av mig själv som lång och gänglig, mager och smal är också felaktig. Efter alltför många "Herregud flicka, äter du inte?" var jag övertygad om att jag såg ut som ett biafrabarn. Och dessutom var jag lång, trodde jag.

I dag kan jag fortfarande inte gå i högklackat. Inte för att jag inte kan gå i dem, utan för att jag tror att jag ska se ut som en vandrande lyktstolpe. Jag ser inte att det inte är så. Det spelar ingen roll hur många gånger folk säger det till mig, bilden ändras inte.

Till saken hör att jag inte är särskilt lång. Just över medel, 172 cm. Jag skulle lätt kunna ha högklackat utan att det skulle se det minsta dumt ut. Och så fasligt mager är jag faktiskt inte. Inte längre i alla fall. Ha!

Ett ihopskrap till liv

Har hur mycket som helst att skriva men inga ord att använda för det. Försöker med korta meningar. Ett ihopskrap, varsågoda.

Känner mig rastlös och full av energi men samtidigt dödstrött och slut som artist.
Älskar att solen lyser men önskar samtidigt att den inte sken. Skulle vara lättare att lägga sig på soffan och dumstirra ut i luften. Eller sova.

Har återigen kommit på att magen, stackars magen, inte mår bra av att äta en glass och en ölkorv till middag. Men vad ska man göra? Äta middag ensam i ett trist tråkigt kök känns heller inte lockande. Har gjort det hela veckan redan. Pojkvännen jobbar. Och jobbar. Och jobbar.

Är sugen på vin. Är sugen på vin varje fredag. Funderar om det är osunt? Får man dricka vin så fort man är ledig? Eller öl varje dag efter jobbet? Så har det nästan varit hela veckan. Utom när jag däckade på soffan häromdagen. Men det är ju gott. Och det är ju sommar.

Problemet är att inget glas vin får bort känslorna ändå. Kan inte exakt säga vilka känslor jag hoppas dränka, men några är det i alla fall som ligger där under ytan och bubblar. Låter dem inte komma ut. Vin dövar ganska bra.

Eller så är det bara inbillning. Jag känner mig faktiskt i god vigör. Känner lycka, glädje, skratt. Älskar årstiden. Älskar solen. Älskar livet.
Älskar vin. Ja, så är det nog. Nu tänker jag korka upp en flaska.

Och så har jag skavsår också. En megastor skinnläpp som hänger på hälen. Lyckades inte få in det i ovanstående resonemang. Men det upptar dock en stor del av min tankeverksamhet just nu.

Kloka ord av en numera stor man

Har varit i tidningens digitala arkiv och rotat efter gammal info. Hittade både det ena och det andra. Som alltid.

Bland annat hittade jag en text som Aftonbladets nuvarande chefredaktör skrivit. Och den är bra. Han är en sjujäkla journalist, det visste jag redan. Men att han på ett sådant personligt och otypiskt Aftonbladetsätt skrivit ett personporträtt med egna reflekteringar på det här viset, visste jag inte.

De här orden borde nästan bli bevingade. Citat Jan Helin:

”Det är årets första riktiga sommardag – tvärsemot vetenskapens prognoser.
Prognoserna för den här dagen spådde bara mörka moln och kyla.
Det är med vädret som med livet. Man vet aldrig riktigt. Alltså är nuet viktigast.”

Sol ute sol inne sol i hjärta sol i sinne

Var ute på jobblunch i dag. Satt i solen och höll på att smälta bort.
Det var härligt men samtidigt jobbigt. Det var för varmt.

Fast egentligen menar jag det inte. Jag borde inte gnälla över värmen.
Jag borde snarare gnälla över att jag har jeans, varma skor och orakade ben. Det är där det verkliga problemet ligger.

Trött tröttare Matilda

Kan inte förstå hur jag kan vara så trött. De senaste dagarna har jag gått i någon sorts dvala och så fort jag suttit still en liten stund har jag haft stora svårigheter med att hålla mig vaken.
När jag hade ätit lunch i går längtade jag efter att få gå och lägga mig. Benen var tunga som bly och huvudet låg och släpade längs marken.

Halvvägs hem, i bilen, fick jag sådan sömnlust att jag var på vippen att stanna på närmsta rastplats för att slumra till en stund. Såg för mitt inre hur jag somnade vid ratten och körde in i diverse saker. Höll ögonen krampaktigt uppspärrade tills jag svängde in på uppfarten.

Väl hemma tog jag en tidning och la mig på soffan. Somnade inom tio minuter. Ställde dock klockan så jag skulle hinna äta innan träningen började.
När den ringde började jag snooza. Och snooza. Och snooza. Tills klockan var så mycket att jag inte skulle hinna äta innan träningen längre. Bestämde mig då att skita i träningen, vände mig om och somnade igen.

Halv nio vaknade jag igen. Åt två smörgåsar till middag, glodde en sväng på tv och gick och la mig i sängen.
Somnade inom en halvtimme.

Tror ni att jag var pigg i morse? – Självklart inte.
Trots hur många timmars sömn som helst är jag en zombie i dag igen. Hur kan man vara så trött?

Mittemellan gammal och ung

När man är ung tror man att man är bäst. Kanske inte på allt, men på väldigt mycket i alla fall. Man ser sig själv som en unik snöflinga. Man är konstig, annorlunda och inte som alla andra, tror man. Egentligen är verkligheten ganska krass.

När man blir äldre blir man också medveten om det. Det blir som ett uppvaknade.
Man inser att man är precis som alla andra. Lika dålig som alla andra. Faktiskt inser man att man aldrig kommer att bli bäst. På någonting.

Och när man blir ännu äldre är man nöjd med det. Man nöjer sig med att inte vara bäst. Man nöjer sig med att ha en silverfärgad bil, en 1,5-vånings villa i förorten, 2,5 barn, ett halvdant jobb och vänner som man träffar på helgen.

Man är liksom nöjd med det lilla. Tillfreds med att inte vara bäst. Man är vuxen och mogen och ser verklighetens gråtoner. Inget svart-vitt mera.

Jag önskar att jag var i det sista skedet. Att jag var gammal och klok och nöjd med det lilla. Eller att jag forfarande var ung och dum. Vad som helst är bättre än nu.
Att ha varit med om det grymma uppvaknandet utan att ha blivit det minsta nöjd efteråt är inte särskilt tillfredsställande. Inte alls faktiskt.

Jag är värd mer än jag tror

Trots att mina senaste inlägg innehållit extremt mycket gramatiska fel och stavfel är jag tydligen en hejare på att blogga.
Min blogg är nämligen värd 30.347 kr. Hittade testet hos Mille.

Va kul jag skulle få om jag sålde bloggen till någon annan. En stund i alla fall.
Sedan skulle jag dööö av tristess om jag inte fick fortsätta blogga.

Vem är skyldig till en olycka?

Ett och ett halvt år efter olyckan var ärendet uppe i rätten i går.
Känns jobbigt. Känns väldigt orättvist faktiskt. Orättvist att behöva gå igenom en jobbig rättegång för en olycka som man själv inte kunnat förutse, inte kunnat gör något åt.

Ingen av dem, varken pojkvännen eller mopedisten är vinnare i ett sådant här fall. Ingen är skyldig egentligen. Mopedisten lite mer än pojkvännen om jag får säga vad jag tycker. Men jag är partisk.
Men hur kan man anklaga mopedisten för något när han blivit väldigt skadad? Hur kan man låta honom ta skulden när han redan fått betalat för det? Med en del av sitt liv, kan man säga.

Och hur kan man anklaga pojkvännen för det? När han inte över huvud taget såg mopeden. När det var mörkt och mopeden inte hade någon lampa? Hur kan det vara pojkvännens fel?

Jag skulle önska att rätten säger att det var en olycka som ingen kunde göra något åt. Att ingen får skulden. Att båda får full ersättning från försäkringsbolaget.
Men det är en utopi. Något som inte blir verklighet. Det kommer inte att bli så. Och jag bävar för det värsta.

Jag skulle också hugga i vaden

Granntidningen hade en artikel på sin hemsida där det stod att en hund hade tagit ett bett i vaden på en man som joggade förbi.
Helt rätt, säger jag.
Jag skulle också hugga i vaden om jag var kanibal.

Har funderat på det många gånger faktiskt. Vad jag skulle äta först om jag skulle vara tvungen och kommit fram till att vaden måste vara bäst.
Okej, den kan kanske vara lite seg eftersom det finns en del senor och liknande, men tänk er vilken härlig muskel att sätta tänderna i.

En oxfilé är ju en välandvänd muskel (bajsmuskeln för er som inte visste) och då borde vaden, som också är välanvänd, vara riktigt smaskig.
Dessutom får vaden skylla sig själv. Den bjuder ju in till att ta en tugga.

För kort tid som vanligt

Är dödstrött. Körde många massa mil i går. Började alldeles för tidigt för att det skulle vara sunt. Usch.
Annars var det härligt att vara hemhemma. Träffade många trots kort tid. Kan inte säga att jag haft semester direkt, schemat var fullspäckat. Men härligt.

Nu har jag känslan av tomhet. Och saknad efter alla. Precis som vanligt var jag där för kort tid.

Ändrar mina planer helt

Eftersom folk inte direkt köade för att vara med mig en hel dag (tack Mille som åtminstone kommenterade!) så skiter jag i det.
Åker hemhem i stället. Hem till mammy och pappy. Och bor i flickrummet. Härligt!

Det ska bli så skoj. Har inte träffat mina älskade syskonbarn på snart ett halvår. Hoppas att kanske någon kompis inte skulle ha precis hela helgen planerad och kanske ha tid att träffa mig också. Annars är det smällar man får ta när man inte planerar längre än näsan räcker. Det var ju strax efter tio i går som jag bestämde mig för att åka hemhem.

Det tristaste är att jag måste köra bil alla många mil alldeles själv. Skulle jag inte handla på Ikea skulle jag tagit tåget. Men det är bara att bita ihop och se van ut. Trots att jag bara har kasettbandspelare i bilen. Tack och lov funkar radion i alla fall.

Så hejpa! Hörs om några dar.

Shoppa shoppa shooopa

Nu, för cirka en timme sedan blev jag ledig. Långledig. Känns gött. Och behövligt. Hjärnkapaciteten går på sparlåga. Kapaciteten har helt gått åt att tänka på nyheter och planerande.
Börjar jag försöka mig på mer avancerade saker som att prata går det sådär. Tog till exempel två minuter att formulera en enkel mening tidigare i dag. Om... om... om.. ja, alltså, jag menar om... alltså om.... Så höll jag på tills jag tillslut fick säga åt min kollega att jag återkommer när jag tänkt tanken klart. Silly me.

I alla fall har jag bara en enda tanke i huvudet just nu (nyheterna lämnade jag ju på jobbet) och det är shopping.
Jag vill åka till Ikea i helgen och bränna pengar. Köpa den där servisen det aldrig blev sist, köpa lite tavelramar och annat krafs som jag egentligen inte behöver.

Och så vill jag shoppa kläder. Kläder kläder kläder! Klänningar till bröllopen, snygga shorts, nya gympaskor och massor med snygga toppar.
Har dessutom knappt rört den här månadens lön. Har inte köpt en enda pryl denna månaden. Bara bensin till bilen och lunchmat. Vilket betyder att jag har massor med pengar att bränna.

Problemet är att jag inte har någon som kan/vill/har tid/har lust att komma med mig på shoppingtur. Pojkvännen måste jobba (vilken surprise! Not.) och de vänner jag frågat har annat för sig.
Så, är det någon som har lust att spendera lördagen alternativt söndagen i mitt härliga, men ack så dumdristiga sällskap så hojta till. Jag är öppen för förslag.

Pollen och Impuls

Börjar fundera på om jag är pollenallergiker eller något. I typ två eller tre veckors tid har jag nyst tjugo gånger om dagen i snitt. Helt otroligt jobbigt.

I övrigt undrar jag varför H&M:s ”ungdomsavdelning” hette Impuls förut. Fanns det något syfte med det eller var det bara ett klatschigt namn?
Typiska tankar sista dagen som arbetsledare.

Med tårar i ögonvrån

Jag sover oroligt. Vaknar flera gånger på nätterna. Drömmer konstiga drömmar.
I natt var det värst. Jag vaknade med ett ryck vid femtiden. Hade sådan ångest att jag trodde att bröstkorgen skulle sjunka ner genom madrassen.

Det var drömmen. Den handlade om mamma. Hon fanns inte längre.
Det var som om jag hade varit i ett chocktillstånd en lång lång tid, det kan till och med ha varit ett år, för att sedan vakna upp och inse att hon var borta.
När insikten slog mig blev jag helt förkrossad.

I drömmen höll jag ett fotografi av henne tryckt mot bröstet som om jag försökte känna hennes värme. Hennes kärlek.
När jag vaknade var kudden blöt och ögonvrårna fulla med tårar. Älskade mamma.

Nu blommar blommorna

Vet ni vet ni vet! Äppelblommorna blommar. Blev helt paff när jag åkte hem från jobbet i dag. Det var så vackert. Det var så vackert att man tappade andan till och med.

Solen lyste över en hel dal full med äppelblom, klorofyllstinna lövträd som kuliss i bakgrunden och en dramatiskt mörk himmel full av regndroppar.

Vilket fotografi det skulle ha blivit om jag hade haft med mig kameran. En prisvinnare helt klart. Nu får ni bara föreställa er.

Håll tyst jäkla gnällfia!

Jag är en otroligt positiv människa i grund och botten. Faktiskt är jag en jobbigt positiv människa. Så jobbigt positiv att andra typ irriterar sig på mitt jobbigt positiva synsätt.
Hela min livsinställning är därför väldigt enkel. Jag ser sällan problem i sådant som inte är problem, jag grämer mig inte särskilt mycket, jag blir sällan riktigt arg och jag är verkligen inte bitter. (Må förresten döden ta mig om jag blir bitter!)

Men i dag har jag knappt stått ut med mig själv. Jag har varit positiv och glad innerst inne men allt som har kommit ur min mun har varit cyniskt, bittert och nedlåtande.
Jag har gnällt över att "jag minsann får sitta och göra de här tråååkiga tabellerna", att "jag minsann jobbar elva timmarsdagar", att "jag minsann ska jobba på fyra olika tjänster på samma gång", att "jag minsann har mycket att göra".

Till slut ledsnade till och med jag själv på mig själv. När jag hörde mig gnälla över tabellen för sjunde gången bet jag mig i tungan. Håll käften gnällfia, hade jag lust att ropa till mig själv.
I morgon tänker jag vara tyst. Hela dagen.

Ibland är jag Den Duktiga Flickan

När jag förra helgen var på middag med fyra av mina kollegor började vi prata stress, utbrändhet och fenomenet Duktig Flicka.
För ett tag sedan var jag på en föreläsning om just detta och blev märkbart berörd. Jag är Den Duktiga Flickan. Tar på mig för mycket. Jobbar för mycket. Har för höga krav på mig själv. Och mår dåligt om jag inte uppfyller alla krav som jag själv ställer på mig själv.

T tog fram en bok som heter just Diagnos: Duktig. På framsidan finns en bild på en bettskena. Av oss fem runt bordet hade fyra en bettskena. Alla kände sig som den duktiga flickan och kunde bocka av flera punkter när vi kom till stressymtom. Skrämmande!

Jag lånade boken av T och trots att jag bara har börjat läsa den slås jag av insikt. De skriver om mig. De skriver att om inte jag tar och lugnar ner mig kommer inte bara magkatarr, bettskena, spänningshuvudvärk och magsår att vara symtom. Panikångest, extrem trötthet och depression finns runt hörnet.

Och grejen är att jag egentligen redan vet det här. Jag har vetat det i minst ett års tid. För er som minns har jag också skrivit det här. Ångestattacker, känslan av att ingen bryr sig - inte minst jag själv - och trötthet hela tiden.

Problemet är bara att jag inte vet hur jag ska ta mig ur det. Jag försöker skita i att ha hemmet perfekt. Men allt annat, alla andra osynliga krav som jag och omvärlden ger mig kan jag inte värja mig emot.
Jag kan inte låta bli att påverkas av andras hurtighet. Att de orkar träna och hålla sig i form. Jag kan inte låta bli att känna skuld då jag äter snabbmat för att jag inte orkar laga mat eller när jag inte handlar ekologiskt.
Eller när jag inte är världens bästa flickvän. Eller inte har snygga kläder. Eller har ett fint hem. Eller ..... pust. Jag kan fortsätta i evigheter.

Men faktum är att INGEN lever upp till de där kraven. Man kan inte göra karriär samtidigt som man bakar allt sitt bröd, sköter större delen av hemmet, handlar miljömedvetet, är väldens bästa sexpartner, har huuur mycket tid som helst med vännerna, har en stimulerande hobby och ett hem som skulle platsa i vilket inredningsmagasin som helst.
Ekvationen går inte ihop. Ändå är det det många strävar efter att uppnå. I stället uppnår man ett platt fall.

I boken beskrev de situtationen ganska bra:
"Det finns ingen hejd på vilka krav duktiga flickor känner i dag. Först och främt kravet på en lyckad karriär. Utöver det försöker de förtvivlat se ut som modellerna i Damernas Värld. De läser Elle ála carte och drömmer om timjanstekar och martinis i coola glas medan orken bara räcker till spagetti med tomatsås. De prenumerar på Sköna hem och skriver långa listor på allt som ska åtgärdas hemma, där tar energin slut men drömmarna och kraven finns fortfarande kvar.
Att komma hem efter en stimulerande arbetsvecka till ett vackert hem, sätta en deg och svida om inför helgens övningar med vännerna är ett minimum för många av dessa unga kvinnor. Så ser deras bild av livet ut - förmedlat av månadsmagasin, reklamkampanjer och Hollywoodfilmer.
I verkligheten kämpar de flesta med sin karriär och kommer vid arbetsdagens slut hem till en ganska stökig bostad där veckans smutstvätt svämmar över i tvättkorgen, sängen är obäddad och köksbordet smuligt. Kylskåpet är tomt och kroppen vill bara lägga sig under en filt på soffan".

Jag tror bestämt att författarna känner mig.

Jag borde ha varit kille

Vore det inte för mina långa ögonfransar och det jag saknar mellan benen skulle jag mycket väl kunna vara kille. I alla fall om de där förutfattade meningarna om kvinnligt och manligt stämde.

Till exempel älskar jag tekniska prylar. Jag har alltid glott i reklamblad från diverse elkedjor, alltid varit den som kunnat programera in videon, alltid den som överlag dreglat mest över tekniska prylar.
(För att förtydliga: Jag köper dock sällan de tekniska prylarna, där tar mitt kvinnliga(?) förnuft över och säger åt mig att jag inte behöver dem. Och det gör jag ju inte heller!)

Också är jag den som gapar mest när jag är involverad i någon form av sport eller spel och har en jobbig vinnarskalle. Så var jag stökig och bråkig i skolan och lekte med bilbanor som liten grabb. Eller ja, just ja... som liten tjej menar jag.

Just nu skulle jag dessutom kunna misstas för en kille. Sitter och runkar (inte bokstavligt talat!) till min nya mobil, dricker öl, käkar ölkorv och ska snart glo på hockey. Och så har jag just pruttat.
Ha! Jag är en man!

Hoppsan hejsan, en ny mobil!

Nya frillan ála Photobooth

Och så bytte jag huvud

Bytte huvud i dag. Dock inte blogghuvud som jag skrev om i går. Orkar inte sätta mig med det nu.
Bytte huvud på mig själv i stället. Med andra ord: Jag var till frisören.
Bara hälften av håret kvar nu, urtunnat och uppklippt men fortfarande med samma längder fram. Gött! Färgade det mörkt igen också.

Förändring är ta mig tusan härligt!

Risken finns att jag byter huvud igen

Hanna Wernings snygga mönster må vara hur fina som helst i blogghuvudet. De ryker inom en snar framtid.
Och med stor sannorlikhet är det någon av bilderna som jag fotade i helgen som hamnar där i stället. Blev nämligen helt kär när jag just laddade in dem på datorn.

Det finns en anledning till att min favoritblomma är tulpan.
Damn, vad de är snygga!

Skjuter upp det så länge jag kan

Jag hade en enda mission i kväll: Fylla i deklarationspapprena.
Det är inte särskilt jobbigt. Ska räkna ut reseavdraget och kolla att studielåneskulden har dragits av rätt och att inkomsterna stämmer med lönebeskedet.
Beräknad tid: cirka en halvtimme.

Trots detta drar jag mig för att göra det. Sätter mig här, glor runt på bloggar. Rensar kattlådan. Går in på H&M och beställer två klänningar. Till bröllopen. Tror dock inte att jag kommer att ha någon av dem på något bröllop.

Så går jag efter en påse ostbågar. Mumsar i mig flera stycken bågar. Gosar lite med katten som ligger utslagen på vardagsrumsgolvet. Slår på tv:n. Plockar i diskmaskinen.
Och går runt i lägenheten. Jag har verkligen inget vettigt att göra. Är till och med rastlös. Men trots det sätter jag mig inte med deklarationen.
Varför fungerar jag helt irrationellt?

Sprit, hav och buggkurs

Solen skiner fortfarande. Det är härligt. Var ute och fotade lite till i helgen. Blommor som vanligt såklart, vad annars?
Äppelblommorna har dessutom börjat knoppa. Väntar med spänning på att hela dalar ska fyllas med blommor. Blir helt lycklig inombords när det händer.

Helgen blev ganska blöt. I dubbel bemärkelse. Sprit och vin på festen och en båttur dagen efter. Fick ytterligare lite linneränder. Härligt! Igen.

Och så var jag på den andra buggkursen i går. Hade glömt typ allt, men kom in i det ganska snabbt igen. Nu kan jag nästan dansa bugg. På riktigt.
Pojkvännen började tjata på att vi skulle gå ut och dansa en massa i sommar när de har bryggdans i hamnen. Ha!
Ja, jag vet inte hur långt jag ska låta hans galenskap sträcka sig. Börjar det inte räcka snart?!

Men det här var glädjande

Gårdagen var dock inte bara ledsam. Träffade ju den här lilla krabaten för första gången. Låg som en liten hiphopare och sov i vagnen. Så söt.

I hate goodbyes

Kvällen i går var så härlig. Det var så himla skönt och roligt att träffa mina arbetskamrater utanför jobbet. Jag gillar dem ju verkligen. Jättemycket.

Anledningen att vi träffades var dock inte lika trevlig. J ska lämna tidningen och flytta härifrån. Och det känns så sorgligt. Hon var ju en av dem som jag faktiskt umgicks mest med, även om det inte var sååå himla mycket.
Men vi var och tränade ihop och käkade så ofta vi kunde lunch ihop. Inget mer sånt nu. Kommer att sakna henne.

Orsaken till kalaset i dag är heller inte rolig. Nu ska vi avtacka M som också lämnar tidningen och flyttar härifrån. M, som har lärt mig i stort sett allt jag behöver veta för att jobba som journalist här. All onödig info plus alla tidningens skrivregler och annat matnyttigt.

Han har dessutom varit "bänkgranne" och alltid gjort mig så glad. Hans humor är helt otroligt rolig. Torr och härlig med smasher precis där de ska sitta.
Fan, vad det är tråkigt att tvingas säga hejdå.

Ingen rast, ingen vila, ingen ro

Är hemma och vänder. Ska iväg på kalas i kväll. Den här helgen igen.
En halvtimme hemma verkar numera var min standardmelodi. Tränar jag inte så fikar jag eller jobbar över. Eller för den delen - går på kalas.

I morgon blir det typ samma sak. Sovmorgon, frukost, läsa tidningen, duscha och iväg på kalas igen. Då blir det värre kalas. Jag tänker inte vara nykter i alla fall.

Och på söndag lär jag väl knappt vakna innan klättrarna ringer och ska ha mig med ut i skogen. Får väl bunkra med en 1,5-liters vatten så vätskebalansen åtminstone håller sig i schack (skack, schach... hur nu det stavas. Och jag ska vara journalist!)

Har en svag känsla av att jag inte alls kommer att vara utvilad på måndag. Den här helgen verkar ju inte bli någon lugn stillsam sak. Men vet ni? Det gör inget. Jag älskar action!

På jakt efter något att ha på mig

En kombination av dessa skulle bli min drömklänning. Den svarta med tyll är favoriten, men den finns bara i svart...

Är bjuden på flera bröllop i sommar och börjar redan få ångest över det. Flera bröllop betyder nämligen flera snygga klänningar. Jag som i typ hela mitt liv bara har ägt tre-fyra stycken.

Men jag har en dröm om hur en klänning ska se ut. Den ska vara så där romantisk som i alla romantiska komedier, ni vet när tjejen snurrar och klänningen åker ut så där luftigt och fint. Lite 20-tal ni vet. Samtidigt som den är tuff, lite modern och gärna har ett hårt uttryck. Och volanger kan den få ha, med tyll. Eller så kan det vara en puff nedtill.

Och så får den inte vara svart eller vit, eller svart-vit. Och inte gul.
Jag skulle vilja ha den i ett häftigt, snyggt mönster som inte känns alldeles för mycket 1970-tal och heller inte för tråkigt och lamt. Gärna får det vara en liten aning rosa i mönstret också så jag kan ha mina snygga rosa skor till. Men blir det för mycket rosa vill jag inte ha den.

Och så får den gärna vara med tunna axelband. Kanske helt axelbandslös. Eller kanske med ärm, om den är snygg. Inte ha en fyrkanting urringning eftersom jag inte passar i det.
Och längden på klänningen får antingen vara strax ovanför knäna eller kanske just nedanför knäna.

Och så är tyget viktig. Antingen silkigt och mjukt som flyger lätt, eller hårt och stelt som en korsett. Trikå eller linnetyg gör sig inte besvär. Det känns antingen för nedklätt eller för tantigt.

Hur som helst så går det inte att hitta en klänning som uppfyller åtminstone merparten av mina krav. I butikerna här hittar jag ingenting alls och på nätet hittar jag bara dem som har alldeles för många fel. Och hittar jag en med nästan alla rätt så finns den bara i svart.

Pust, jag blir alldeles slut. Måste man verkligen ha klänning på bröllop?

Utan mat försmäktar jag på denna ö

Har vrålont i magen. Men det är inte magsåret som värker. Det är hunger.
Var ju tvungen att svälta mig själv innan doktorsbesöket i dag. Magen skulle vara helt tom, inget fick komma i den på tio timmar för att ultraljudet skulle visa så bra som möjligt.

Men jag hade ingen gallsten. Doktorn hittade inte något konstigt alls, sa han.
Jag såg däremot en massa konstiga saker. Något som rörde sig bland annat. Vet inte riktigt vad det var, med det pulserade och grejade. Är lite skraj efter gårdagens avsnitt av House där de drog ut en sju meter lång bandmask ur magen på en tjej. Hoppas det inte var en sådan.

Efter besöket i dag återstår bara ett problem. Vad tusan är det som värker i magen? Ingen gallsten och magsåret behandlat. Börjar få nog av den här skiten nu.

Som ett mopeddäck

Sitter just nu och svullar i mig tårta på jobbet. I morgon ska jag göra samma sak. Det är förjävligt gjort av mina kära arbetskamrater att bjuda på tårta hela tiden.
Jag har nämligen märkt att mina sju extrakilo inte fördelat sig fint och jämt över kroppen. Snarare väldigt ojämt över magen.

Satt som en påse nötter i lördags och tittade av en outgrundlig anledning nedåt. Det skulle jag aldrig ha gjort.
Det tajta vita linnet var inte särskilt smickrande, kan man säga. Mellan byxlinningen och ... ja brösten fanns det nämligen något nytt.

”En bilring!” utbrast jag förskräckt. Pojkvännen kontrade med ”Nja, en cykelslang i alla fall”.
Så säger K: ”Nej, den är för stor för att vara en cykelslang. Det är ett mopeddäck”.

Tack för den. Nu ska jag sluta äta tårta.

Kan ni gå i takt till musiken?

Ja, vad ska man säga? Nu är det gjort. Första kursen bugg någonsin i hela mitt liv är avklarad.
I början skämdes jag som en hund när man i ring traskade runt i lokalen. Gå i takt är inte så särskilt svårt. Man känner sig mest dum. Och som en lantis som går på buggkurs...

Sen var det dags för grundsteg, följ- och förteknik och handhållning. Och det gick ganska bra måste jag säga. Damen som höll i kursen frågade om jag hade buggat förut. Haha! Det ni!
Sen lärde vi oss någon form av sväng och sen en snurr sedan var kursen slut.

Och nu känns det som om jag kan det här. Det känns som om jag inte behöver gå på de andra kurserna. Inte gå på några fler kurser alls faktiskt. Någonsin.
Tror ni pojkvännen går med på det?

Ska på buggkurs i kväll

Som bilderna visar så var helgen helt ljuvlig. Provkörde nya båten i två dagar. Körde omkring och njöt av solen i fem timmar sammanlagt. Har en liten lätt röd ton på näsan som bevis.

Och på lördagskvällen hann jag med inte mindre än två inflyttningsfester. Båda var helt sköna. På den första var det mumsig buffé och en massa prat med nya människor. Det var otroligt roligt.
På den andra festen blev det dans för hela slanten. Skrattade så jag fick ont i magen åt vissa moves.

I dag ska jag själv försöka mig på några moves. I ett svagt, mycket svagt, ögonblick lovade jag pojkvännen att jag skulle komma med på hans nya nöje: Att dansa bugg.
Jag lovade att gå på kurs fyra gånger för att se om det skulle vara något. Men jag är skeptisk redan från början.

Jag är nämligen ett fan av den gamla (nya) devisen: Ska man dansa ska man göra det själv. Inte med någon annan som ska försöka styra en dit man inte vill.
Vi får se hur det går.

Ljuvliga härliga helg - ta inte slut

Och för vetenskapens skull

På begäran lägger jag upp två bilder på det korta håret också, det jag har nu. Bilderna är visserligen inte så tydliga, men ni får en liten bild av frisyren i alla fall.


Så: Kort eller långt?

Det går faktiskt undan

Rensade kameran på bilder häromdagen. Den har legat på bygget sedan mitten av januari, därav alla mina dåliga mobilkamerabilder.
I alla fall gjorde jag en rolig upptäckt. Det händer saker på bygget. Det händer saker ganska snabbt till och med.


Här ligger taket och har just blivit målat. Det var inte så jättelänge sedan jag tog den här bilden. I dag är allt tak uppe och målat två gånger.


Och här är väggen till bastun och badrummet. I dag är den uppmurad på vissa ställen och uppspikad på andra. Och väggen är klädd i panel. Som är målad två gånger. Det är en sådan otrolig skillnad.

Fortsätter det så här snabbt kanske vi kan komma in redan till hösten. Om vi struntar i trivialiteter som vatten och värme vill säga.

Nästan som att ha vattenkoppor

Min allra första semester. Någonsin. Året var 2003 och jag var 22 år.
En blåsa, två blåsor, 40 graders feber, akuten, tre blåsor, diagnos ställd: Vattenkoppor. Och på bara några timmar hade kopporna mångdubblats. 50 stycken i ansiktet. 100 på magen.

En dag senare. 500 på magen. 500 på ryggen. 150 i ansiktet. 50 runt öronen. Två på benen. Frustration.
Nätterna igenom satt jag med en söndertvättad t-shirt och strök och gnuggade längs min sargade blåsfulla kropp.

Får ont i magen bara jag tänker på hur fruktansvärt det var. Jag har många gånger tackat gud för att jag hade så hög feber att jag den största tiden låg och sov. Skulle ha blivit galen annars, blivit inspärrad med tvångströja.

I natt hade jag samma fruktansvärda känsla igen. Vaknade vid fem av att det kliade och kliade och kliade. Satt och gned täcket mot mina sargade händer och fötter för att stilla det fruktansvärda.
Valborg var som sagt mysigt, men i dag förbannar jag att jag satt ute till tolv och blev myggbiten.
Jag är helt täckt med myggbett. Som kliar. Fruktansvärt mycket.

Låt mig presentera: Mig själv

Jag hade inte tänkt publicera några bilder på mig själv på bloggen. Aldrig någonsin. (Vilket jag i och för sig spräckte med den här bilden där jag är helt oigenkännlig.) Det kändes liksom bättre att vara helt anonym på alla plan.

Men nu kan jag inte hålla mig. Hittade en mängd gamla bilder på mig själv i långt hår och bara måste dela med mig av dem. Titta! Långt hår! Damn, I look good! =)
Jag minns inte att mitt hår var så där snyggt. Och så snyggt i alla olika färger också, till och med uppsatt. Vill ha det tillbaka!

Så, ni som känner mig... ska jag spara igen? Eller är det snyggare med page?

Ännu ett bra skäl att äta pizza

Jag och P på jobbet är de som i tid och otid käkar pizza till lunch. Varenda gång vi kommer gående med våra kartonger får vi gliringar, onda blickar och nedvärderande kommentarer.

Egentligen bygger allt på alla andras avundsjuka. De vill också äta pizza lika ofta som oss. De vill inte äta sina frön, hälsosamma sallader och GI-mackor egentligen. Helst av allt vill de precis som vi svulla i sig pizza.

Jag har dock bra argument för mitt beteende. Jag har för snabb ämnesomsättning och magen behöver ha något fett att arbeta med. Då blir den inte tom lika snabbt.
Och så går jag inte ens upp ett gram mer i vikt om jag käkar pizza i stället för sallad. Dessutom är det ju himmelskt gott. Så varför inte pizza?!

Hittade nu ytterligare ett skitbra argument. Risken att få cancer minskar! Vem kan säga emot ett sådant argument?

Eld, korv och konstiga drömmar

Brasan i går. Eld är vackert!

Så är man ledig i dag. Arbetardagen då alla vi arbetare borde gå ut och protestera. Mot vad som helst egentligen. Dåliga löner, ojämställt samhälle, miljöförstöring, kärnkraft, behån eller något annat som skulle kunna irritera folk.

Önskar ibland att jag var med på den tiden då man på riktigt demonstrerade i första majtåg med röda fanor flaggande i vinden. Då tyckte folk en massa saker i alla fall. I dag orkar ingen bry sig.

Gårdagen blev i alla fall så mysig som väntat. Käkade färskpotatis och sill på altanen hemma hos några vänner. Hade man blundat hade man lätt kunnat tro att det var midsommar. Det var bara de kala träden som avslöjade att det bara var valborg. Solen, sillen, vinet och allt annat var midsommar.

Eldade en lite brasa också. Den stora brasan vi egentligen skulle elda tog sig inte då det inte blåste något alls. Fick i stället släpa ris från skogen så vi kunde få varma korvar på kvällen. Satt där och njöt av strålningsvärmen till midnatt. Mysigt.

Drömde om eld sen hela natten. Vännernas hus brann upp eller ned, beroende på hur man ser det. Men ingen var ledsen för det. I stället flyttade de in till vår lilla lägenhet och alla fyra kröp vi ned i vår dubbelsäng. Som om det vore det mest naturliga i världen. Drömmar slutar aldrig att förvåna.