Vi drack en massa vin. Vitt förstås, hade fortfarande inte lärt mig att dricka rött igen efter det där körsbärsvinet som jag drack och spydde när jag var 17. Vi åt Sips, som det stod på de åländska chipspåsarna, och skrattade åt korvapuusteja som det stod på kanelbullepaketen. Åt Ålandsspecialost på skivor med Specialfranska och lagade fisk med tomat och vitlök i den livsfarliga gasugnen. Och åt toast. Herregud vad vi åt toast.
Kissade på utedasset tillsammans och tittade på de fuktskadade planscherna med gamla Viking Line-färjor som en gång fört ålänningar väster- och österut. Prinsessan och Baronessan. Satt på trappräcket och trillade ner i buskarna bakom. Delade en cigg med en som man gillade. Rodde ut i den gamla ekan och höll på att inte komma in igen. Picknickade. Rökte. Drack vin. Var 19 och 20 år gammal och hade inte en aning om att jag skulle vara kvar här i dag, 15 år senare.
I måndags såg jag huset igen för första gången på många år. Vågade mig inte ända fram eftersom jag i så fall skulle behövt gå över granntomterna. Men det stod där, gult med bruna knutar och vittnade om den tid som inte längre finns. Om minnen som är så bleknade att de nästan bara blivit schabloner, ni vet så där overkliga men som man ändå minns eftersom man har pratat om dem så många gånger.
Åland, vad gjorde du med mig? Du trollband mig och höll mig kvar. Då för många år sedan och nu i dag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar