Jag är ingen, för jag har ingen hobby

Människor har ju ett behov av att kategorisera andra människor. Sätta in i fack, placera och liksom paketera för att de ska bli mer lättbegripliga.
Ofta handlar kategoriseringen om vad man arbetar med. På en fest med främlingar kommer ganska snart frågan ”och vad jobbar du med då?” Och därifrån bildar man stommen om vem den andre personen är.

Vill man lära känna personen ytterligare kan man dra in härkomst. ”Jaha, du är från Norrland”, säger man och har redan skapat en bild av att den här personen är lugn, gillar naturen, ganska kreativ och kanske kanske har lite alkoholproblem.
Och så vet man plötsligt att Pelle är sjukskötare och från Norrland. Man har definierat honom, placerat honom i ett fack och liksom bildat en uppfattning om vem han är.

När man sedan vet det där ytliga om sina medmänniskor går man in på djupare plan. Lära känna-stadiet. Det är här godbitarna kommer in. Det är här man får reda på hur personen egentligen är. Det är här man pratar intressen.
Och det är här allt faller när det kommer till mig.

För några veckor sedan fick jag frågan ”men vem är du då, förutom svensk och journalist?” Och jag blev stum. Nästan ställd. Ja, vem är jag? Jag är inget inbitet fotbollsfan som hejar på lag i varje tänkbar liga. Jag är inte pysslig och har tummen mitt i handen när det kommer till allt slags handarbete. Jag är inte överdrivet intresserad av mode och kläder, jag är inte överdrivet intresserad av film, inte överdrivet intresserad av böcker. Inte av matlagning, tv-serier, konst, inredning eller musik. Inte överdrivet intresserad av något egentligen.

Jag är bara lite lagom intresserad av allt. Och jag har definitivt ingenting som kan kallas hobby.
Så den som ställde frågan fick gå hem med oförrättat ärende och konstatera att jag kanske inte är mer än en svensk journalist.

Publicerad i Ålandstidningen.