Nedläggningshotad är ett långt ord

"Jonä.. blogg. Jag hade en förut men har det inte längre... Slutade med den, lade ned den liksom. Sånt håller inte jag på med längre.
Adress? Nej nej, någon adress till bloggen har jag inte, kommer inte ihåg sörru. Den är väl raderad nu.
Leta efter den? Ingen idé sörru, du hittar den aldrig. För någon blogg det har jag inte. Inte alls."

Jag ljög. Jag erkänner. Ljög rakt i fejan. Och det värsta är att jag är nöjd nu. Känner mig faktiskt inte det minsta ledsen eller ångerfull. Till och med är jag lite stolt över att skriva på bloggen att jag har ljugit om den. Mallig liksom.

Skulle nämligen aldrig aldrig aldrig erkänna för henne att jag har en blogg. Skulle inte för allt smör i Småland låta henne läsa.
Jag menar, vem vill att ens svärmor läser ens blogg?

Må året bli bättre än så här

”Denna dagen ett liv”. Så brukar man säga om nyårsdagen. Usch, fy, tvi och ve i så fall. Jag vill inte att resten av året ska bli som i går.

I så fall skulle jag hela året gå i morgonrock, ha jordens sämsta andedräkt, ha så grumliga ögon att jag knappt kan kolla på tv, lukta svett, ha knullrufs i håret utan att ha knullat, äta mig fet på chips och godis, inte lämna lägenheten, ha ångest och i största allmänhet må kass.

Blir det här året så kan jag lika gärna gå och dö. Nu på en gång.

I dag är för övrigt första dagen på jobbet igen. Pust. Försov mig också, kom en kvart försent. Hittills har jag druckit två koppar kaffe och ska just gå efter min tredje. Det enda sättet att hålla mig vaken.

Hoppas inte att första arbetsdagen på året också är vägledande för resten av året. Då kan jag verkligen gå och dö.

Gudrun är hemma igen!

Dom ringde, hade hittat henne omkring 1 km härifrån. Hämtade just hem henne.
Hur ska jag få henne att stanna hemma nu då?

Utlovade lussekatter

Lovade ju att berätta hur lussebullarna blev, men kom på att en bild säger mer än tusen ord.

Och ja, det ÄR saffran i. Massor med saffran.

Äh, skit i det här året

Precis som alla andra (jag vet, så jävla oorginell är jag) tänkte jag sammanfatta 2007. Men när jag började gick det inte så bra.
Det har ju inte hänt något det här året. Varken roligt eller dåligt. I fjol hade jag hur mycket som helst att skriva. Glädjande saker.

2007 har i stället varit livskrisens år. Och jobbandets. Tittar jag tillbaka på året kan jag bara se att jag funderat sönder min lediga tillvaro och resten av tiden har jag jobbat jobbat jobbat och jobbat. Blev ju arbetsledare i somras och sen dess har jag inte skrivit ett enda inspirerande blogginlägg. Arbetet har sugit musten ur mig. Vilket minnesvärt år va?

Äsch, tänkte i alla fall bjuda på lite roliga tillbakablickar. Håll till godo:

Årets irritationsmoment: Annica Dahlström. Den idiotiska forskaren som hävdar att män inte bör vara pappalediga eftersom det skadar barnet, att kvinnor med stora bröst är sämre på matte och att kvinnor är skapade för att städa. Blir förbannad bara jag tänker på henne.
Årets mest spännande: Mitt bråk på jobbet. En man jag intervjuat hotade med att stämma mig för förtal och gud vet vad. Riktigt uppfriskande faktiskt.

Årets äckligaste: Jag själv.
Årets mest uttjatade: Min mage som mitt i allt började existera. Och träningen som skulle få bort den.
Årets utmaning: Jobbet som arbetsledare.

Årets roligaste: Skrattade så jag låg dubbelvikt då det här hände. Minns du T?
Årets sammanfattning: Den här beskrivningen sammanfattar det här året klockrent. Sova och dricka vin, mitt 2007.

När magsjukan kom till byn

Ja, jag kan väl konstatera att julen inte riktigt blev som den var tänkt. Heh.
Natten mellan lördagen och söndagen kräktes min kusin. På söndagen blev min moster magsjuk. På julafton var det dags för pappa.

På juldagen däckade jag och mamma. På annandagen båda mina systrar, min pojkvän och mormor. I torsdags min ena systers man och min andra systers sambo. I går fick min ena syster om skiten och började kräkas igen.
Juldagen flydde alla fältet för att magsjukan inte skulle sprida sig. Vilken ironi nu i efterhand, det funkade inte riktigt.

Julmaten som alla slitit med har hamnat i soporna. Lite åts upp på julafton men resten ville ingen ha. Och stackars mormor som lagade en stor gryta med ris ála Malta, min favorit, som ingen ens smakade på.

Hann i alla fall njuta av julafton. Och träffade mina vänner en kortis på torsdagen. Alltid något.

Har rejält stora förväntningar på nyår nu. Det bara måste bli bättre än julen.
Må magsjukan döden dö. Och aldrig mer komma tillbaka.

And off we go again

Då så. Bara julen kvar nu. Allt annat är gjort: Fisken rökt, köttet i ordning och klapparna inslagna. Redo att åka hem-hem för att fira jul med troligtvis de sjutton bästa personerna i världen. Eller de sexton i alla fall, en har jag ju hittills inte träffat. Eller femton... erhm, host harkel. =) Också saknas ju en del av de bästa också.

Hur som helst skulle jag bara säga god jul. Så GOD JUL!


Och grattis till söta Å med M som fått en liten liten tjej i dag. Äntligen!

Ninanninna ... Dagens boktips

Ja, vad annat kan jag säga än: LÄS DEN!
Både pojkvännen och jag skrattade så att tårarna kom när vi läste den här boken under semestern. Hon är helt enkelt Den bästa med stort D på att formulera sig på bra och roliga sätt.

Skulle egentligen kunna välja huuuur många smakprov ur boken som helst men väljer i stället att slå upp den på måfå och bjuda på det som står:

Jag kommer på mig själv med att raka bikinilinjen för att jag ska på babysim. Vad är det med mig? Jag brukar aldrig raka bikinilinjen. Vem är det jag vill imponera på? Som om T skulle bry sig. Han har nog sett värre saker i dom där regionerna.
...
Väl på plats visar det sig vara ett riktigt lyckokast att jag rakade mig, för badfröken säger att om man har långt hår måste man ha det i tofs och det är ändå mer smärtsamt än rakning.

Briljant kvinna, hon där Annika Lantz. Läs också hennes blogg. Smart humor som jag älskar.
Ps. Nu är jag väl förtjänt av en plats i hennes fanclub?

Vägarna är minst sagt outgrundliga

Tittade på skoj på senaste månadens bloggstatistik och konstaterade att folk hittar hit på alla möjliga olika vis. En stor del via kära älskade google.
Sökorden var, ja vad kan man säga... varierande:

Vad heter jag längtar efter dig på tyska? - Kartoffeln, alles klar?
Toppmatad diskmaskin - Finns det sådana? Gud så opraktiskt.
Skinnkjol - Aldrig haft någon.
Perfekt kropp - Se ovan.
Kermit dammsugare - Åh! En sån vill jag också ha!
Jag knullar med min systerson - Sluta genast läsa min blogg!
Bli författare, plan ett år - Lycka till!
Förbannat trött på sin pojkvän, det kröp i varenda nerv, ut, ut, ut - Helt klart den längsta sökfrasen. Grattis.
Städa hela tiden - Nej, då har du hittat fel blogg.
Bajs - Håller med.

Det här blir en jättebra dag

Ett grinigt mejl, ett grinigt telefonsamtal. Klockan är bara halv tio.
Jag känner på mig att den här dagen kommer att bli lysande. Jättebra. Superduperbra. Världsbäst. Eller kanske inte.

Det enda som är lite glädjande är väl att vi får julbord till lunch.

Här får man svar på tal

Jag: ”Dumma dator! Varför blir det dubbla mellanslag när jag bara slår en gång på tangenten?”
J: ”Parkinsons light.”

Kommentarer överflödiga. Hahahahaha!

Min katt gillar mig inte

Gudrun är borta. Igen.
Två veckor har hon varit borta nu. Stack när vi var på semester. Stackars grannen som var kattvakt var helt förstörd. Jag tröstade henne med att Gudrun nog hade stuckit iväg oavsett.

Hon gillar mig nog inte. Vill inte bo hos oss. Elaka feta hankatter skrämmer iväg henne och torktumlaren för sånt liv att hon knappt vågar röra sig i lägenheten. Har nästan rivit sönder altandörren för att undkomma hemska hemska lägenheten.

Men det spelar ingen roll. JAG SAKNAR HENNE! Snälla katt, kom tillbaka.

Blåögd och lurad

Jag är blåögd och enormt godtrogen, men den senaste tiden har det inte känns särskilt bra.
Det känns nämligen hela tiden som om alla försöker lura mig. På alla sätt och vis.

Kanske jag börjar bli cynisk.

Började grina

I morse på radion: Akustisk gitarr, mjuk röst och den här låten.
Så klart att jag började grina.

Linlugg utan sotlugg

Sitter fortfarande på jobbet. I morse lussade ena avdelningen för resten av huset. Var mysigt och trevligt tills jag alldeles nyligen skulle äta lussebullarna som det bjöds på.
DET VAR INGEN SAFFRAN I!

Alltså, gillar eller tål man inte saffran äter man pepparkakor. Basta.
Men de politiskt korrekta mesarna som jobbar här har köpt in lussebullar utan saffran ”så att alla kan äta”.

Lussebullar utan saffran är som Ler utan Långhalm. Som Tommy utan Annika. Som Linlugg utan Sotlugg. Som Piff utan Puff. Som Bull utan Bill. Som Halvan utan Helan.
Ja, ni förstår poängen.

Jag är Dödens ängel

Så här på luciamorgonen sitter vi på redaktionen och pratar död. Thore Skogmans död.
Jag deklarerade stolt att jag skakat hand med honom.

P var mäkta imponerad:
– Oj, oj. Var ska det här sluta? Du har skakat hand med Thore Skogman och brutit arm med Svullo. Nu är båda döda. Kan du röra någon utan att skada dem?

Sen ångrade han sig och tyckte att jag var ett alldeles utmärkt vapen, Dödens ängel, som kunde skickas fram till personer som var mindre önskvärda. Som George W Bush. Och Lasse Berghagen.

Jag har redan skakat hand med Lasse Berghagen.
Shit!

Nu jäklar ska håret färgas

Sa jag förresten att jag bokade klipptid i dag?

Nej Matilda, alla är inte söta

När vi var nere i Egypten hände något konstigt. Nästan övernaturligt konstigt. Kanske rent av ett himmelskt mirakel.
Jag tyckte alla barn var söta.

Alla. Barn. Söta. Nej, den meningen har inte jag ens tänkt förut.

När jag låg på stranden och såg lilla killen med bilbadbyxor smälte hjärtat. Lilla tjejen med prickiga bikinitrosor. Lilla killen som jagade stackars storken längs hela den 700 meter långa stranden. Lilla tjejen med jordens största ögon. Lilla tjejen med hål i öronen. Lilla kille som flinade så fort han fick syn på mig. Ja alla, alla var söta.

Frågade pojkvännen om han trodde att den biologiska klockan hade börjat klämta. Han betvivlade det.
Själv tror jag att jag börjar bli gammal, med allt vad det innebär.

Fick det bekräftat senare också. När jag just hade klivit ur duschen hittade jag beviset:

Ett grått hårstrå! Nu dör jag.

Lite solbränd och mycket utvilad

Jag skulle kunna berätta om hur många öl jag drack på stranden (10).
Hur många soltimmar som smekte min kropp (typ 40).
Hur många kamelryggar jag satt på (0, men en dromedarrygg).
Hur många goda måltider jag åt (14).
Hur många honungsmeloner jag slaskade i mig till frukost (4).
Hur många pyramider jag såg (0).
Hur många souvenirer jag köpte (2).
Hur många gånger jag hörde "Was kostet die shue?" (1.000).
Hur många gånger jag var på Jeepsafari i öknen (1, och det räckte gott och väl).
Hur många böcker jag läste på stranden (3).
Hur många äkta beduinbyar jag var i (0, men i en som sa sig vara äkta).
Hur många gånger jag tänkte på jobbet (0).
Hur många gånger jag tänkte över huvud taget (0).

Men jag gör inte det. Sammanfattar hela resan i stället med den här beskrivningen och den här bilden.


Och det mest ironiska är att första gången jag lägger ut en bild på mig själv på bloggen är det den här bilden.

Honey, I'm home!