Jag hoppade. Utan fallskärm.

Julen, ett himla flackande överallt och skolarbete har gjort att jag inte ens har tagit mig tid att förklara. Att berätta om det där stora beslutet som jag själv inte ens förstår att jag fattade.

Det började egentligen redan i november när min chef ringde och frågade om jag skulle vara tjänstledig ett halvår till. Jag svarade att jag inte visste, att jag inte kunde bestämma mig och att jag heller inte ens visste om jag skulle komma in på b-kursen ännu. Han sa: Men jag behöver veta nu och föreslog pang bom att jag därmed är tjänstledig för studier i ett halvår till. Jag nickade okej. 

Så var allt frid och fröjd tills antagningsbeskedet kom i december. Så attraktiv kurs, så många som läser på ett program och vill ha den som valbar kurs vilket leder till: Elva platser kvar för de som läser den fristående. Idag är vi fyrtio.

Antagningen går enbart endast på antalet högskolepoäng man har sedan tidigare och jag som har folkhögskola och arbetserfarenhet i bagaget står därmed på noll (precis som vid alla antagningar till det svenska skolsystemet). 

Reservplats tjugo. På elva platser.

Min värld rasade samman. Det kändes faktiskt så. Jag kan ju inte vara tjänstledig för studier när jag inte studerar. Och jag som inte kände mig klar med Stockholm. Splittrad och förstörd försökte jag tänka logiskt. Vad hade jag för alternativ?

1) försöka hitta nån kurs med sen anmälan så jag har nånting att göra till våren. Vilket då betyder att jag ska läsa något som jag egentligen inte vill läsa bara för att kunna vara tjänstledig.

2) säga upp mig och hitta jobb i Stockholm istället.

3) flytta tillbaka till Åland och gå tillbaka till mitt jobb.

Det första alternativet kändes bara dumt och onödigt. Det sista alternativet skapade ett så enormt stort ångesttryck över bröstet att det inte ens hjälpte att skriva av mig för att få det att lätta. Det var som att hela min kropp skrek nej.

Så det fanns bara ett alternativ kvar. Att säga upp mig och flytta tillbaks till Sverige. Jag övervägde i ytterligare några dagar och sedan körde jag. Bära eller brista och fan nu fattar jag ett beslut om min framtid som är enormt och skrämmande och jag vet inte alls vad jag ska göra men jag måste ändå fatta det här beslutet.

Så nu. Nu är jag här. Utan jobb. Utan skola om några veckor. Arbetslös. Utan bostad från den 15 februari. 

Jag är vettskrämd. Så fruktansvärt livrädd. Men känner fortfarande att beslutet var helt rätt. 

Ingen utopiskt billig trea på Söder, bara ett hem som ligger varsomhelst i Stockholm

Stockholms bostadsmarknad.

Behöver jag egentligen skriva mer än så för att alla ska förstå vad jag menar? Jag vill så himla gärna ha ett hem. Ett hem där jag vet att jag får stanna minst ett år. Där jag kan ha mina grejer. En trygghet, en fast punkt.

Tips, råd, idéer, vad som helst som kan hjälpa oss att få det är så välkomna. För om en dryg månad är vi bostadslösa igen.

Orsaken till all ångest

Jag har fattat det svåraste beslutet. Någonsin tror jag. 

Jag har sagt upp mig från mitt jobb och tänker flytta från Åland. 

Det känns spännande, skrämmande och oerhört nervöst. Men rätt. Det är rätt beslut.

Men ååååå vad jag kommer att sakna alla underbara människor! Tänker jag på det får jag ont i hjärtat.

Min mamma är så bra

Den där ångesten jag skrev om igår. Som bortblåst. Jag berättade om allt jobbigt för mamma och hon bara:

"Men säger din magkänsla så, så ska du göra så. Allt kommer att lösa sig. Tänk inte på vad vi eller nån annan tycker utan gör det som känns bäst."

Dessutom bjuder hon och pappa på massa vin så just nu: Älskar livet! Och allt kommer att bli bra!

Jag mår inte så bra nu. Det händer så mycket och jag har inte riktigt kapaciteten att bearbeta det just nu. Varje liten grej blir stor och de stora grejerna blir snällaskjutmignuförjagorkarintemer-stora. Känner mig ynklig och svag och jag vet att jag behöver vara stark. Stark och principfast och tro på mig själv och ja, helt den raka motsatsen mot hur jag känner mig för det mesta.

Sedan i eftermiddags har jag haft ett tryck över bröstet efter beskedet jag fick då. Inte ens tre timmars efterskolansömn, julshopping och en lång varm dusch har helt fått det att släppa.

Igår grät jag så mycket att ögonen fortfarande ett dygn senare är svullna och plufsiga.

Jag vet att jag inte borde vara så kryptiskt och skriva så här utan att säga vad det gäller men jag kan inte det nu. Och jag orkar heller inte prata om det just nu. Jag kan inte sätta ord på det ändå eftersom det är kaos därinne.

Men jag kan iaf lugna er med att jag inte är allvarligt sjuk eller har gjort slut med A, don't you worry. Det är bara annat som vänt livet uppochner och skapar ångest.

Det jag ser mest fram emot är att vi ska åka till mamma och pappa i helgen. Jag hade planer på att hitta på en massa, träffa vänner jag inte sett på evigheter och så vidare. Nu vill jag helst av allt bara ligga på deras soffa, äta mormors lussebullar och bli omhändertagen av mina föräldrar. Åh vad jag behöver vara barn just nu.

Hälsa (eller ohälsa snarare)

Det är kanske rökningen som gör att jag ständigt känner mig halvsjuk och utan ork. Jag är inte gjord för att röka. Min kropp är inte gjord för det. Flåsiga lungor, slemhosta, täppt näsa och tungt huvud.

Överlag är jag rätt dålig på att ta hand om mig själv. Mentalt och fysiskt. Dricker för mycket alkohol, spelar för mycket mobilspel, lagar för tillfället knappt ens mat. Lat latare latast.

Men det är ju så jobbigt att behöva ta tag i sitt liv hela tiden. Att sova efter skolan är inte alls lika jobbigt.

Raggmunk

Jag skrev salstentan i lördags. Inte särskilt nervös alls, förutom över att bli vrålhungrig mitt i och inte ha tillräckligt med tilltugg med mig. Jag är ju som ett barn med diabetes när det kommer till mat. Utan mat blir jag trött, grinig, illamående, ofokuserad och ja, jävligt hungrig.

Tentan var dock så lätt att jag skrev den på lite drygt en timme och rörde inte ens min matsäck. Ha! Om jag inte gjorde några fatala misstag får jag garanterat G. Kan till och med vara och snudda vid VG, men i och med att det är högsta betyg kräver det alla rätt. Om min magkänsla är rätt kan jag ha falerat på tre frågor.

Efteråt blev det spontanhäng med några klasskamrater som jag knappt kände sedan tidigare. Och oj vad roligt det var! De var så sköna människor och det slutade med att vi hängde från klockan tolv på dagen till klockan två på natten. Jag skrattade typ oavbrutet. Tills jag blev bakfull ungefär lagom tills vi äntligen tog oss ut på krogen. 

Fördelen med det var dock att jag i går nästan inte var bakfull alls! I stället var jag den som drog A ur soffan och så gick vi på julmarknad. Köpte en hysteriskt mönstrad duk till köksbordet och en liten ljusslinga som gör att hemmet är lite mer juligt nu. Jag är nöjd.

I veckan har vi något som kallas temavecka i skolan och tanken är att vi ska vara innovativa och hitta på en digital lösning för hälsovården. Känner ungefär så här inför det: Blankt. 

Just nu är jag allt annat än innovativ. Är mer i ett enkelt stadie och är för tillfället mest intresserad av att vi har tvättid i morgon och att jag därmed får rena kläder och att jag tänkt laga raggmunk till middag. Små glädjeämnen som synes.

Idag

Idag stakade jag mig när jag skulle säga flexibilitet under en stor redovisning inför hela klassen. " Flexi... Flexbil... Felxibitet... Ja ni fattar vad jag menar" sa jag till slut. Alla skrattade. Menar därmed att redovisningen var synnerligen lyckad. Informativ och bra OCH underhållande. 

Idag fick jag också parkeringsböter eftersom man inte får parkera på gatan på torsdagar. Men vad skulle jag göra åt saken då? Hade ju punka.

Har nu pyttelitet reservdäck på och det riktiga däcket är inlämnat på världens minsta lilla bilverkstad som A letade upp på internet. Det läckte längs hela fälgen pga att den var rostig. Så för 400 kronor ska de skrapa bort rosten och balansera däcket igen. Klart att hämta i morgon. Efter det ska bilen bort. Bort från Hornstull och parkeras någon annanstans. Bilen har på två veckor kostat mig 1.600 kr och jag kan komma på ungefär 700 saker jag hellre skulle velat lägga de pengarna på.

Idag har jag läst exakt noll ord i den feta boken som vi har tenta på på lördag. Disciplin. Det saknar jag. Helt och hållet.

Det kanske jag hade kunnat köpa för de där 1.600 kronorna?

Ingen fara på taket

Äsch, det låter ju som jag mår dåligt på riktigt när jag läser här ju. 

Kan blåsa faran över. Jag mår bra. Bara lite stressad just nu när det är lite mycket. Och snorigt. Annars fint. Lovar!

Lite ångest bara

Genomförandet av fet utvärdering av två veckors designarbete.

Tenta på lördag och inte ens halva kurslitteraturen läst.

Powerpointpresentation på torsdag och inte ordentligt genomgången ännu.

Viktiga brev som borde ha skickats för flera veckor sedan.

Diskberget.

Pengar som sinar och SL-kortet behöver fyllas på.

Vännen som fått baby som jag ännu inte haft möjlighet att hälsa på.

Parkeringsböter och fortfarande inte löst var jag ska ha min bil parkerad.

Dubbdäck och Hornsgatan med dubbdäcksförbud som typ enda utfartsväg.

Punka på bilen. Och var finns en bilverkstad? Och vad kostar ett nytt däck?

Flyttkartonger som är oupplockade.

Lägenheten i Mariehamn som borde sägas upp.

Vänner jag borde höra av mig till.

Räkningar som ligger på Åland och är obetalda.

Men annars är allt bra, tackar som frågar.

November

Soltimmarna i november har varit lätträknade. Fram tills förra veckans otippade sol hade det varit fyra timmar på sisådär 18 dagar. Jag har gått in i någon slags dvala där jag gör minimalt, för att liksom spara på resurserna. Pluggar, lagar nån halvdan mat och dumglor på tv. Hjälper ju inte att jag dras med någon typ av bihålestockning som trycker på öron och huvud och skapar dunk dunk både här och där.

I helgen drack jag vin och öl och vi hade besök här. Jag stekte en köttbit för andra gången sedan vi flyttade till Stockholm. Unnade mig. Kött är dyrt. Bönor och potatis är billigare. Tyvärr blev den välstekt och halvseg och jag har tydligen förlorat kunskapen att steka kött.

Igår sken faktiskt den där solen och vi gick på långpromenad runt hela Långholmen. Jag trivs här i Hornstull. Lagom mycket liv och ljud, vansinnigt många restauranger som får hjärtat att bulta bara genom att läsa menyn, bra grönområden i närheten och ja, helt perfekt helt enkelt. Redan ledsen över att vi bara har några månader här. Skulle lätt kunnat stanna ett år. Minst.

Det mest glädjande med den här hösten är annars att den gått så fort. Pang bom så är det första advent nästa helg. Mörkret är visserligen påträngande och påfrestande men jag hinner knappt tänka på det. Kanske för att jag är i det där dvalatillståndet?

Nästa helg förresten. Då ska jag skriva kursens första och enda salstenta. Ser inte fram emot det. Jag gillar våra grupparbeten och hemtentor mycket bättre. Där får ju jag styra lite mer över innehållet. Nu har jag liksom ingen aning om vad jag ska försöka banka in. Och några testtentor finns inte heller eftersom min kurs är omgjord från och med den här terminen.

Jag vill ha en julstjärna. Men den ligger någonstans på torpet och jag tvivlar på att vi hinner åka dit innan det är jul. Funderar på att åka och köpa en sån där fin ljusslinga med bollar och hänga i fönstret istället. Få någon form av julstämning. Och en duk. En färgglad härlig duk att ha på köksbordet.

Jag saknar att inreda. Jag kan ju göra det fast att vi bor i andrahand men tänker att ju mer saker som köps/tas hit från Åland, desto mer saker att släpa i flyttarna. Fan, jag vill ha ett hem. Eller 2,5 miljoner. Eller ett förstahandskontrakt på något magiskt vis. Kan jag få det i julklapp, tomten?

Det här med att bestämma sig

Jag har väldigt svårt att fatta beslut. I synnerhet stora beslut. Jag tror att det är en rädsla för konsekvenserna beslutet kan få. Vad som liksom kan hända.

Rent rationellt brukar de där scenarierna inte vara några skräckscenarior och även om den logiska delen av mig också förstår det ligger det liksom och skaver varje gång jag ska fatta ett stort beslut. Tänk om ...

Min vän Liz och jag pratade mycket om det här när vi jobbade tillsammans. Hon var likadan men hade kommit på ett tankesätt som hjälpte henne att ändå fatta besluten: Att tänka att det går att ångra sig. Det är faktiskt få beslut som absolut inte går att ångra. Beslutar man sig för att flytta går det ju att flytta tillbaks om det visar sig att man inte trivs. Och det går med de flesta besluten, även om förutsättningar kan förändras förstås.

Jag har brottats med framtidsbeslut ett tag nu. Helt enkelt vad jag ska göra när min termin är slut. Skapade en buffert genom att söka till nästa kurs och sköt beslutet om att plugga vidare och fortsätta bo i Stockholm ett tag till eller flytta tillbaka till Åland och gå tillbaka till mitt jobb på framtiden.

Framtiden visade sig inte vara så långt borta. Idag tvingades jag fatta beslutet då min chef ville ha besked inför kommande budgeteringar.

Så nu blir jag här ett tag till. Ett halvår till. Ett halvår till på att fundera vad jag egentligen vill göra med mitt liv. Men först ska jag plugga och förkovra mig ännu mer i mediedesign och medieteknik och allt vad det innebär.

Lite blandade tankar

• Skolans första veckor (fram tills för tre veckor sen) av slit gav frukt eller vad man säger. Fick VG på den där feta 27-sidiga inlämningsuppgiften. Jävlar vad ont i magen jag hade då. Hade liksom inte varit värt om jag inte fick VG. 

• När vi flyttade in i den här lägenheten den sista veckan i augusti var det grönt och lummigt utanför sovrumsfönstret. Sakta gulnade löven, började blåsa bort och nu som om någon knäppte med fingrarna är varenda litet löv borta. Det går så fort. Jag gillar inte att allt dör.

• Jag har sett att de där uttjatade debatterna om pepparkaksgubbar och bortklippta scener i Kalle Ankas jul börjar ta fart igen. Jag orkar inte. Jag orkar bara inte. Engagera er i svält eller ebola istället, har jag lust att skrika.

• Nästa helg flyttar vi. Känns så konstigt. Tror dock att vi kommer att trivas alldeles ypperligt i nya lyan. Jag ser fram emot att bo i Hornstull.

• En annan fördel lär ju vara att vi slipper tvättstugeidioten som gick in och tvättade på vår tvättid och tog ut våra blöta saker ur torkskåpet och satte in sina istället. Har aldrig varit så sugen på att skriva en arg lapp. 

Fast de där idioterna verkar ju finnas typ överallt.

• Katterna. De är ständigt i mina tankar.

Spelträsket vi tydligen hamnat i

Bet 365, Casinostugan, Stryktipset, Betson, Maria Bingo, Unibet, Expect, Cherry Casino, Casumo, Jackpotjoy, Keno, Mr Green.

Listan på spel och spelbolag som det görs reklam om är så jävla lång. Allt handlar om spel spel spel spel och spel. Sätt in 300, få 1000 att spela för. Få insatsen tillbaka om du inte vinner. Vi bjuder på första spinnen. Vi gör vad som helst bara du kommer till oss och sätter in pengar, länkar till ditt bankkonto och spelar bort dina pengar.

Och det gör vi. Spelbolag poppar upp som svampar en regnig höst. Vi går på deras smicker, klickar in, satsar. Bara lite. Bara två kronor per spel. Jag kan ha den på autosnurr så jag inte ens behöver klicka. Den kan väl stå på ett tag? Jag vinner ju vart femte spel. Får nästan tillbaka det jag satsade. Och 300 kronor för två timmars underhållning är ju helt okej att betala. Det är ju ingenting. Och en gång vann jag 2000 och jag hade bara satsat en tjuga.

Den gången ...

Häromdagen räknade jag och A hur många reklamer som handlar om spel. Hälften var svaret. Hälften! Massa massa pengar pumpas ut på reklam och massa pengar ges till de som för första gången signar upp sig. Fattar ni hur mycket pengar spelbolagen gör för att kunna ha råd med det? Sinnessjukt mycket.

Och alla dessa pengar har vi satt in. Satt in och spelat bort.

Det känns som att folk behöver bli påminda om att huset alltid vinner. Alltid. Alltid alltid alltid.

Är det bara jag som tycker att vi borde kunna göra något vettigare för de där pengarna?

Sånt jag funderar på

Eftersom träden, gräset och blommorna tar vårt koldioxid och skapar syre av det, blir det då mindre syre i luften nu när alla löv trillat av, alla blommor vissnat och gräset är halvdött?

Hur är det på vintern egentligen? Det borde ju rimligtvis vara mindre syre och mer koldioxid i luften då än i juni. Eller är luften så smetfull med syre ändå att det inte gör någon skillnad?

Känner jag ingen biolog/fysiker eller någon annan smart som vet hur det ligger till? Jag har funderat på det här i flera veckor nu.

Filmen och bloggen

I veckan gjorde vi som sagt en film där vi illustrerade en annan grupps ljudsaga. Den blev ... ja, vi kan säga skitbra i alla fall. I själva verket är en del klipp lite suddiga och så, men vi hade tre dagar på oss att skriva manus, filma, klippa, skapa grafik och allt. TRE dagar. Så med tanke på det är den skitbra.
Se själva!

Om ni inte känner igen mig, förklädnaden är ju oerhört bra, så är det jag som är Biggie Bear.

Vill nån förresten veta mer om vad jag har gjort i skolan kan ni kolla min wordpressblogg (som för övrigt också är skapad som ett skolprojekt). Adressen är wp.anderssonmatilda.se.

Uppdatering

I dag ska vi skriva kontrakt på nästa tillfälliga boende. En etta i Hornstull med delad dusch (!) men med stort kök. Fördelar med nackdelar osv. Stockholms bostadsmarknad är ju en pest och pina.

Inflyttning blir den 16 november. Så himla skönt att allt därmed är klappat och klart.

I skolan är det mycket lugnare än tidigare. Vi jobbar i grupp, vilket är jävligt gött. Kanske för att vi är typ den bästa gruppen där alla gör saker, har åsikter och tar egna initiativ. Och dessutom är det roliga saker vi läser. Förra veckan ljud, med uppgift att berätta en saga med enbart ljud, och den här veckan film med uppgift att filmatisera en annan grupps ljudsaga. 

Och nästa vecka har vi animering! Ser sjukt mycket fram emot det.

Förra helgen var vi på Åland och fixade en massa grejer. Skruvade bort vattenmätaren på torpet så den inte fryser, hämtade vinterkläder, träffade vänner, hälsade på på jobbet och lämnade in uppgifter om en frilansfotografering så jag får pengar, lyfte studielån (äntligen pengar!), kollade på IFK Mariehamns sista fotbollsmatch för säsongen och var på krogen. Och gosade med katterna förstås. All and all en bra helg.

Det var väl det jag hade att säga.

Hashtag mormor

Min mormor är så himla häftig. Hon är 83 år gammal och använder Instagram. Lägger upp bilder och kommenterar allt med #mormor. Hur underbar är hon!?

Glädjens dag

Jag gick VG på hemtentan. Förlåt, jag skrev fel. JAG FICK VG PÅ HEMTENTAN!

Förutom skola

Livet liksom bara pågår. 

Jag saknar ett hem. Mer och mer. Och min symaskin och torpet och att ha ett projekt. Inreda, det vill jag göra.

Men i stället ska jag packa ihop våra få tillhörigheter snart och förhoppningsvis flytta in i en ny lägenhet. Förhoppningsvis skriver jag eftersom vi fortfarande inte har något datum när vi kan flytta in. Stressande, men jag har bestämt mig för att inte hispa upp mig. Inte än iaf. Det tar alldeles för mycket tid. Och ork. 

Äsch. Jag har tydligen inte så mycket mer att säga än skola just nu. Och att jag vill ha ett hem. Med massa massa av våra grejer.

Lycka är att läsa skönlitterärt

Kursen jag läser nu handlar om ljud. Underbart på flera sätt. Till exempel att det inte är en endaste liten artikel att läsa. Ingen kurslitteratur alls faktiskt.

Så igår låg jag i sängen och läste skönlitterär (!) bok till sent på natten. Underbart var ordet.

Mvh Skjut Mig

Jag ska inte klaga och yada yada men fy i helvete vad trött jag är. Jag drunknar i skolarbete.

Bara två långa artiklar att läsa, två uppgifter att skriva, ett 25-sidigt layoutdokument att redigera klart, korrekturläsning, skriva fem diskussionsfrågor, ett kapitel i världens trögaste bok att läsa och ja, det var väl det. På en halv kväll och en dag.

Tyvärr störs jag av att jag måste hinna äta och sova och sitta på tvåtimmarsseminarium nån gång däremellan också. Men sent i morgon kväll kan jag förhoppningsvis ta helg. 

Jävlar vad jag ska dricka vin då. 

Typ ett helt glas. Mer lär jag väl inte få i mig innan jag somnar.

Jobb och skola och torp och livet i allmänhet

Häromdagen var det tio år sedan jag började jobba på tidningen. Tio år. Jag kan inte riktigt fatta vart tiden tagit vägen. Det känns som att det är flera år där i mitten nånstans som liksom bara försvunnit. Minns början bra, de åren när jag var nyhetschef och lite vagt när jag blev upplärd i layout. Men sen då? Ingen aning. Flera hundratals dagar då jag gått till jobbet, skrivit tusentals artiklar och lika många notiser och jag minns typ ingenting av det.

Tio år. När jag säger orden är det så svårt att förstå.

Och vad gammal jag känner mig när jag tänker på det. Känner mig redan rätt gammal bland alla 25-åringar i klassen. Det lustiga är ju att jag ändå inte uppnåt något mer än de har. Här står jag och trampar och vet inte vad jag ska göra av livet. 33 år gammal utan ett vettigt boende, utan barn, utan mål. 25 i sinnet med en längtan efter att tågluffa och göra annat "ungdomligt oansvarigt" och samtidigt mer än 33 med en längtan efter hus och trädgård och familj och ja, helt aningslös med andra ord. Vet inte vad jag vill, vill allt.

Men jag har en sommarstuga! Älskade torpet. Och det firar också jubileum här i dagarna. Ett år. Och därmed har jag betalat av en femtondel av lånet. Det är fasen vuxet i alla fall!

Men kanske det blir nån ordning på mig också tillslut. Vidgar ju vyer och utbildar mig och allt. Inte illa! 

För övrigt fick jag svar på en inlämningsuppgift i går också. Första betyget. Godkänt, vilket var max. Grymt nöjd att slippa komplettering. Inte för att jag hade trott det men. En och en halv högskolepoäng därmed fixat. Bara 28,5 kvar innan skolan är slut.

Saker jag saknar med att inte ha ett hem

• Alla mina kläder. I synnerhet tjockare tröjor och jackor. Det var ju liksom sommar när vi flyttade och även om jag försökte vara förutseende har jag alldeles för lite varma kläder med mig.

• Köksprylar. Jag älskar att laga mat och känner mig halv utan vissa grejer. Eller åtminstone hade saker och ting kunnat gå mycket mycket smidigare om vi till exempel hade två skärbrädor och en bättre potatisskalare.

• Fler vinglas och djupa tallrikar. Just för att slippa handdiska hela tiden eftersom de två vinglasen och fyra skålarna är smutsiga.

• Tavlor. Jag vill ha mina tavlor.

• En filt. När jag är trött blir jag ofta frusen och därför saknar jag en av de där gosiga filtarna att dra över mig i soffan på kvällen.

• Katterna. Förstås.

Annars går det betydligt bättre att bo i någon annans hem än vad jag trodde. Och lägenheten i Mariehamn saknar jag faktiskt inte alls.

El stockholmo

Det har ju inte bara varit skola skola och skola sedan jag flyttade till Stockholm. En hel del annat har också gjorts. Där nånstans mellan skola och skola. Typ det här:

Brödbak. Två gånger till och med.

Jag har stirrat rätt mycket på den här.

Jag gick på fel pendeltåg en tidig morgon och fick vänta skitlänge på på nästa tåg på en iskall pendeltågsstation som dessutom var helt nedsläckt och öde på grund av strömavbrott.

Jag har firat en tentainlämning. På det sätt som är det enda vettiga.

Och lagat soppa. Så himla många gånger.

Jag har varit på en fotoutställning om bröst och amning. 

Och stirrat väldigt mycket på utsikten från tvärbanan. Vid hållplatsen Linde finns ett litet underbart skabbigt hus med vildvuxen trädgård. Där vill jag bo när jag blir stor.

Och så har jag fikat en del. Här i Årsta på femtiotalskaféet vid Folkets hus. Älskade inredningen. Hallongrottan var det inget fel på heller.

Jag har också unnat mig en massa godis.

Klippt av mig håret.

Och så har jag sakta men säkert accepterat att det är höst.

Om framtiden

Jag tänker inte sticka under stol med att jag funderar mycket på min framtid. Jag behövde, så oerhört mycket till och med, komma bort från Åland och jobbet som jag gjort i tio års tid. Nya vyer, nya utmaningar, nya erfarenheter.

Det har bara gått en månad och jag har typ fyra kvar på mig att fundera på vad som händer sen när skolan är slut. Ska jag läsa b-kursen? Ska jag flytta tillbaka och fortsätta jobba? Ska jag leta nytt jobb på Åland? Ska jag byta lägenhet? Ska jag bo kvar här? Söka jobb här i Stockholm? Möjligheterna är många.

Planen har alltid varit att få ett break i ett halvår eftersom jag känt att jag liksom har stagnerat där jag är. Trampar i samma hjulspår. Men att efter halvåret gå tillbaka. Med nya tag. Nya hjulspår att trampa i.

Ska jag fortsätta enligt den planen? Flytta tillbaka alla grejer in i den charmiga slitna lägenheten? Tillbaka till jobbet.

Jag vet inte. Jag vet ingenting. Men jag funderar väldigt mycket på framtiden. Hoppas de här månaderna ger mig svaren jag söker.

Tid

Äntligen börjar livet kännas som liv igen. Alla, alltså ALLA, skolarbeten är gjorda. Hemtentan, som var den sista, lämnades in tre timmar innan deadline i fredags. Känns tomt nu efteråt. Hela helgen har jag kunnat vara helt ledig utan att läsa i kapp kurslitteratur eller ha ångest över att jag inte läser i kapp kurslitteratur.

Är det förresten normalt att på en månad behöva läsa en bok på 450 sidor, en på 150 sidor, en på 200 sidor, några kapitel ur andra böcker och dessutom ha laborationer i html, css, javascript och wordpress som toppas med två stora inlämningsuppgifter och en hemtenta? Vet inte hur tempot brukar vara på högskola men jag upplever att det har varit mycket. Särskilt när i stort sett allt är nytt och främmande och merparten av litteraturen är facklitteratur på engelska. A har det till exempel mycket lugnare, han har bara haft en gruppredovisning och har läst en bok på 450 sidor. Och haft en tenta.

Hur som helst. Det känns som att livet återvänder nu. Jag har liksom landat lite mer i Stockholm. Hinner träffa vänner, hinner åka iväg nånstans och göra nåt. Hinner andas.

I går hade vi vänner över på middag och i dag ska jag och fika med en annan vän. Härligt att hinna träffa folk.

Äsch nu minns jag inte ens längre vad jag tänkte säga med allt det här. Hurra kanske? Hurra för att jag landat lite. Och hurra för att alla skoluppgifter är klara! Hurra för att jag nu har tid för vänner!

Perspektiv tack!

Det pågår allvarliga krig i både Syrien och Irak och folk dör, förlorar hem och anhöriga. Där flyr människor och kämpar för sin överlevnad.
Här i Sverige kämpar man i stället mot att stötande ord i Pippi Långstrump klipps bort. Och mot att några sorter i Aladdinasken försvinner.

Det vore ju trevligt om folk drog ut huvudet ur sin egen navel ibland.

Sovmorgon

Klockan är lite över elva och jag ligger fortfarande kvar i sängen. Eget arbete i dag och jag bestämde mig tidigt för att unna mig vila. Sova tills jag vaknar och så, vilket blev till tio.

Känslan just nu: oerhörd. De senaste helgerna har vi antingen flängt eller haft besök så det känns som att jag inte har kunnat sova hur länge jag velat (och kanske behövt).

Äsch nu tappade jag tråden. Började fundera på skolan och inlämningsuppgift nummer två som ska vara inne på måndag. Fan hjärnan! Kan jag aldrig få lite rast och ro?

Fast å andra sidan har jag ju redan legat och dragit mig i en timme, så det är väl dags att gå upp och sätta igång.

Att hamna i fas igen

Tre bra saker med dagen:

1. Lägenheten är såld. Inga fler mäklare som ska hit och kolla/visa upp för enskilda spekulanter/ha visningar. Det betyder att allt som vi mokat undan i alla skåp och lådor (på ett snyggt sätt då, folk skulle ju kunna öppna och glo) får vi plocka fram igen. Och vi får lämna disk på bänken och smutsiga strumpor på golvet. Hurra!

2. Frilansjobbet gick jättebra i dag. Trevlig kvinna och snabbt jobbat av mig. Lämnade bilderna en timme innan utsatt deadline. Och stressen inför att ha massa att göra = som bortblåst.

3. Ena inlämningsuppgiften till skolan är klar och - tada - inlämnad. Två dygn innan sista inlämningsdatum. Fy fan vad jag är bra! Hade kunnat ägna ytterligare två dagar åt den för finjusteringar men konstaterade att det inte är värt det. Jag kan bara få godkänt och alla kriterier för att få det är uppfyllda, så varför överjobba? Har ju liksom en till som ska vara inlämnad på måndag.

Sammanfattning: En jävligt bra dag. Och det här med att komma ikapp, som jag var så orolig för häromdagen, det är jag fasen nu. Åh vad mitt veka psyke mår bra av det.

Oh how I miss you, baby boos

Jubel och klang

Visningstiden på lägenheten är över. Vi kan återigen leva som normala människor utan att varje dag behöva städa lägenheten. Hurra!

Sen att jag har en inlämningsuppgift som ska vara klar på fredag, en som ska vara klar på måndag och en hemtenta till nästa fredag plus ett fotofrilansjobb i morgon behöver vi inte prata om.

Undrar när allt lugnar sig?

Lägenhet!

Okej. Bara för att jag ropar ut min ångest verkar saker lösa sig. Vi har en lägenhet från november någon gång. Det betyder att vi kanske har ett glapp på några veckor där i slutet av oktober början av november men annars är allt löst. Fy fan vad skönt!

Det är lite mycket nu. Så mycket att jag i lördags kväll låg med den värsta ångesten jag upplevt. Kunde inte sova och kunde inte komma ur de negativa tankarna. Förstår inte varför det är så, för när jag vaknar efter en ångestnatt känns allt mycket bättre. Det är som att mörkret förvärrar miljonfalt.

Och i går däckade jag på soffan med kurslitteraturen på magen. Tror klockan var runt tio då.

Pigg och fräsch fast tvärtom. Jag bara önskar att vi skulle få ett boende fixat, att visningstiden på den här lägenheten är över och att jag kommer in i skolarbetet lite mer. Och att alla jobbiga måsten är fixade. Då kanske jag kan börja känna mig som vanligt igen. Utan stress och ångest.

En liten ljusning

Klockan halv nio i går morse fick jag ett meddelande om en lägenhet vi kanske kan hyra och under dagen kom konkreta tips på några till. Det kanske magiskt löser sig ändå? Hoppas så innerligt.

Och på kvällen i går kom L som vi hyr den här lägenheten av och hon och jag homestylade den nästan färdigt inför fotograferingen i morgon. Badrummet och köket kvar, men annars klart. Känns skönt. Den där himla fotograferingen har gett mig lite magsår nämligen. Gillar inte att leva i ett visningshem. Efter att den är klar är det bara själva visningen kvar nästa helg. Sen jäklar kan vi förhoppningsvis bo här i lugn och ro ett tag. Och förhoppningsvis sitta med vetskapen att vi har någonstans att ta vägen sedan när det är dags att flytta härifrån.

Ångest och den där jävla bostadssituationen

Det här med att inte ha någonstans att bo om cirkus en månad = inte kul.

Har sökt och tittat efter lägenheter eller rum hela kvällen nu och synen är ju inte särskilt uppmuntrande. Om vi inte vill betala 12.000 kronor i månaden alltså. Om vi ens skulle få nån lägenhet då alltså. Det känns så himla tröstlöst.

Och min mage reagerar på samma vis som alltid när hjärnan är uppstressad över något - med att göra ont och bygga en boll av mörker i trakterna kring mellangärdet. Ååååå vad min kropp och hela jag behöver hitta ett hem. Kan det inte bara magiskt lösa sig?

I dag har jag ...

• I misstag satt mig på ett blött säte på pendeltåget och märkte det först precis innan jag skulle stiga av. Då var byxorna genomdränkta av det där blöta på sätet. Vill inte tänka på vad det kan ha varit, men lovar att jag skrubbade mig rejält på skinkorna när jag duschade. Vilket jag förstås gjorde på en gång när jag kom hem.

• Åkt 25 hållplatser med tunnelbanan enkel väg för att komma till vännerna på middag. Så gott och trevligt. Lätt värt det! Trots de 42 minuterna resan tog. Enkel väg. Kollade förstås typ tre gånger efter eventuella blöta fläckar innan jag satte mig på tunnelbanesätet.

• Kommit ihåg att ta bort luddet ur torktumlaren efter att jag tvättat i den gemensamma tvättstugan. Yey! Slipper därmed bli dödad den här gången. Inte för att jag blev det sist då jag (eller A som jag helst vill skylla på) glömde det, men jag vet ju hur arga de där torktumleluddslapparna brukar vara. Tvättade för övrigt byxorna som var marinerade i den där vätskan som jag inte vill tänka på.

• Tänkt tanken "JAG KAN HA SUTTIT I KISS" ungefär 700 gånger.

Första veckan – check!

Det är tungt att studera. Eller ja, i alla fall nu när jag är så oerhört ny på det. Första veckan är avklarad och redan har vi haft flera svåra föreläsningar, analysuppgifter, grupparbeten, seminarieredovisning och har till och med kodat en varsin liten hemsida. Att hjärnan är trött är alltså inte särskilt konstigt.
I går kväll publicerades också den första hemtentauppgiften på vårt oerhört avancerade interna IT-system. Fick klump i magen. Hur fan skriver man en hemtenta på högskolenivå? ”Inte för alldagligt språk” stod det bland annat, och jag som i tio års tid arbetat med att skriva så enkelt och lättförståeligt som möjligt. Ska jag helt plötsligt börja slänga mig med formella uttryck. Jag har ju liksom föraktat (nåja, kanske inte riktigt föraktat men ni förstår) de som skickar pressmeddelande på akademisvenska eller byråkratsvenska. Sedan ska det göras analyser och man ska grota runt i grejer och ja, jag är helt enkelt så ovan. Och förvirrad. Och rädd.

Men – det är kul. Det är jätteroligt att studera. I går när vi satt i datasalen från elva till fyra och knackade html-koder och lärde oss servrarna och sånt glömde jag liksom bort tiden. Jag bara satt där och var uppslukad. Och i dag när vi arbetade i små grupper och i detalj grävde i designen hos en liten pryl – vad som var syftet med den, hur man kunde testa att den var funktionell och säker och så vidare så njöt jag. Jag gillar det!
Om jag inte samtidigt var skräckslagen av allt skulle jag nog njuta precis hela tiden.

Världens tråkigaste jobb

Min dator är gammal och trött. Så gammal och trött att de flesta program inte uppdaterar längre. Så trött att det inte går att installera nya, nödvändiga program på den. Så trött att den gäspar när jag sätter på den.

Så nu ska den få nytt operativsystem. Eller två. Eftersom jag först måste köpa ett nyare (snow leopard) för att kunna uppdatera till det nyaste (maverick). Förstår ni hur gammal den är?!

För att kunna göra detta har jag ägnat hela kvällen åt världens tråkigaste jobb: att rensa, slänga, mappa och säkerhetskopiera. Just nu alla bilder = en tolvtimmarsprocess. Egentligen borde jag gå igenom dem allihopa. Rensa och slänga även där. Vet dock att det skulle ta mer än de där tolv timmarna i anspråk. Snarare tolv dagar. Och det vet jag inte om jag pallar med. Tolv dagar med minnen från fornstora och inte så fornstora dar. Nej.

Och när tolvtimmarsprocessen är klar ska jag göra en kopia av hårddisken med alla program/säkerhetskopiera hela hårddisken och sen, sen kan jag förhoppningsvis genomföra den där uppdateringen.

Jävlar om arbetet inte är värt det sen.

Kortvarig glädje

Den där boken jag skrev om i går. I dag fick jag besked att den var slut - så jag får ingen. 

Visste väl att det var för bra för att vara sant. *ledsen smiley*

Saker som gör mig nöjd

Den fetaste fetaste boken som är obligatorisk kurslitteratur var vansinnigt dyr. Drygt en femhundring på bokhandeln och omöjlig att få tag på begagnad. I rätt version då alltså.

Letade på alla webbshopar men kostnaden var typ den samma. Så plötsligt surfade jag in på Bokus, hittade den för 300 kronor och med en rabattkod blev den fina summan 285 kronor. Typ halva priset!*

Så nöjd med mig själv just nu.

*jaja, kanske inte riktigt halva. Men å andra sidan läser jag inte matte heller.

Annars då?

• Jag har gått min första skoldag i dag. Det var välkomstceremoni, nån typ av mässa där alla studentorganisationer presenterade sig och sedan lunch med den enda människan som jag känner av alla 13.000 elever på Södertörn och sedan en presentation av vad det egentligen är jag ska plugga. Fick se delar av alla de som läser Medieteknik också. De är 140 totalt. I morgon ska jag på min första riktiga föreläsning.

• Jag kommer att vara fattigare än fattigast den närmsta tiden. Det finns nämligen en stor risk att jag får studiebidrag och -lån beviljat först i oktober, vilket betyder pengar den 4 november först. Fy fan. Särskilt jobbigt är det ju när jag inte har någon rutin på att snåla. Försöker jättemycket men så går jag och äter lunch för 83 kronor när jag i ett obevakat ögonblick glömde bort att jag var fattig.

• Lägenhetsfrågan spökar fortfarande. Mäklare har redan varit här och visningsdatum är bestämt. Snart är vår lilla pärla till lägenhet såld. Buhuu. Vart ska vi bo? Heads up om ni hör om något! Håller alla tummar för att vi får hyra en lägenhet i Sköndal, som A:s barndomskompis pappa äger (hyr?). Oklart om han får hyra ut dock.

• I helgen var vi ut för första gången. På nån liten yttepyttebar med skön musik på Skånegatan på Söder. I like alot. Och så var en kompis här och hälsade på. Vi drack vin och spelade tv-spel en hel dag. Och jag badade badkar.

Det var väl det. Livet liksom pågår. Som vanligt.

Datorjävelfanskapskit

Jag och A köpte en gemensam bärbar dator precis innan vi åkte till Stockholm. En bra, sa försäljaren. Problemet är att det är en PC. Märk mina ord problemet är. För sedan vi skaffade den har det bara varit problem.

1. Det går inte dela internet från den. Höll på en hel halv kväll för att få vårt mobila bredband som vi fixade i fredags att fungera. Men nej. Det tog till och med lite tid och extra knapptryckningar innan det ens fungerade på den datorn.
2. Den låste sig efter tre dagar. Stod och ville uppdatera nåt varpå den konstaterade att den inte hittade uppdateringen och skulle gå tillbaka till de gamla inställningarna. Och då ville den uppdatera igen och så hittade den inte uppdateringen och skulle gå tillbaka till de gamla inställningarna och då ville den uppdatera igen ... Ja, ni förstår vart jag vill komma. Den höll säkert på så ett dygn, trots att vi stängde av och på datorn hundra gånger för att få det att sluta.
3. Den kan inte ansluta till wifi-uppkopplingen (som jag förstås lyckades fixa på ett kick på Imacen). Så nu kan vi surfa på macen och på våra mobiler på, men fan inte från PC-jävlen. Om vi inte har modemstickan i den alltså. Men då kan vi inte surfa på våra mobiler samtidigt.
4. Den är låååångsam. Fan, när jag kopplade in modemet i macen går det som en dans. På PC:n var det som att surfa på Netscape Navigator med ett modem som ringde upp.

Det här med att jag är en Mac-nörd. Det har ju liksom förstärkts.

Skola

Senast jag gick i skola var jag 23 år och läste fotografi på folkhögskola. Då gjorde jag praktik på Ålandstidningen och ett halvår senare, när de sökte en ungdomsreporter, sökte jag - och fick jobbet. Nästan ett år senare fick jag fast anställning som allmänreporter. Och där har jag blivit tills nu. Har visserligen gjort allt som man kan göra på redaktionen - nyhetschef, webbredaktör, fotograf, redigerare - men behöver ändå göra något annat. Se något annat, lära mig något nytt, utvecklas.

På måndag börjar nästa skola. Medieteknik på Södertörns högskola. Tio år sedan jag studerade sist. Och även om jag är nervös över högskolestudier, över att få nya klasskompisar, över att behöva skriva prov och allt det där, så är den övervägande känslan eufori. Och lycka. Jag ska gå i skola!

Down memory lane

I november i fjol visade jag för första gången bilder på hur torpet såg ut. Hade då stora vida planer på hur fint det skulle bli. Och nu, när vi fixat i alla fall storstugan klar kan jag konstatera att det blev precis så himla fint som jag drömde om. Och ja, jag är så inåthelvetes partisk. Förstås.

Se här:

Det här är en del av storstugan, som det såg ut när vi var där på visning.

Och så här ser samma hörn ut nu.

Och här är köksdelen som var, hmmm vad ska jag kalla det, inte så ergonomisk och fräsch.

Och så här ser det ut nu.

Och det här var den del som i dag är vardagsrum.

Och så här ser den delen ut i dag.

Framförallt tycker jag att det är en stor skillnad i ljuset. Det där mörkmörkbruna taket – not cool. Och att plastmattan kom bort gjorde också stor skillnad. Och att den fula tapeten försvann. Och de blå rullgardinerna. Och ja, de där schablonkatterna då.
Nästa gång vi åker till Åland, om cirka tre veckor, är det här vi ska hänga. Känns oerhört skönt!

Stockholm

Det känns visserligen fortfarande som att vi är här på semester, men från och med nu kan vi kalla Stockholm för hemma. 

Allt är fortfarande rätt förvirrande och ovant. Var finns matbutikerna? Vilken väg är bäst att gå? Är det tvärbanan eller buss som är bäst att ta till skolan? Många frågor och ännu inga svar. Om ett tag kommer det nog kännas helt normalt. Vi kan säkert till och med gå ut ur en tunnelbana och veta åt vilket håll vi ska gå utan att titta på skyltarna! 

Förutom förvirringen känns allt bra. Jättejättebra. I dag har jag till exempel suttit ganska länge och bara tittat på människor. Älskar det! 

Om den här förlamande tröttheten som jag dras med från den vansinniga flyttveckan bara skulle släppa skulle allt vara fullkomligt underbart.

Mera flyttkrafs

Alla som de senaste dagarna klivit in i vår lägenhet har reagerat precis likadant – med ett utropande herregud! Det är så himla rörigt och samtidigt jättetomt. Allt som är vi är nästan borta. Eller ja, nedpackat i de där kartongerna och påsarna som bidrar till rörigheten då.
Det känns så konstigt att packa ner allt för att om ett halvår packa upp allt igen (om allt blir som enligt planerna vill säga). Sånt himla jobb för så kort tid. Men samtidigt är det ett måste. Vi vet ju inte vad för boende vi kommer att hitta i Stockholm och om det inte är möblerat måste vi ju ha med våra grejer. Vi kan inte lämna det i lägenheten och komma till vår hyresgäst och säga – nej hörru, nu måste vi ta alla tallrikar härifrån ... Och dessutom ville han ha sina egna grejer.
Och nu är det värsta gjort. Badrumskåpen är tömda, garderoberna är snart tömda och i köksskåpen finns bara lite kvar. En hel del möbler, som vi inte ska lämna kvar alltså, kör vi ut till torpet redan i dag. Våra skrivbord, två fåtöljer, en byrå och lite annat smått och gott.
På fredag ryker ena sängen och de sista grejerna så sista natten blir det att dela på en nittiosäng. Två personer och två katter. Åh vad pigg jag kommer att vara på lördag morgon.

Annat jag kan konstatera är:
• att man orkar himla mycket om man bara bestämmer sig för det. Eller man och man, jag i alla fall. Jag jobbar heltid och kommer hem och börjar packa direkt. I går packade jag tills klockan var halv tolv och jag stupade i säng.
• att jag har för mycket kläder. Tre säckar med kläder som jag INTE ska ha med mig ... När i hela fridens namn ska jag hinna använda allt jag har? Och skor också. Två stora kartonger smetfulla. A packade ner två par, som jämförelse.
• att vi har för mycket grejer i största allmänhet. Men vissa grejer vill man ju spara bara för att eller för framtida bruk. Vad gör man liksom av en backpacker-ryggsäck när man inte använder den? Inte slänger man den ju.
• att Emmaus förhoppningsvis blir glada av sju påsar med fina och bra grejer som de kan sälja och på så vis få pengar till välgörande ändamål.

På lördag flyttar vi. Helt sjukt.

Goddag yxskaft!

För övrigt skrev jag ”ringa viktiga samtal” två gånger i det senaste inlägget.
Ett ganska bra mått på hur virrikocko jag är.

Intet nytt under solen

Orsaken till att jag inte skriver är för att skona er. Det enda min hjärna aktiverar sig med är 1) jobb 2) flytt. Det senare kan till och med ta lite överhanden över det första. Det är bara en massa tankar på att ringa viktiga samtal, kopiera viktiga papper, ringa viktiga samtal och packa viktiga och oviktiga saker. A är ledig den här veckan och ska köra skytteltrafik mellan lägenheten och torpet är tanken. Han började redan i går. Förhoppningsvis kan vi få någon form av struktur så småningom, typ på onsdag alltså, och därmed låna hans mammas skåpbil så vi får ut lite möbler också.

I går åkte för övrigt alla blommor på långtidsdagis. Fasen vad tomt det blev.

Slut på gnällandet

När jag är stressad, fiktivt stressad eller verkligt stressad spelar ingen roll, så blir jag alltid negativ. Svartmålar allt och kan liksom inte se det positiva med något. Bara alla baksidor och allt jobb. Som med den här flytten.
Då behöver jag liksom göra undan grejer och känna att jag har någon sorts kontroll i stressen för att komma ur det där negativa.

Och i går tror jag att jag lyckades med det. De saker som gett mig stress har till stor del löst sig. För det första fick vi tag i fler lådor att packa i, för det andra fick vi hela badrummet genomgått plus alla böcker nedpackade och för det tredje så är A äntligen frisk!
Trots att vi höll på och slet tills klockan var tolv i går känner jag mig mycket mycket piggare och vid mycket mer gott mod i dag än tidigare i veckan. En underbar känsla.
Så i dag kan jag återigen glädjas åt att vi ska flytta till Stockholm, att vi ska få studera och att vi faktiskt har någonstans att bo de första två månaderna. Härligt! Look at the bright side och så vidare.

Att inte ha ett hem

När jag plockade ner nästan alla tavlor från väggarna i dag slog det mig att vi inte kommer att ha ett hem på länge. Det som plockas ned i lådor kommer inte upp. Inte på länge. När vet vi inte. Det beror på om vi hittar nån form av vettigt boende eller inte. Mina förhoppningar är små. Jag vill helst inte tänka på att vi om två månader ungefär inte har någonstans att ta vägen. I Stockholm, som har den pissigaste bostadssituationen i Sverige.
Ont i magen.

Men mest grubblar jag över hur det kommer att kännas att inte ha ett riktigt hem. Med våra grejer. Blommor. Tavlor. Foton. Katter. Kommer jag vara rotlös? Känna mig halv? Jag har så gott som alltid haft ett hem. Och det här hemmet känns så himla mycket hem. Här landade jag då när jag bröt upp från mitt ex och bestämde mig för att bli lycklig på riktigt. Här hittade jag tillbaka till mig själv. Här bildade jag ett hem som var mitt mitt mitt och som senare kompletterades med A. Och nu, nu ska allt plockas bort. Vem vet när de kommer fram igen?

Grädde på stressmoset

Sa jag förresten att A dessutom har streptokocker och ligger hemma och är sjuk?

Nä men jag fixar väl allt själv då .... *panikar*

Tillbaka på jobbet och hjärnan splittrad. Förvirrad över att behöva vakna av en väckarklocka och över att över huvud taget använda hjärnan. Har knappt skrivit några ord under hela semestern. Eller ja, det lilla som jag har skrivit här då. Men det kan knappast räknas.
Dessutom har jag tankarna på hundra olika håll. Hur det nu egentligen ska bli med uthyrandet av lägenheten, vår vän verkar ha beslutsångest. Och hur vi i så fall ska göra med alla grejer. Och bredband och el och säga upp hemförsäkring och gud vet vad. Och så undrar jag hur vi ska få internet i Stockholm. Och om vi ska skaffa svenska mobiler. Och samtidigt ska bilen besiktas, vi måste ändra vår adress och eftersända post. Och flyttpacka då.
Ringa skattemyndigheten och begära diverse intyg och gud vet vad och hålla tummarna att vi beviljas så mycket studiestöd som bara är möjligt. Köpa kurslitteratur, hur det nu ska göras. Om vi beställer från nätet, som är billigast, vet jag inte vart vi ska skicka det. Hit? Till nya lägenheten? Till någon annan?

Samtidigt är det så mycket jag vill hinna göra. Hänga med vänner extra mycket, eftersom vi inte kommer att ses på samma vis det kommande halvåret. Och gosa extra mycket med katterna eftersom vi till en början i alla fall kommer att flytta utan dem. Hur nu det ska gå? Jag har redan ont i magen av att tänka på det. Inte vakna med en tjock katt på magen liksom. Usch.

Så ja, hjärnan är splittrad. Och jag försöker komma ihåg hur man skriver artiklar.

Jag vet vad jag ska göra den närmsta tiden

Går igenom hela mitt liv. Bokstavligt talat alltså, det är det man måste göra när man rensar ur lådor med grejer som flyttade med mig till Åland 2001 och sedan har flyttats runt i alla olika bostäder jag haft genom åren. Gamla fotoalbum, brev, dagböcker, skolarbeten och annat diverse skit jag samlat på mig genom åren. Säljer bort onödigt, skänker bort en hel del, packar i olika lådor för permanent förvaring, för förvaring till ett ordentligt hem i framtiden, för ett eventuellt hem där vi inte bor möblerat och i lådor som ska med nu i flytten. Det är en jävla massa att hålla reda på. En jävla massa att packa. En jävla massa grejer att gå igenom. Har liksom bara skrapat på ytan men är redan less på det.

Men det måste göras. Om två veckor går flyttlasset och då ska typ hela vårt bohag vara instuvat på torpet. I någon sorts ordning helst, så vi hittar sakerna. Och så att de inte blir förstörda.

Åh vad jag inte ser fram emot de kommande veckorna. 

Nu ska jag ta mig ett glas vin och gå igenom badrummet. Fy fan.

Nu kommer ångesten

A ligger och sover och svettas. Vaknade tidigt i morse med 38,6 graders feber och därmed är dagens tur till Västerås inställd.

Jag ligger bredvid med ångest. Ångest över allt som behöver göras innan vi flyttar. Hela lägenheten ska ju packas ihop typ. Och det är inte lite grejer kan jag lova. Och så har jag ångest över hela grejen. Hela flytten, att börja plugga, att bara ha någonstans att bo i två månader. Och så vidare. Och över att behöva gå igenom alla lådor med grejer och rensa och slänga och och och. 

Nåja. Det löser sig säkert. Det måste lösa sig. Bara min ångest släpper och A:s feber gör det samma.

Det där jag tänkte berätta

Jag tänkte för länge sedan berätta allt så att det inte glöms bort men redan nu har minnena börjat blekna. Jag tänkte berätta om hur mamma och pappa sittandes i den nymålade snygga kökssoffa berättade historien om dem. Hur de träffades, hur pappa inte ville flytta in i mammas lägenhet eftersom vattnet rann ut så långsamt ur badkaret. Hur de tittade på varandra då och konstaterade att de just den dagen varit gifta i fyrtio år.

Jag tänkte berätta om när vi cyklade långt. Pappa skjutsandes mamma och hur vi skrattade och stannade på ölpauser. Hur vi smög förbi en stuga med öppen dörr för att få en bättre bild på solnedgången. Eller hur tomt de blev när de åkte och det plötsligt bara var vi.

När äldsta systern med familj kom och en liten barnhand letade sig in i min. Systerdottern i baksätet på bilen och tusen frågor. Matilda, hur långt är ett snöre?

Jag tänkte berätta om helgen i stan där vi fick lite puls. Hur vi skrattade och lyssnade på musik. Skulle ta ett nattdopp men hamnade på granngården med en flaska vodka och yttepyttelite läsk att blanda den med. Bad och grill på vännens ö och hopp från höga klippor medan solen sakta gick ner.

När hela halva släkten kom på besök på samma gång och hur alla gång på gång frågade om jag inte skulle bada snart. Hur systerdottern sa att jag såg ut som ett monster när mascaran, som jag i ett försök att vara civiliserad hade tagit på mig, rann längs kinderna.

Hur andra systern med familj kom till torpet och vi åkte och badade. Slängde oss i vågorna tills det värkte i varenda kroppsdel. Så länge att vi kom en halvtimme för sent för kvällens stora middag som blev oerhört lyckad, trots att mitt lag inte vann femkampen.

Och så sa vi hejdå och så kom vännen i stället. Köpte räkor och drack vin och pratade om då och nu och framtiden. Hon och jag i mitt kök, precis som det var förr.

Och nu, nu är det söndag och vi har precis vinkat hejdå till sommarens sista besökare. I morgon hälsar vi på A:s syskon i Sverige och sen, sen när veckan är över är semestern slut för den här gången. Den har varit lång och kort och varm varm varm och alldeles underbar på alla sätt och vis.

Samma färger som bloggen

Konstaterade nyss att färgerna jag har här på bloggen är samma färger som torpets storstuga har. 

Den blåa färgen i sidhuvudet på spisen och köksluckorna och den rosa och orangea på två stolar. Den sista stolen är fortfarande omålad men jag har redan bestämt färg till den. Ljusgrön. Typ exakt samma som är här på sidan.

Ironiskt.

Tid för att jäsa

Tillbaka på torpet igen efter nästan en vecka hemma i lägenheten. Oerhört skönt att vara här igen, även om tiden hemma var välbehövlig. Välbehövlig ur en praktiskt synvinkel alltså. 

Jag och A ska ju flytta till hösten. Vi har kommit in på skola i Stockholm båda två och ska därför prova på storstadslivet i ett halvår. Sedan får vi se vad som händer.

Hur som helst var det en himla massa som måste fixas. Ringa och säga säkert att jag vill ha tjänstledigt till chefredaktören, tacka ja till utbildningen, checka med vännen om vi kunde hyra hennes lägenhet tills hon säljer den och höra med hyresvärden om vi får hyra ut vår nuvarande lägenhet i andra hand och i så fall höra med vännen om han vill bo där under tiden. 

Och check på alla punkter. Allt är fixat, allt är ordnat och det känns så rofyllt och gött inombords nu. Nu är det bara det där studiestödet och studielånet som ska fixas typ. Men det är inget som kan göras förrän vi fått antagningsbeskedet från skolan och det blir först i slutet av veckan.

Så nu har vi tid att vara här och bara jäsa. Och jobba lite då. Har redan börjat måla om köksstolarna.

Tanken är att de alla ska få olika färg. Blir nog finfint.

Värmebölja

Ligger halvnaken i korsdrag, inomhus undan från solen och försöker hitta någon slags svalka till mitt bakishuvud. Funkar så där.

Semestern 2014 i ett nötskal. Minus bakisheten då. Trots alldeles för mycket alkohol har jag bara varit riktigt bakis en gång. Svettats har jag däremot gjort vareviga dag. Älskar sommaren! Utan ironi.

Floran

Det är en upptäcktsfärd att gå i torpets trädgård. Det känns som att jag har skrivit det förut, med det är värt att uppmärksammas igen. Efter att vi trimmat ner ängen på stora delar av tomten syns det så tydligt. 

Först alla träd. Björk, tall, gran, sälg, lönn, rönn, oxel, en. Buskar av syren i vitt, lila och mörklila, bondrosor, nyponrosor och massor av sådana där som ser ut som röda vinbär men inte är det. Plantor av blåa, gula, rosa blommor och gröna perenner. Svarta vinbär, röda vinbär, krusbär, äppelträd och så visade det sig att ett av de fyra äppelträden var ett plommonträd. Vildhallon, smultron i överflöd och gamla jordgubbsplantor som inte ger skörd längre.

Helt otroligt vad mycket det finns. Sedan har vi också hittat så mycket platta stenar utspridda lite överallt att vi kan lägga en gång mellan köksdörren och den nybyggda diskbänken.

Då har jag inte ens nämnt alla föremål som vi hittar inne i huset och i uthuset. En gammal enkel hästsläde, en stor tunna, en vävstol, en Singer-symaskin som man trampar, fina gamla trälådor från Kina. Badmintonracket i fint skick, Arabia-assietter, ett gammaldags trangiakök, ett badrumsskåp och ett fint skrivbord. För att inte tala om allt vi redan släpat in i huset. 

Ja herregud vilken härlig gård det här är. Köpet, som i november ärligt talas kändes lite överilat, är det bästa jag har gjort. Och då har jag inte ens nämnt omgivningarna eller känslan jag får när jag är här.

Köksbordet, en av tavlorna, det som står på bordet och soffkuddarna är det enda som inte fanns här tidigare. Resten är fynd från torpet.

Favoritblomman växer här!

Och en liten hint om hur omgivningarna ser ut.

Fyra dagar semester

Mår rätt gött, som synes. Åh vad jag är glad över det här torpet. Det ger mig sån ro och lugn och jag vill inte ens vara på internet, hålla mig uppdaterad på nyheter eller nåt sånt. Jag vill bara arbeta fysiskt, sova i skuggan av äppelträdet, dricka vin, cykla på upptäcktsfärd och sånt. Liksom bara slappa. Så sinnessjukt underbart!

Utan fungerande hjärna

Det värker i hela kroppen. Inte för att jag fått stela kontorsaxlar utan av hederligt fysiskt arbete. Bära sten, kratta och så vidare. Men jäklar vad fint det blir.

Det har varit rätt gött i dag. Semester och torparliv. Duschade i diskbaljan med så mycket varmt vatten som ryms i en vattenkokare, avslutade mobilspelets alla matcher och hittade en genväg ner till stranden vilket gör att vi är där på tio minuter om vi går. 

Och har en hjärna som inte kan tänka än mindre skriva någon form av sammanhängande text. Som synes. Semester ftw!

Sånt slöseri

Hektisk helg där sömn helt klart inte har prioriterats högst följs av sovmorgon. Om jag inte hade vaknat klockan sju och haft omöjligt att somna om, vill säga. 

Vilket jäkla slöseri med vad som skulle kunnat bli en skön sovmorgon!

Soffan luktar fotsvett. Så där att man inte vill ligga i den för risken att det där vidriga ska smitta tillbaka till en. Sängens lakan är så där äckliga att de borde bytts för minst en vecka sedan. Klädhögen på golvet är astronomisk stor och snoret i näsan blir mer och mer påtagligt. Huvudet tungt, sinnet känsligt och jobbet ger ångest. Stress inför allt som händer i helgen och inför beslut som ska komma. Och klädångest inför maskeradfest och så är kattmaten slut. Och allt annat är också slut men tiden för att handla finns liksom inte. Det går inte att trolla med tiden när orken är nere vid fotknölarna och behovet av att sova på fotsvettssoffan övertar alla andra känslor. Sömn.

Det som får allt att trots allt vara helt okej är vetskapen om att i morgon är den sista dagen på fyra veckor som jag behöver ställa väckarklockan. Semestern. Så oerhört välkommen just nu.

Åland är rätt fint det med

Den här vägen leder till det gamla torpet där jag för första gången bodde på Åland. Då när jag var på semester och då när jag precis hade flyttat hit. Tillsammans med min kusin och hennes dåvarande pojkvän. Minnena är så många.

Vi drack en massa vin. Vitt förstås, hade fortfarande inte lärt mig att dricka rött igen efter det där körsbärsvinet som jag drack och spydde när jag var 17. Vi åt Sips, som det stod på de åländska chipspåsarna, och skrattade åt korvapuusteja som det stod på kanelbullepaketen. Åt Ålandsspecialost på skivor med Specialfranska och lagade fisk med tomat och vitlök i den livsfarliga gasugnen. Och åt toast. Herregud vad vi åt toast.
Kissade på utedasset tillsammans och tittade på de fuktskadade planscherna med gamla Viking Line-färjor som en gång fört ålänningar väster- och österut. Prinsessan och Baronessan. Satt på trappräcket och trillade ner i buskarna bakom. Delade en cigg med en som man gillade. Rodde ut i den gamla ekan och höll på att inte komma in igen. Picknickade. Rökte. Drack vin. Var 19 och 20 år gammal och hade inte en aning om att jag skulle vara kvar här i dag, 15 år senare.

I måndags såg jag huset igen för första gången på många år. Vågade mig inte ända fram eftersom jag i så fall skulle behövt gå över granntomterna. Men det stod där, gult med bruna knutar och vittnade om den tid som inte längre finns. Om minnen som är så bleknade att de nästan bara blivit schabloner, ni vet så där overkliga men som man ändå minns eftersom man har pratat om dem så många gånger.
Åland, vad gjorde du med mig? Du trollband mig och höll mig kvar. Då för många år sedan och nu i dag.

Stockholm, jag gillar dig

Hur jag funkar just nu

Jag är nyhetschef några dagar nu igen och jäklar vad det sliter på hjärnan. Jag blir så himla disträ och hjärntrött så det finns inte.
Alldeles nyss skulle jag hämta kaffe och såg att det inte fanns någon sked att ta socker med. Så jag gick till lådan, tog fram en sked, gick med den till diskhon och stoppade den under kranen ...
Ja. Det är bara ett exempel på hur jag funkar just nu.

Svaret är kanske dåliga manusförfattare?

I sådana där dåliga romantiska filmer när paret bråkar och flyttar ifrån varandra tillfälligt innan de hittar varandra igen, ni vet typen, är det alltid en vän/syster/mamma som öppnar dörren och säger "hen vill inte träffa dig, du får inte komma in". Varför säger de så? Hur verklighetstroget är det egentligen? Att man liksom "nej, prata ska ni verkligen inte göra! Då kan det ju hända att ni reder upp allting. Usch och fy. Nu stänger jag dörren så ni båda får gå och vara olyckliga och ovissa."

Så jävla konstigt.

Uppgång och fall

Favoritblomman. Synd att den inte är så långlivad bara.

Saker jag tänker på nu

Att jag ibland har så svårt att vara bekväm bland folk. Som häromsistens när jag snubblade på en kompis som jag ganska ofta festar med i mataffären och inte riktigt visste hur jag skulle bete mig när vi träffades i ett sådant sammanhang. Är det bara jag som har problem med sådant?

Och så tänker jag på hur tusan jag kan vara så klumpig just nu? Det är som att jag skulle vara tonåring all over again och liksom inte riktigt förstå att mina lemmar vuxit utan liksom slå i dem när jag rör mig. Har för tillfället ett sår på knät efter att jag slog i det i ett hörn, ett fett blåmärke på låret efter att ha gått in i ett bord och en bula i huvudet efter att ha gått in i en dörrkarm.
Har också ett brännmärke i handen efter att ha tagit ut bröd ur ugnen. Det senare är visserligen ingen tillfällighet. 70 procent av gångerna jag är i ugnen bränner jag mig.

Och ja, det var tydligen bara det jag tänkte på just nu.

semä

Just nu ångrar jag att jag valde att ha sen semester. Eller alltså, jag är ganska nöjd med tanke på det kalla regniga vädret som är just nu, men annars är jag i så stort behov av ledighet. Tröttheten i mig är enorm.
Eller så får jag helt enkelt sluta kolla på VM till mitt i natten och gå och lägga mig i tid i stället.

Hur många gånger ska jag behöva förklara?

Hur ska man kunna förändra gamla invanda samhälleliga mönster när folk väljer att missförstå? Jag pratar om jämställdhet.
I dagarna har folk jag känner delat ett gammalt debattinlägg av farbrodern Alf B Svensson från 2013. Rubriken är typ att man inte ska försöka göra barn könsneutrala och så skriver han en massa om hur feminismen (eller genusfundamentalister som han kallar oss) är och vad de står för. Han skriver ”Vi ska ge dem könsneutrala namn och leksaker, börja använda ordet ”hen”, förbjuda flickor från att klä sig i rosa och välja genuscertifierade förskolor. Förskollärarna ska agera könspoliser, slänga ut dockvrån och avstyra alla typiska kill- och tjejlekar.”
Problemet är att han missförstått i princip allting. Feminister vill inte alls tvinga barn att leka med leksaker som stereotypiskt inte hör till det könet.

Och jag blir så ledsen och upprörd på folk som bara sväljer allt en forskarfarbror skriver och tar det för sanning, när det finns en miljon andra forskare som säger tvärt emot. När det finns feminister som gång på gång på gång sakligt gått ut och berättat vad feminismen står för – och varför det behövs.
Men det är som att prata för döva öron. Det verkar inte som att folk vill förstå vad feminismen arbetar för. De vill inte förstå varför man ska ge barn – pojkar och flickor – samma möjligheter. Att en flicka BÅDE får leka prinsessa och ha en bilbana. Att en pojke BÅDE får leka prinsessa och ha en bilbana. Utan att någon vuxen eller ett annat barn ska komma och säga ”det där ska inte flickar/pojkar leka med”. Det är enbart endast det feminister vill. Att bryta normerna. Att låta barnen få leka med vad de vill, vara hur de är – oavsett om de är stereotypiskt flickiga eller pojkiga eller om de inte är det.
Att barnen inte per automatik förs in i en roll där de förväntas vara på ett särskilt vis, utan att de får utveckla sin egen personlighet och vara den de är och vara tillfreds och nöjd med det, utan att någon ska tycka att han eller hon beter sig otypiskt killigt eller tjejigt och ifrågasätta barnets beteende. Ge alla möjligheter. Hur kan det vara att tvinga någon att bli könsneutral?

Så nu undrar jag hur Alf B Svensson kan vara emot att ge barnen alla möjligheter? Och hur kan folk ta det han säger för sanning utan att ta reda på mer information? Och hur ska vi göra för att få folk att förstå att det inte handlar om att göra alla människor till könslösa människor utan till starka individer som har olika personligheter? Jag vet liksom inte riktigt hur många gånger till jag orkar förklara. Det känns ju så tröstlöst när det verkar som att folk inte vill förstå.

Torsdag.

Det regnade i morse. Jag vaknade tre minuter i sju, inställd på att stiga upp uppenbarligen. Tyvärr sker det alltid de gånger det inte behövs. Efter tre dagars nyhetschefande blev jag en dag ledig.

I alla fall, då klockan tre minuter i sju, kände jag att dagen skulle bli blä. Regn och grått och täppt näsa och värk i skulderbladen och bank i huvudet och frossa. Blä som sagt.

Jag lyckades till slut somna om vid halv nio eller nåt och sov två timmar till. Vaknade omgiven av båda katterna som myste och kurrade och var underbart härliga. Åt långfrukost, surfade massa massa på internet efter tre dagars typ inget surfande alls. Lade mig på soffan och öppnade för första gången på säkert minst ett år ett magasin. Ett inredningsmagasin och fick så mycket inspiration till torpet att jag svor över att jag inte kunde åka ut dit och skapa göra vara kreativ. A hade bilen till jobbet i regnvädret.

Sedan kom han hem, vi handlade dyr och onödig lyxmat på närbutiken för åthelveteförmycketpengar och åt färskpotatis och varmrökt lax med gräddfil och gräslök. Lyssnade på tankesmedjan och skrattade. A narrade mig och jag skrattade mer. Så mycket att tårarna började rinna.

Åkte sedan ut till A:s mamma som hade bett om hjälp med sitt nya växthus. Så vi bar möbler, flyttade blommor, snickrade ett räcke och njöt av hennes härliga trädgård och solen som äntligen kommit fram.

Och den här dagen som började tre minuter i sju med regn blev slutligen en helt fantastisk dag.

Det nya växthuset. Gjort av gamla fönster och annat till största delen återvunnet material. Längtar efter att få se det med prunkande växtlighet.

Tretton timmar

Det här med att vara nyhetschef. Nä. Jättekul i några dagar men i längden nej. Har jobbat tretton timmar i dag och fick plötsligt tillbaka den där förståelsen för att jag fick magsår när jag jobbade som nyhetschef för jämnan. Puh.

Men jävlar vilken bra midsommartidning vi får i morgon!

Första natten på torpet

Så här lite sent och lite halvdant och lite ja, vill jag bara skriva att vi sov första natten på torpet i fredags. Det var mys och grill och vin vin vin och frukt och bär och skön sömn i alkoholdimma. Dagen efter god frukost och te och kaffe och Alfapet och sen bråkade vi om skitgrejer som lade en smolk över alltihop. Om man nu kan lägga smolk över nåt.

Men ja, huvudsaken var och är: VI SOV PÅ TORPET FÖR FÖRSTA GÅNGEN!

Görmysigt.