Det är som en sorgeprocess det här

Vi pratade om det på jobbet redan tidigt i coronakrisen. Att det fanns olika stadier i hur man kände inför den. Förnekelse, ilska, rädsla, ångest, hysteri, frustration, handlingskraft, ledsenhet. Lite som en sorgeprocess. Man måste ta sig igenom allt innan man kommer till det sista stadiet: Acceptans. 

Jag tror jag var i ilska/sorg nånstans sist jag skrev. Det kändes så jävla typiskt liksom. Vi har liksom gått och väntat på att A:s jobbsituation ska lösa sig. Den löser sig - tada! Jag känner lättnad glädje och lycka. Äntligen har det löst sig. Och en vecka senare dras mattan undan igen. 

Det är nästan som att det hade varit bättre om han inte fick ett jobb från början. Om ni fattar. Fallet blev liksom så mycket hårdare nu. 

Men jag tänker rationellt nu. 1) vi klarar oss bra på en lön för det har vi gjort redan i hundra år. 2) vi hade inga inplanerade resor som vi måste ställa in. 3) vi hade inga inbokade konserter eller liknande som vi sett fram emot och som nu ställs in. 4) vi har marginellt med pengar placerade på börsen. 5) vi lever ju så gott som ensamma ändå.

Ja alltså, det låter ledsamt allt jag skriver men det känns inte så. Vi påverkas alltså minimalt av krisen.

Och det ger mig ett lugn. För oss blir allt nästan som vanligt. Jag skulle bara önska att vi hade bilen här, så vi lättare kunde ta oss vart vi vill. Och så skulle det vara härligt om vi kunde åka till Åland (utan att bli stoppad av gränspolisen) nångång i början av maj. Men det där får vi se då.

Jag gör som Löfven sa i Aktuellt: Räkna med månader, inte veckor. 

I sinom tid tar detta slut. Det också.