Två cyklar och en barnsits

Jag är fortfarande uttorkad om händerna. Har inte åkt kollektivtrafik på en och en halv månad. Har inte gjort någonting egentligen på hur länge som helst. 

Det som känns bra är ändå att jag inte behöver ha något dåligt samvete över det heller. Ingen gör någonting. 

Är ändå glad över att vi har Felix. Han får en att komma ut, att komma upp, att känna glädje. För honom innebär ju bara det här att pappa igen är hemma hela tiden och att han måste tvätta händerna precis hela tiden. Och att han inte kan åka till Åland eller till mormor och morfar. Men annars som vanligt. Glass i solen, lek i lekpark och skratt och bus. Så skönt att ha någon sådan i sin närhet. 

Har annars förlikat mig med att det kanske inte blir någonting av någonting i sommar. Inget Åland och ingen bil. Har därför köpt två cyklar och en barnsits till oss. De väntas levereras när som helst. Barnsitsen kan vi hämta i dag redan, cyklarna väntar vi ändå på. Kan vi inte komma iväg någonstans, kan vi ju i alla fall upptäcka Stockholm. På riktigt. 

Ser ändå fram emot det. Jag gillar ju Stockholm men saknar att jag inte vet var alla godbitar finns ännu. Jag vill hitta stränder och lekplatser och naturstigar. Upptäcka staden. Har bott här i fem år men vet ingenting. Knas. 

Tänk vad konstigt 2020 ändå blev. Vilket år att leva. Vilken omtumlande tid. Och så mycket känslor.

Men jag är vid gott mod. Vi kämpar liksom på. Vad annat kan man göra?