Tröttheten tröttheten

Det börjar ta ut sin rätt nu. Det här kämpandet. Att jobba hårt och försörja familjen och försöka vara en bra mamma och vän och ha koll på allt och fixa och betala och planera. Fy fan vad jag är trött på allt det. Trött på att ta om hand. Jag vill bli omhändertagen. 

Trött på att vara den starka och kämpa på. Jag orkar fan inte mycket mer. 

Det är extra mycket känslor just nu eftersom jag vaknat fem två dagar i rad och inte kunnat somna om. I dag har jag dessutom varit in till jobbet för ett projekt som jag är med i under vintern och sedan lunchat med en vän. I går storhandlade vi och jag bakade bröd till veckan och lagade gomiddag. I måndags träffade jag en annan vän. 

Flacka och flänga och vara duktig och och och. Nä, jag orkar inte mer just nu. Vill sova. Men kan inte somna. 

Ska sluta gnälla. Folk har det värre. Vi har hem och råd med mat och det viktigaste. Ibland kan vi till och med unna oss grejer. Och så har vi världens goaste barn. Det är inte illa. 

Bara jag får sova lite också så kommer nog allt kännas bra igen. Sömn, fy fan vad det är härligt.