Ibland önskar jag att jag också var en sådan där stark kvinna som många andra vars bloggar jag läser och instagramflöden jag följer. Stark. Bra. Duktig på riktigt.
Själv känner jag mig som en liten lort.
Tänkte rätt mycket på det min kollega sa på skämt eller inte på skämt. Kände press och stress och kände mig så jävla dålig. Jag vågade liksom inte ens prata om det, inte sätta ord på det för då skulle jag gått sönder. Liten lort.
Cheferna var i alla fall nöjda. Redaktionschefen skickade himla fint mess när jag skulle gå av. Försöker tänka på det.
Fast ja, det gick ju bra. Vi hade nyheter. Vi skapade nyheter. Min ena kollega skällde på mig när jag nämnde att jag hade en känsla att det inte gått så bra. ”Sluta var så hård mot dig själv!”
Fingret på exakt rätt punkt. Det är precis sån jag är.
Jag har tänkt på det rätt mycket den senaste tiden. Att jag liksom kan översläta förlåta acceptera typ alla andras fel och brister och tillkortakommanden men så fort det kommer till mina egna känner jag mig bara så jävla sämst. Hur slutar man med det? Hur förlåter man sina egna brister? Ibland är jag säker på att jag behöver gå i terapi igen för att reda upp den här röran i min skalle.
4 kommentarer:
Ja det är ngt att fundera på. Känner exakt likadant. Att jag är en dålig chef som gör fel och inte duger till något. Jag tror att det handlar om vad vi fått med oss hemifrån att vi inte blivit tillräckligt peppade om att vi är bra oavsett vad vi gör. Vi får helt enkelt peppa varandra.
Vill att du ska veta att jag tycker du är fantastisk och att jag är väldigt stolt över dig. Jag skryter över dig för mina vänner. Älskar dig!
Älskar dig syster! Och är så stolt över dig ju. Vi får se till att peppa varandra, för så här kan vi ju inte hålla på. ❤️
Nej så här kan vi inte hålla på! Mer telefonsamtal och pepp i vardagen! 😍
Åh! Mer systerpepp! Bra idé! :)
Skicka en kommentar